Säkrare cykelväg vid Flaten

Idag saknas det en bra cykelförbindelse i området längs Flatenvägen/Ältavägen, som binder samman Stockholm och Nacka. Området är utpekat som prioriterat i Stockholms nya cykelplan, och vi satsar därför 5,8 miljoner på att förbättra cykelförbindelser. Hälften av bilkörfälten kommer att tas bort och i stället bli cykelbanor. Trafikkontorets bedömning är att körfälten har en överkapacitet och därför räcker det med ett körfält i vardera riktningen.

Åtgärder på gång!

Även vid Flatenbadet (område D på Trafikkontorets karta ovan) kommer det bli förändringar. Busshållplatsen i östlig riktning flyttas ut till Flatenvägen för en säkrare trafikmiljö. Dessutom kommer övergångsställen att göras säkrare.

Trafik- och renhållningsnämnden väntas fatta beslut om dessa åtgärder i nästa vecka. Mer information om ärendet, samt om andra planer för att förbättra för cyklisterna i Stockholm, finns på denna länk (ärende 8 och 9). Läs också gärna vad DN skriver om cykelsatsningen.

Marocko avskaffar grym våldtäktslag?

För knappt ett år sedan stod jag tillsammans med en grupp liberaler och demonstrerade utanför Marockos ambassad på Kungsholmen i Stockholm (se Demonstration mot marockansk strafflag). Demonstrationen handlade om en marockansk lagbestämmelse enligt vilken en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med sitt offer.

Amina Filali.

Detta drabbade 16-åriga Amina Filali, som enligt uppgift valde att ta sitt liv i stället för att leva med den förnedringen. Amina Filalis död ledde till omfattande protester.

Nu verkar det faktiskt som att protesterna gett resultat. Enligt en artikel på SR.se tycks nämligen Marocko vara på väg att avskaffa den förfärliga regeln. Det vore i så fall ett välkommet steg i rätt riktning. Samtidigt kvarstår många omoderna bestämmelser. Ett exempel är att våldtäktsstraffen är olika beroende på om offret var oskuld eller ej. Och antalet barnäktenskap är fortfarande högt. Trots detta tycker jag att man för stunden kan glädjas åt att åtminstone en av dessa ålderdomliga regler är på väg bort.

Mer kollektivtrafik på vatten!

Under perioden 2014–2020 kommer Slussen att byggas om. Det innebär avstängda vägar, omdirigerad trafik och, sannolikt, en del stök i trafiken. Nu har i alla fall tjänstemännen i Stockholms stad och i landstinget en plan för hur man ska få trafiken att flyta under ombyggnadsperioden. I linje med Stockholms framkomlighetsstrategi kommer smarta transportmedel, såsom kollektivtrafik, att prioriteras, medan bilismen får räkna med mindre vägutrymme.



I samband med ombyggnaden kan det finnas skäl att titta på alternativa sätt att resa kollektivt. Stockholm är rätt dåligt på att utnyttja sina vatten för kollektivtrafik (vid sidan av de turistprofilerade Djurgårdsfärjorna). På Saltsjösidan finns sedan en tid den s.k. Sjövägen, en pendelbåtslinje som går mellan Lidingö, Nacka och Nybroplan. Det finns också en linje mellan Hammarby sjöstad och Nybroviken. Men på Mälarsidan är det tunt; det saknas t.ex. förbindelse mellan Norr och Söder Mälarstrand eller till Essingeöarna. Ytterligare förslag finns i en utredning som landstingets trafikförvaltning gjorde för ett år sedan.

Pendelbåten "Ballerina".
Foto: Maria Dahlberg

Folkpartiet har sedan länge förespråkat fler pendelbåtslinjer i Stockholms inre vatten. Ombyggnationen av Slussen kan vara ett utmärkt tillfälle att avlasta den landburna trafiken med mer kollektivtrafik på vatten. Det menar Stella Fare, ledamot för FP i landstingets trafiknämnd. "Många kommer vilja dra nytta av en sådan smidig lösning där det också vore lätt att ta med cykeln vilket kraftigt utvidgar upptagningsområdet. Effektiv kollektivtrafik på vatten med snabba, bekväma båtar vore attraktivt för många nya resenärer och skulle skapa helt nya samband för alla strandnära delar av den inre Stockholmsregionen", säger Stella Fare i ett inlägg på bloggen Stockholmstrafik.com.

Roddarmadammer i mitten av 1800-talet.

Kollektivtrafik på vatten har en lång tradition i Stockholm. Redan under medeltiden fanns taxibåtar mellan Stockholms öar. Båtarna sköttes av de s.k. roddarmadammerna, som sedermera blev utkonkurrerade av modernare flytetyg och landburna fortskaffningsmedel. Nya transportbehov och ny teknik (i Norge testar man en eldriven färja) gör att det nu finns skäl att återuppta den gamla Stockholmstraditionen med färjelinjer i stan.

Sabuni slutade med stil

Det var väntat att Nyamko Sabuni skulle avgå. För ett år sedan lät hon i en intervju med tidningen Chef meddela att hon skulle sluta som minister vid nästa val (se Sabuni slutar – det borde fler göra). I en sådan situation är naturligtvis det enda rimliga att avgå i så god tid innan valet att hennes efterträdare hinner etablera sig på posten, bli ett känt ansikte i politiken och därmed en tillgång för Folkpartiet i valrörelsen 2014.

Under sina år som minister har Sabuni bedrivit ett enträget arbete mot hedersvåld och våld mot kvinnor. Det har bland annat resulterat i en satsning i 120-miljonersklassen på insatser för att bekämpa sexuellt våld och andra sexuella övergrepp (se även Angelägen satsning mot hedersförtryck). Dessvärre har bra politik av det här slaget kommit i skymundan för mindre lyckade uttalanden: I sin bok Flickorna vi sviker (2006) föreslog Sabuni obligatoriska gynekologiska undersökningar av unga flickor, för att kontrollera förekomsten av kvinnlig könsstympning. En idé som inte blev bättre av att upprepas, senast i TV4 i höstas (se Obligatoriska gynundersökningar? Nej tack!).

Nästan lika olyckligt var förslaget om att begränsa föräldraförsäkringen för nyanlända föräldrar. Sabuni lyfte frågan i valrörelsen 2010 (och fick sedermera med sig FP:s Nina Larsson på båten). Syftet – att påskynda utrikes födda kvinnors inträde på arbetsmarknaden – var gott, men att inrätta olika regelverk utifrån var föräldrarna är födda var inte en särskilt smakfull lösning. Den modell som regeringen till slut bestämde sig för, att 80 procent av föräldradagarna måste tas ut under de första fyra åren, är bättre eftersom den behandlar alla lika.

Som jämställdhetsminister kan Nyamko Sabuni peka på ett antal framgångar. Satsningen på "nattis" är ett exempel, den pågående utredningen om jämställt arbetsliv och minskat lönegap är ett annat. Genom att konsekvent vägra kalla sig feminist har hon dock byggt sig själv en onödig uppförsbacke.

"Maria? Det hade vi ingen aaarning om."
Bild: Regeringskansliet.

Sveriges nya jämställdhets- och biträdande utbildningsminister, Maria Arnholm, vågar kalla sig för feminist. Hennes utnämning tillkännagavs en timme efter Sabunis sista presskonferens. Arnholm var fram till igår Sabunis statssekreterare, och har en lång historia i Folkpartiet; hon var med redan under Bengt Westerbergs partiledartid på 1980- och 1990-talet, men har därefter varit i näringslivet på olika positioner (senast som vd för Springtime).

Att Maria Arnholm skulle bli minister var inte stalltipset bland experterna, men personer med god insyn i Folkpartiet blev mindre förvånade. Min uppfattning är att Arnholm gav ett mycket gott intryck på sin första pressträff – hon svarade redigt på frågorna och verkade trygg i sin roll. Om det fortsätter så här så har Jan Björklund gjort ett kap – och möjligen skaffat sig en ny konkurrent till posten som partiledare (Arnholm påstås ha varit aktuell för uppdraget redan när Bengt Westerberg avgått, men då blev det i stället Maria Leissner).

F.d. statsråd med stil.
Bild: SvD/Scanpix

Jag tror alltså att Maria Arnholm kommer att lyckas förvalta Nyamko Sabunis portfölj på ett utmärkt sätt. På en punkt blir det dock en rejäl utmaning att matcha företrädaren: Sabuni har välförtjänt prenumererat på topplaceringar på Politikerbloggens årliga "bäst klädda"-lista. Den gröna klänning hon bar på dagens presskonferens visade att Sabuni höll stilen, ända in i kaklet.

Läs även:
Saga Rosén: Nyamko gjorde fler för unga invandrarkvinnor än de flesta feminister

SvD, G-P, Hallandsposten, SDS, VA

Stora partier pratar om varandra

Att politiker pratar mycket, det är nog de flesta överens om. Men vad pratar vi om? I dagens SvD publiceras en kartläggning där man gått igenom de politiska partiernas favoritord sedan 1996.

Folkpartiets favoritord hänger förstås samman med skolan, den fråga vi är mest förknippade med. Trenden har blivit tydligare med åren; mellan 1996 och 2006 var tre av fem toppord skolrelaterade, från 2007 fyra av fem (skolan, elever, förskolan, högskolan). Förutom skolan pratar vi integration och jobb.

Lika förutsägbara är Miljöpartiet. Miljö- och klimatrelaterade ord är populära, tillsammans med EU. Att Centerpartiet slutade prata om landsbygden efter 2006 är kanske inte heller förvånande, liksom att Sverigedemokraterna är besatta av invandringspolitik och islam.

Frågan är då vad de stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, föredrar att prata om. Politiska förslag och idéer? Nej, M och S pratar allra helst om sina huvudmotståndare. I Moderaternas fall är det tydligast: Socialdemokraterna har varit det favoritämnet sedan 1996. S varierar sig mer: Moderaterna, moderatledda, borgerliga.

Detta torde inte vara en slump. Säkerligen för att det gynnar dem; ju färre alternativ som väljarna upplever att det finns i politiken, desto större chans att deras röst läggs på någon av dem. Så alltmedan riksdagens mindre partier gör sitt bästa för att prata om sin politik, så lär M och S fortsätta att prata om sitt favoritämne – varandra.

Läs också:
Hans Åberg (FP): Du är vad du säger

Tidsbegränsade uppdrag i Folkpartiet

Ett politiskt parti behöver ett kontinuerligt tillflöde av nya människor för att utvecklas. Nya människor med nya tankar och idéer syresätter den interna debatten och vitaliserar både politikutveckling och arbetsformer. Nya erfarenheter behövs för att våga ifrågasätta gamla sanningar och göra avsteg från upptrampade stigar. Ett parti som inte vågar utsätta sig för förnyelse och utmaningar utsätter sig i stället för risken att stagnera och stelna. Där ska Folkpartiet inte hamna.

Därför har jag skrivit under en motion, initierad av Brommaliberalen Hans Åberg, om tidsbegränsade förordnanden i Folkpartiet i Stockholms stad. Motionens förslag är att utreda hur ett sådant system skulle kunna se ut. Tillsammans med ett antal lokalföreningsordföranden i staden menar jag att det vore ett sätt att öka dynamiken i styrelsen och främja en hälsosam, kontinuerlig växling av partiets förtroendeuppdrag. Ett slags strukturerad syresättning, helt enkelt.

Motionen ska behandlas på Folkpartiets årsmöte den 20 februari. Jag hoppas att den antas. Det vore ett steg i rätt riktning och skulle skicka tydliga signaler att vi är ett öppet parti som välkomnar nya människor, nya idéer och nya tankar. Det är så vi ska möta framtiden.

Tvärkommunikation viktig – satsa på Spårväg syd

Stockholms spårbundna kollektivtrafik bygger på ett radiellt tänkande, dvs. alla spåren leder in mot city. Det finns få kapacitetsstarka spårförbindelser som knyter samman stads- och länsdelar utan att man behöver åka in till city och byta. Tvärbananan är ett utmärkt undantag – men det behövs flera.

Spårväg syd, som i ett första steg ska koppla samman Flemingsberg med Kungens kurva/Skärholmen men in förlängningen förhoppningsvis kommer gå ända till Skarpnäck, är ett viktigt tillskott. Spårväg syd kommer att skapa bättre kommunikationer och förutsättningar för nya bostäder i området.

Det har diskuterats att i stället göra Spårväg syd till en snabbusslinje, s.k. BRT. Från Folkpartiets sida anser vi att detta inte är ett tillräckligt bra alternativ. En spårväg har högre tillförlitlighet, större kapacitet och större strukturerande effekt. Därför bör Spårväg syd byggas som en spårväg och inte som en busslinje. Det är innebörden i en debattartikel som jag skrivit tillsammans med ett antal folkpartister i Söderort: Gör inte Spårväg syd till en busslinje. Läs även mitt tidigare inlägg, Spårväg syd spelar roll i Söderort.

Vill SFS ha fler studentbostäder eller inte?

"Ska man förenkla byggreglerna är studentbostäder, där unga människor bor tillfälligt, det första stället att experimentera på. Det är ju ingen livskatastrof om studentrummen blir lite för trånga, om köken försvinner och det saknas gemensamt utrymme." Så sade bostadsminister Stefan Attefalls (KD) statssekreterare Ulf Perbo i en intervju till branschtidningen Järn, bygg och färg. Uttalandet har föranlett ett ramaskri från studenternas paraplyorganisation SFS.

"Inställningen att experimentera på studenter är förkastlig", säger SFS vice ordförande Erik Pedersen i ett pressmeddelande, där det också hävdas att "den samlade studentrörelsen rasar".

Rasa, ja det torde studentkårernas medlemsantal också göra om de ska fortsätta ägna sig åt den här typen av populistiskt trams i stället för att fokusera på konstruktiva diskussioner kring hur antalet studentbostäder ska kunna bli fler.

Ulf Perbo må ha uttryckt sig slarvigt, men i sak har han rätt. Studentbostäder är till sin karaktär temporära, dvs. man bor där under en begränsad tid, och som student har man ofta en ganska tunn plånbok. Mot den bakgrunden finns det all anledning att fundera på hur studentbostäder kan bli flera och billigare. Vilken standard behöver en studentlägenhet ha, till exempel avseende boyta, bullerskydd och utrustning? Måste det till exempel finnas gemensamma kök i en studentkorridor, även om varje lägenhet har ett eget pentry? Måste det finnas gemensamhetslokaler? Och så vidare.

Inte om SFS får bestämma?
Foto: Drago Prvulovic/Scanpix

Myndigheten Boverket vill vara konstruktiva och har nu startat ett nätverk för att diskutera mindre bostäder. Och i studentstaden Lund har fastighetsbolaget AF Bostäder tagit fram en liten konceptbostad på under tio kvadratmeter med en hyra på 2 500 kr i månaden. Boverket protesterade från början, eftersom "en lägenhet måste vara 25 kvadratmeter", men har sedan ändrat sig. "Vi ser fram emot att följa upp hur experimentet utvecklar sig", säger nu handläggaren på Boverket.

Ett experiment, alltså. Som, om det faller väl ut, kan skapa nya möjligheter för fler och billigare studentbostäder. Om det inte faller väl ut, så har man lärt sig något. Men om SFS hade fått bestämma så skulle väl projektet aldrig blivit verklighet. Att experimentera på studenter är ju förkastligt.

Media:
SR, Expr, NA

Uppdatering 5/2:
Studentbostadsföretagen föreslår regeländringar för att möjliggöra fler studentbostäder

2012 – ett år i garderoben, del 2

Det här med slipsar är en hel vetenskap. Föga anade jag väl detta när jag någon gång i början av 1990-talet skulle vara min far behjälplig med att knyta en slips. Nu för tiden kan den vid slipsknytning ovane enkelt finna hjälp på nätet. Sådana möjligheter fanns dock inte i början av 1990-talet, utan man fick helt enkelt bege sig till närmsta herrekipering och införskaffa en liten broschyr. Jag har den fortfarande kvar.

Om jag vid den tiden varit mer insatt i slipsarnas vetenskap hade jag kanske funnit en bättre lösning på utmaningen att åstadkomma en lämplig slipsknut åt min far. Hans slipsar var nämligen av standardlängd, men hans midjemått var det inte. För att inte slipsen skulle sluta strax någonstans mitt på hans runda mage, så var jag tvungen att slå knuten nästan längst ut på den smalaste delen av slipsen. Jag lyckades därmed få slipsen att räcka ner till bälteskanten, men priset för det var att knuten blev väldigt liten. En extralång slips hade löst problemet på ett något elegantare sätt.

Sådan midjemåttsrelaterad slipsproblematik lider jag nu inte av, men tycker ändå att vissa slipsar i garderoben är omöjliga att knyta snyggt. Länge trodde jag att det berodde på "skit bakom spakarna", men jag har nu insett att det likaväl kan vara slipsen som inte håller måttet. Under året har jag skaffat mig ett par slipsar från slipstillverkaren Drakes i London. Vid ett besök i deras butik öppnades mina ögon för den fascinerande slipsvärlden. Det är lätt att valet av slips reduceras till en fråga om mönster – enfärgat, prickigt, randigt? – men alternativen är ju så många fler.

Slipsar från Drake's.

Ska det vara en klassisk sidenslips, eller varför inte ylle eller kashmir? Vävd eller virkad? Fodrad eller inte? "Self-tipped" eller "untipped"? Och så vidare – Drakes erbjuder många valmöjligheter (kanske inte så konstigt att Drakes-slipsen utnämndes till årets accessoar av sajten Manolo). Jag slog till på en mörkblå i kashmir och en mörkröd i siden. De är favoriter i slipsgarderoben. Under året har jag också skaffat en virkad slips från Oscar Jacobson. Den är vändbar; blå på ena sidan och brun på den andra. På så vis fick jag liksom två slipsar till priset av en – fiffigt.

Vändbart från Oscar Jacobson.

Som alternativ till slips går det ju bra att pryda halsen med en fluga. Jag har under året handlat en del från Petrell Bowties, ett familjeföretag i Halmstad som bara gör en fluga av varje sort. Det gäller alltså att passa på när nya kollektioner lanseras! Priserna är mycket modesta.

Skor är ett annat kärt ämne. För några år sedan introducerade en god vän mig för engelska Crockett & Jones. Företaget är familjeägt och ett av få med produktionen kvar i Northampton. Efter viss tvekan, inte minst med tanke på prisbilden, skaffade jag mig ett par av modellen Hallam (från Grafford). Detta var 2008 och de är sedan dess flitigt använda men fortfarande i skick som nya. När jag i höstas besökte Crockett & Jones butik på Jermyn street 69 i London fick jag lära mig att skorna, tack vare sin konstruktion, vid behov kan i princip helrenoveras. Inget slit-och-släng, alltså. Servicen i butiken var alldeles ypperlig, och tack vare den gynnsamma valutakursen kunde jag unna mig två nya par: ett par Pembroke och ett par mörkbruna Hallam, som jag trivs väldigt bra med.

Hallam t.v. Pembroke på promenad.

Olika årstider tarvar olika skodon. Lyckligtvis har jag lyckats reafynda både sommar- och vinterskor. I somras hittade jag ett par fina mörkblå mockaloafers från Moreschi (Ströms) och när snön började falla uppdagade sig behovet av ett par rejäla vinterskor. Det blev ett par "Maronibrater" från österrikiska Ludwig Reiter (via Heppo.se).

Skor för vinter och sommar.

Till hösten skaffade jag förresten en ny jacka också. Tyckte att jag behövde ett lite piffigare alternativ till det sedvanliga "hästtäcket" från Barbour. Efter mycket letande hittade jag i webbutiken Farfetch.com (med mycket bra kundservice!) denna tunna täckjacka från Armani Collezioni. Jag är nöjd med jackan, även om etiketten "Made in China" antyder att det inte är italiensk hantverkstradition som prioriteras högst av Armani...

Redo för hösten.

Fina strumpor från Corgi har jag för övrigt hittat på Tweed Country Sports; färgskalan skiljer sig onekligen från den pastellbonanza som fick följa med till Visby i somras. Men var sak har sin tid.

Strumpor efter säsong. Bilden t.v. från Tweed Country Sports.

Läs gärna även första delen, 2012 – ett år i garderoben.

2012 – ett år i garderoben

När vi på nyårsaftonen ägnade oss åt att sammanfatta den gångna året konstaterade jag att 2012 var ett år då jag konsoliderat. Med det menade jag att tillvaron på många sätt blivit bättre, utan att för den skull ha tagit dramatiska kliv i någon riktning. Jag bor kvar i samma tvåa, har varken gift mig, skilt mig, bytt jobb, skaffat barn eller hund, etc.

Detsamma vågar jag nog påstå gäller för min garderob. Den har inte förändrats på något anmärkningsvärt sätt under året, men den har fått lite bättre kvalitet och finish. Konsolidering, helt enkelt.

Det var inför sommaren som ett visst behov av uppfräschning uppdagade sig. Jag har dåligt med schyssta sommarkläder, och gläds därför att jag lyckades fynda såväl ett par fina blå bomulls-/linnebyxor (70/30) samt en ofodrad bomullskavaj från irländska Magee på Tweed Country Sports sommarrea. Kavajen är jag mycket nöjd med, och byxorna gillade jag så mycket att jag senare köpte ytterligare ett par (ljusbeige). Dessvärre har båda byxorna spruckit i sömmarna, vilket gör att jag måste sätta frågetecken för kvaliteten. (Tweed Country Sports har dock lagat byxorna utan knot.)

Bomullskavajen från Magee på cykelutflykt!

På samma sommarentusiastiska inköpsrunda blev det en härlig linnekavaj från Mabro. Den hittade jag på Lund & Lund. Kavajen har blivit en kär favorit, som dock för närvarande är hos farbror skräddaren för att få lite längre ärmar.

Mabro + vingar.

Kostym har jag ofta på jobbet, och därmed finns det ett kontinuerligt förnyelsebehov på den fronten. I år har jag skaffat två stycken nya: en mörkblå från Corneliani (NK) och en mörkgrå från Caruso (Gabucci). Cornelianin är sydd av ett super 150-tyg vilket, om jag uppfattat saken rätt, är mindre slitstarkt än Carusons super 110-tyg. Den får därmed tjänstgöra som finkostym, medan jag kommer unna mig att använda Caruson lite mer till vardags.

Premiär för Corneliani.

Jakten på den optimala kostymen är för övrigt ständigt pågående i mitt liv. Eftersom jag har en begränsad budget kan jag inte betala hur mycket som helst. Samtidigt sätter jag värde på gott hantverk och välsydda produkter. Min ambition är alltså att hitta en tillverkare som erbjuder en bra balans mellan pris och kvalitet. Corneliani är alldeles för dyra, och egentligen också Caruso. Men det kanske är dit man ändå måste sträcka sig?

Caruso på nyår.

Jämför kavajerna på bilden nedan. Den till vänster är en Tiger, den till höger är Caruso. Prisskillnaden är kanske 2–3 000 kr. Där slaget på Caruson rullar ut mjukt över bröstet, viker sig Tigerns nästan som ett papper. Det är sådana här detaljer som jag uppskattar, och som jag tycker det kan vara värt att betala lite extra för.

Tiger – Caruso

Ibland kan kostym kännas lite överklätt, då är det trevligt att ha kavaj och uddabyxor. De ovan nämnda Magee-byxorna är sommarbetonade, så till hösten införskaffade jag ett par härliga grå flanellbyxor från Oscar Jacobson (Ströms) och ett par alldeles, alldeles underbara bomullschinos från Incotex (Nitty Gritty). Incotex är en byxtillverkare som definitivt väckte mitt ha-begär.

Byxor från Incotex.

Det var allt för idag. Garderobsrelaterade tips och synpunkter mottages tacksamt i kommentarsfältet nedan. I morgon tänkte jag återkomma med skor och slipsar.

Trängselskatt även i Göteborg

Idag har trängselskatter införts i Göteborg. Syftet med skatten är att ge bättre framkomlighet på vägarna, bättre miljö samt att delfinansiera det "Västsvenska paketet" som bl.a. ska ge fler kollektivkörfält, bättre pendelparkeringar för cyklar och bilar, fler gång- och cykelbanor m.m., nya väg- och tågtunnlar m.m. Skatten ska således användas till mer än att reglera trängseln, varför dess benämning kan ifrågasättas. Vad som dock kan ifrågasättas i än högre grad är det starka motstånd mot skatten som tagit sig uttryck bl.a. i att ett nytt parti bildats och krav på en folkomröstning (det senare med eldunderstöd av kvällstidningen GT).

Alldeles obegripligt är förstås inte motståndet; när trängselskatter skulle införas i Stockholm fanns motstånd även här. Dock kan ju göteborgarna, till skillnad från stockholmarna, ta intryck av effekterna av trängselskatterna i en annan stor svensk stad. I folkomröstningen 2006 röstade 53 procent av stockholmarna ja till trängselskatter. Sedan dess har stödet ökat; i en mätning som gjordes för ett år sedan skulle 67 procent rösta ja. Antalet fordonspassager över trängselskattesnittet har också minskat sedan skattens införande – trots att Stockholms stad och län under samma period växt från drygt 1,9 till drygt 2,1 miljoner invånare, och trots att skattenivån inte höjts. Det tyder på att trängselskatten fyller sitt syfte.

Titta gärna på nedanstående Youtube-klipp, där trafikforskaren Jonas Eliasson berättar om hur snabbt stockholmarna glömde trängselskattemotståndet:



Jag tror att göteborgarna kommer lära sig att uppskatta trängselskatterna. De som väljer att fortsätta åka bil kommer förhoppningsvis uppskatta den minskade trängseln. Andra kan glädjas åt utvecklad kollektivtrafik och förbättrade gång- och cykelbanor. Om trängselskatten fungerar som den ska kan den bli en vinnare – både för framkomligheten och för miljön.

Läs även: Satsa trängselskatten på kollektivtrafiken

Skolbibliotek – ska det vara nödvändigt?

När jag gick i skolan var jag en ganska flitig biblioteksbesökare, åtminstone när det skulle skrivas "egna arbeten" eller uppsatser. Både i mina kommunala (något alternativ fanns inte då) grundskolor och i gymnasiet fanns det rätt bra skolbibliotek. Det var emellertid aldrig dit jag vände mig när jag skulle leta böcker.

Nej, i stället var det till de allmänna biblioteken jag lockades. Biblioteket i stadsdelen Vallås hade en inbjudande barnbokshörna (den mest bläddrade boken var dock avsedd för lite äldre elever; det var en välillustrerad berättelse om hur barn blir till). I stadsbiblioteket fanns oändliga hyllmeter böcker och dessutom ett par datorer med internet (en spännande nymodighet i mitten av 1990-talet).

Detta är mina erfarenheter. När jag läser Sveriges Radios artikel om Skolinspektionens kritik mot att en del skolor saknar skolbibliotek, är min första tanke därför: Är det viktigaste att det finns ett rum med böcker på skolan, eller att skolundervisningen gör eleverna till vana och bekväma biblioteksbesökare? Det senare förutsätter nämligen inte det förra.

Om en skola är belägen nära ett allmänt bibliotek, är det då vettigt att investera i ett eget bibliotek, eller är det bättre att ta med eleverna till det allmänna biblioteket för att finna nya läsupplevelser?

Enligt skollagen ska elever "ha tillgång till" ett skolbibliotek. Skolmyndigheterna gör tolkningar av vad detta innebär. I sin juridiska vägledning skriver Skolverket att "organisationen av skolbiblioteksverksamheten ska ... vara flexibel" samt att "det krävs ett organiserat samarbete mellan en skola och ett kommunalt bibliotek för att kravet på tillgång till skolbibliotek ska anses vara uppfyllt". Något strikt krav på eget bibliotek kan således inte utläsas av Skolverkets vägledning. Skolinspektionen, å sin sida, skriver:

"Eleverna [ska ha] tillgång till ett skolbibliotek i den egna skolenhetens lokaler eller på rimligt  avstånd från skolan som gör det möjligt att kontinuerligt använda biblioteket som en del av elevernas utbildning för att bidra till att nå målen för denna."

Trots att de formulerar sig annorlunda har alltså ingen av myndigheterna något absolut krav på ett eget bibliotek. Det är bra; olika skolor bör rimligen kunna lösa tillgången till skolbibliotek på olika sätt utifrån sina olika förutsättningar. Om man inte uppfyller skollagens krav förtjänar man förstås kritik, men det är viktigt att det tydliggörs att "tillgång till skolbibliotek" inte innebär att det måste finnas ett fysiskt bibliotek innanför skolans väggar.

~

Avslutningsvis, en reflektion: I slutet av 1990-talet infördes förmånliga skatteregler för s.k. hem-pc, dvs. att man kunde få en lånedator av sin arbetsgivare. Syftet var att göra det möjligt för alla att skaffa dator, så att ingen hamnade på efterkälken i det nya it-samhället. Det var en uppskattad jämlikhetsreform. Men när initiativet inte kommer från staten blir attityden annorlunda. När en del friskolor väljer att satsa på modern it-utrustning till sina elever – laptops, surfplattor, digitala bibliotek – så misstänkliggörs detta ofta som ett marknadsföringsknep. Är det i själva verket inte de kommunala skolorna som borde kritiseras för att de låter sina elever hamna på efterkälken?

Läs även Madeleine Sjöstedt (FP) och DN.