En seger för konservburkarna

Ikväll hade Folkpartiet i Stockholm ett möte där vi antog ett nytt stadsutvecklingsprogram, "Hållbart byggande i Stockholm". Programmet innehåller många bra förslag såsom öppnare planprocesser, mer kvartersstrukturer i ytterstaden, sammankoppling av ytterstadsdelar och andra liknande åtgärder som möjliggör att bygga mer och tätare, så att fler stockholmare kan välkomnas i framtiden.

Det finns dessvärre också formuleringar som är mindre lyckade. Folkpartiet har ju tyvärr (och en aning, men inte alldeles, oförtjänt) gjort sig känt som rätt konservativt i stadsbyggnadsfrågor. Att värna allt som är gammalt tycks för Folkpartiet vara viktigare än att öppna dörren mot framtiden. Punkt 72 i programmet är ett exempel på detta:

"Vi vill värna den centrala innerstadens unika kulturmiljöer. Bebyggelsen i de äldre delarna av staden håller en måttfull skala osm inte döljer de naturliga höjdskillnaderna. Det gör det också möjligt för kyrkorna och andra karaktärsbyggnader som Stadshuset att framträda. I den centrala staden bör därför den speciella vyn med den lägre bebyggelsen och de karakteristiska kyrktornen bevaras."

I mitt anförande föreslog jag att punkten skulle strykas helt och att den efterföljande punkten i stället skulle lyda: "Utvecklingen av Stockholm måste ske varsamt och på ett sådant sätt att ett områdes kvaliteter i form av kulturmiljöer, grönområden och miljön i övrigt tillvaratas." Det tycker jag är en acceptabel hållning, som ger fullt tillräckligt utrymme för Folkpartiets politiker att förespråka en varsam utveckling av Stockholms innerstad.

Skämskudde i repris.

Dessvärre fick jag inte gehör för mina åsikter. Punkt 72 står således kvar i programmet. Folkpartiet tycker att det viktigaste av allt är att innerstadens skyline inte förändras. Trots att en stor majoritet av deltagarna på mötet alltså röstade för den konservativa linjen, så fick jag till min glädje stöd från ett antal av de yngre medlemmarna. Jag tolkar det som att även om Folkpartiet gör sitt bästa för att stänga dörren för framtiden så har Folkpartiets framtid högre ambitioner. Någon gång kommer partiets konservburkar att få ge upp.

Knyt ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!

"Är det tryggt att gå hela vägen hem till dig?" frågade min kompis som bor i Hammarby sjöstad, när hon en kväll skulle besöka mig i Hammarbyhöjden. Dessvärre kunde jag inte ge henne ett helt lugnande svar. Mellan Sjöstaden och Höjden finns nämligen idag en otrygghetsbarriär, som dels består av industriområdet Mårtensdal, dels av Hammarbyvägen och dels av en mörk och skogbevuxen brant mellan Hammarbyvägen och Kalmgatan. En sådan otrygghet är förstås inte bra, och ett sätt att råda bot på den är att bygga fler bostäder och stärka sambandet mellan stadsdelarna.

Låt de två få mötas! Karta: Eniro.se

Idag föreslår jag just detta i en insändare i Mitt i Söderort. Stockholms stadsplanerare borde prioritera fler bostäder och färre buskage i det ingenmansland som idag finns mellan stadsdelarna. Samtidigt bör man undersöka om det går att göra Hammarbyvägen mer till en stadsgata. Kanske kan den läggas samman med Mårtensdalsgatan/Hammarby fabriksväg. Kanske kan det skapas möjligheter för såväl affärer som trevliga uteserveringar längs gatan?

Både Sjöstaden och Hammarbyhöjden är populära områden att bo i och genom att låta dem mötas kan vi skapa mervärden för både gamla och nya invånare i "Hammarbystaden". Det är hög tid att knyta ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!

Påbjuden längtan till landet

"Vad får man för 3 miljoner kronor? Inte speciellt mycket, åtminstone inte i centrala Stockholm" konstaterar SvD i en av de ofta återkommande artiklarna om bostadspriser i storstäder jämfört med andra orter. Vinkeln är den gamla vanliga: stockholmare måste vara tokiga som betalar så mycket för små lägenheter, när de för samma pris kan få en stor villa i en mindre ort.

Visst, perspektiv är nyttiga. Men varför är vinkeln aldrig den omvända? Vad är det egentligen för tokiga människor som betalar miljoner för stora hus, praktiskt taget ute i skogen? Där det är långt till såväl butiker som restauranger, vårdcentraler och annan service. Där nöjesutbudet inskränker sig till lokala pizzerians karaokekvällar och tv-tablån definierar kulturtillgången. Där sporadiska bussar är en klen ursäkt för "kollektivtrafik" och där bilberoende är en självklarhet. Är det inte konstigt att människor tycker det är värt miljonbelopp för att bo så?

The Swedish dream?

Min poäng är nu inte att raljera över livet på landet. Var och en får ju bo där man trivs bäst. Men det är onekligen en smula fascinerande att det sociokulturella imperativet (i brist på bättre begrepp) i Sverige fortfarande påbjuder ett spatiöst landsortsideal, samtidigt som allt fler svenskar väljer att bosätta sig i städer, nära andra människor. Det anses "normalt" att vilja ha en stor villa med trädgård, och den som gör andra prioriteringar måste förklara sig. Längtan till landet är, tydligen, fortfarande stark i den svenska självbilden. (Eller folksjälen, om det nu finns en sådan.) Frågan är: hur länge till?

Det behövs fler liberala röster

Det påstås ibland att det inte spelar någon roll vilket Alliansparti man röstar på. Nästan alla kallar sig ju liberala nuförtiden (och Kristdemokraterna är ändå så små). Men vill man att Sverige ska driva en politik för frihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter så är det viktigt att fundera på var man lägger sin röst. Det har blivit tydligt idag, i samband med skriverierna kring att regeringen kommer att godkänna den maltesiske kommissionärskandidaten Tonio Borg. Hans värderingar i frågor som abort, skilsmässor och hbt-rättigheter hör inte hemma i Europa på 2000-talet, och han borde naturligtvis inte få förtroendet att ansvara för EU-kommissionens hälsoportfölj. Det har Folkpartiet framfört i regeringen.

En minister att vara stolt över. Foto: Helene Delilah

Men regeringen fattar sina beslut kollektivt och det är fyra partier som ska enas. Folkpartiets linje fick helt enkelt inte gehör hos de andra "liberala" partierna. Det blev EU-minister Birgitta Ohlssons uppgift att gå ut och förklara detta för svenskarna. En uppgift som måste vara otroligt plågsam för Ohlsson, som under så lång tid kämpat mot just den typen av konservativa och bakåtsträvande idéer som Tonio Borg står för.

Ohlssons partikamrater i Europaparlamentet har kunnat vara mer högljudda; Cecilia Wikström har gjort hårda utspel mot Borg och krävt att EU-parlamentets liberala grupp ska rösta mot honom (vilket sannolikt också kommer att ske). Samtidigt som kristdemokraten Alf Svensson tycker att Wikström borde vara "generad" över att hon markerat så tydligt mot den homofobiske abortmotståndaren och moderaten Gunnar Hökmark bara rycker på axlarna och hänvisar till att varje EU-land ska få bestämma själva. Både KD och M tillhör Europaparlamentets konservativa grupp.

I ett uttalande på Folkpartiets hemsida säger Birgitta Ohlsson att "som liberaler tar vi avstånd från hans fruktansvärda åsikter om att förvägra kvinnor rätten till fri abort och hans motstånd till samkönade äktenskap". På Moderaternas och Kristdemokraternas hemsidor är det tyst. Som liberal är jag stolt att Birgitta Ohlsson ständigt försvarar jämställdhet och mänskliga rättigheter. Som svensk beklagar jag att inte fler i regeringen vågar sluta upp bakom henne.

"Today we are marching for freedom, today we are marching for equality, today we are marching for a Europe that will never ever accept that homophobia will take over our streets", sade Birgitta Ohlsson när hon invigningstalade på Baltic Pride i Litauen år 2010. Fallet Tonio Borg har med oönskad tydlighet visat att marschen måste fortsätta – och det bästa vi kan göra om vi vill ha ett liberalare, friare och mer jämställt samhälle är att gå sida vid sida med sådana som Birgitta Ohlsson.

Media
AB, DN, SvD, SvD2, Expr

Uppdatering 19/11
Skriver även om detta på Newsmill (tillsammans med riksdagsledamoten (FP) Anna Steele)

Förslag för fler bostäder

Idag besökte jag den intressanta Rufs-konferensen Läget i Stockholmsregionen 2012 (Rufs = regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen), som arrangeras av landstingets tillväxt-, miljö- och regionplaneringskontor.

Ett av seminarierna handlade – förstås – om bostäder. Hur möter vi det stora behovet av fler bostäder i regionen, som växer med uppemot 40 000 nya invånare varje år? Varför lyckas vi inte bygga tillräckligt?

Personligen lutar jag åt att det viktigaste vi kan göra är att skapa förutsättningar för att få så många byggherrar som möjligt intresserade av att bygga. Sedan ska vi inte lägga oss i så mycket vad de vill bygga – stora lyxlägenheter eller små budgetlyor. Sådant styr marknaden bäst.

Jag tror att ett problem är den omständliga planprocessen, som kräver ekonomisk uthållighet för den som vill genomföra ett byggprojekt. Överklaganden och annat kan ta flera år. Det går kanske an för de stora byggjättarna, men det kan knäcka små byggherrar. Och små byggherrar behövs, för att vi ska komma loss från oligopolsituationen och få en bättre konkurrens.

Fler byggställningar åt folket!

I Tyskland finns en planmodell som bygger på ett snabbspår. Förenklat går det, om jag förstått saken rätt, ut på att om man vill bygga likartade byggnader som i omgivningarna så kan man få bygglov direkt. Den modellen är förstås inte ägnad att främja nyskapande arkitektur och så vidare – men det blir bostäder. En annan baksida är att de boendes möjligheter att säga till begränsas.

Min fundering är om vi i Stockholm skulle kunna hitta en mellanväg. Jag tänker mig en modell där kommunen drar upp planer, t.ex. för förtätning av ett befintligt område. Man slår fast var det får byggas, vilka volymer som är tillåtna och liknande väsentliga parametrar. Sedan hålls samråd i vanlig ordning, med möjlighet för grannar och andra att ha synpunkter. Sedan kan planerna antas.

Fördelen med detta vore att risken för överklaganden och förseningar flyttas från byggherrarna till kommunen. Den som vill bygga kan köpa en tomt där bygglovet redan är klart. Spaden kan sättas i jorden dag 1. Osäkerheten i projektet minimeras.

Så, varsågoda. Det var mitt lilla bidrag.

Läs även G-P och SVT.

Mer smutskastning i skolböckerna

För en månad sedan skrev jag om förlaget Natur & Kultur, som ägnade sig åt politisk propaganda i en av sina skolböcker. I skottgluggen fanns välfärdsföretagen (se Skolboksförlag smutskastar välfärdsföretag). Nu har det hänt igen, uppger SvD:s ledarblogg. I den svenska läroboken Prio Samhälle, som ges ut av förlaget Sanoma, kan man läsa följande. Avsnittet har rubriken "Kissblöjor ger jättevinster":

"2011 avslöjar tidningen Dagens Nyheter hur det privata företaget Carema, som bland annat driver äldreomsorg runt om i landet, behandlat gamla och sjuka illa på sina vårdhem. Allra störst uppmärksamhet fick nyheten att Carema vägde nedkissade blöjor för att se om de var tillräckligt fulla eller om de kunde användas lite längre [...] Så här sa en av de anställda i artikeln: - Vi får inte byta en blöja förrän den nått sin fulla kapacitet. Syftet är rätt och slätt att hålla nere förbrukningen och spara pengar."

Vän av ordning undrar förstås varför inte läroboksförfattarna bemödar sig om att ta reda på fakta, innan de vidareförmedlar drevjournalistik av värsta slag till högstadieeleverna. I så fall hade de kunnat få veta, vilket påtalats så många gånger (jag har själv nämnt det, se Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?), att blöjvägningen inte är en besparingsåtgärd utan en vedertagen metod för att prova ut inkontinenshjälpmedel. Så här skriver t.ex. Tena, som tillverkar inkontinensskydd och ingår i SCA-koncernen, på sin blogg:

"Under de senaste månadern har många vårdpersonal inom äldreomsorgen fått frågan av anhöriga och bekanta. - Ni väger väl inte blöjor? Det häftiga är att jag vet att de allra flesta då sträcker på sig och säger. -Jo, det gör vi visst det! [...] det är en vedertagen metod för att prova ut ett individanpassat inkontinensskydd."

Att DN:s journalister tummade på sanningen för att få till en bra story är förstås ett pressetiskt klavertramp. Men när till och med läromedelsförlag ägnar sig åt ryktesspridning och smutskastning – ja, då är något riktigt, riktigt ruttet.

Läs gärna Dagens Samhälles artiklar om DN:s Carema-drev. Carema ger sin bild av verkligheten i bloggen Carema Care – dokument inifrån.

Provocerande pensionsförmåner

I Åmåls kommun måste man spara pengar. Därför har man ändrat reglerna för politikerpensioner så att man måste vara 60 år för att få pension. Yngre politiker får ett begränsat avgångsvederlag när de slutar.

Det är ju synd att det krävs dålig ekonomi för att en kommun ska inse det orimliga i att politiker kan uppbära generösa "pensioner", även om de har 10–20 år kvar till 65. Men annars gör förstås Åmål helt rätt. Den rapportering som varit i media visar på en pinsam oförmåga bland politiker att förändra ett system som väl har sina rötter i en tid när avsuttna politiker i regel bara hade några få år kvar till pensionen.

Idag är allt fler kommunalråd unga när de tillträder – och unga när de avgår. Det är naturligtvis bra, men då måste deras ersättningar anpassas efter den verkligheten. Allmänheten ska inte acceptera att en politiker får livstidsförsörjning efter en eller ett par mandatperioder som kommunalråd.

År 2011 slutade Solnapolitikern Johanna Graf (S) som kommunalråd. Motivet: "Nu ska jag bli sjöman. Det är en gammal dröm ... och kan jag försörja mig på det hjälpligt så slipper jag ligga skattebetalarna till last med pensioner och garantier för inkomsten alltför länge", sade Graf då till SVT, som uppger att hon sedan dess lyfter 30 000 kronor i månaden i pension. Vilket hon kan göra i 14 år till. Solna kommuns skattebetalare är alltså tämligen generösa sponsorer åt Grafs sjömansdrömmar.

30 000 i månaden i 15 år – plötsligt händer det!

Nå. Graf försöker ju i alla fall försörja sig själv, så hon är väl inte det värsta exemplet. Jag har tidigare skrivit om miljöpartisten Mikael Johansson, som slutade i riksdagen 2010 och inte sökt ett enda jobb sen dess. Han har "varit inriktad på det här med vad jag vill göra med mitt liv", säger han (se En vissen maskros).

Inom en del offentliga verksamheter har ledande tjänstemän ofta ett avgångsavtal som bygger på 1+1-modellen, dvs. ett års full lön och ett års lön med avräkning mot nya arbetsinkomster. En sådan modell tycker jag man kan ha som utgångspunkt när man formulerar framtidens avgångsvillkor för politiker. Se även "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning.

Media
SvD, SDS, SVT, DN. 

Läs även
Slöseriombudsmannen

Fem år av saknad

Den 2 november 2007 var en vacker höstdag. Solen sken från en molnfri himmel. Kyrktornens kopparplåtar blänkte och bortom dem, bortom husen, glittrade havet men stränderna låg tomma. Luften var kylig och på trädgrenarna klamrade sig några höstlöv fortfarande fast. Utanför var luften hög och kall och på trädgrenarna klamrade de sista höstlöven sig tappert kvar. Deras kamp skulle förstås vara förgäves, på samma sätt som den kamp som samtidigt utspelade sig i en sjukhussal på Halmstads lasarett skulle vara förgäves. Denna vackra höstdag var nämligen också dagen då cancern skulle segra och min pappa skulle dö.

~

Några månader tidigare hade jag varit i Halmstad på besök. Pappa behövde hjälp på kontoret. Han hade aldrig varit särskilt skarp när det gällde datorer; trots att han skaffade sin första dator i mitten av 1990-talet – och trots mina detaljerade instruktioner (”tryck Enter, sedan Esc två gånger”) – så lossnade det aldrig riktigt. Beröringsskräcken för datorer kom han aldrig över. Otaliga gånger sedan jag flyttat hemifrån fick jag agera telefonsupport när pappa hade gått vilse i de vindlande digitala gångarna. Otaliga gånger var jag frustrerad, och irriterad, över att han liksom aldrig riktigt lärde sig. Men pappa var hantverkare, ingen kontorsnisse. På det viset var vi så olika som far och son kan vara.

Far och son.

Trots det förstod jag inte riktigt varför han behövde så mycket hjälp med datorn den här gången. De senaste åren hade han ändå kommit att behärska den rätt väl, men nu verkade det alldeles hopplöst. Allt det jag försökt lära honom var som bortblåst. Ingenting jag sa gick in. Jag försökte behärska mig, men var mycket otålig. Ja, rent av irriterad. Hur trög får man vara, liksom?

Men den här gången var pappa alltså inte trög. Han höll på att förtäras av en dödlig sjukdom.

~

Ca pancreatis stod det med slarvig läkarhandstil i diagnosfältet på ett recept som pappa fick. Cancer i bukspottkörteln. Ett par veckor efter att jag åkt tillbaka till Stockholm hade pappa varit hos doktorn. Hans syster var med honom när han fick beskedet. De grät tillsammans. På kvällen ringde pappa till mig. Jag åt middag med några vänner. Vi spelade musik. ”Jag har en cancer”, sa pappa. ”Men jag ska kämpa, det ska gå bra.” Ja, tänkte jag, det går nog bra. I min värld var inte ett cancerbesked lika med en dödsdom. Nuförtiden finns det ju behandlingar, tänkte jag. Jag sa hejdå till pappa, och fortsatte umgås med mina vänner. Kvällen den 12 oktober blev trots allt ganska trevlig.

När jag kommit hem ville jag veta mer. Jag startade datorn och googlade. På Cancerfondens hemsida läste jag att prognosen vid bukspottskörtelcancer är mycket dålig. Överlevnadschansen är ungefär fem procent. Den informationen hade jag kunnat leva utan.

~

Efter beskedet gick allting fort. Fast jag förstod det inte riktigt. Jag visste att pappa fick behandling på sjukhuset i Halmstad, men samtidigt lunkade mitt liv i Stockholm på som vanligt. Jag gick en kurs om arbetsgivaravgifter. Jag var på föreningsmöten. Jag lunchade och brunchade med vänner. Var ute på mina löprundor. Söndagen den 28 oktober hyrde jag och några kompisar en väldigt liten bil och körde till Häringe slott, där vi promenerade i naturen och åt oss mätta på den generösa kakbuffén. När skymningen föll återvände vi till stan. På vägen hem ringde min morbror.

~

Behandlingarna bet inte på cancern. Det var nu uppenbart för alla. Alla, visade det sig, utom pappa. Han fortsatte att hoppas. Han ville så innerligt gärna fortsätta att leva. Insikten om att han inte skulle få det blev tung att bära för mamma. ”Din mamma är ledsen. Du borde nog komma hem”, sade min morbror i telefonluren. Jag började leta efter dagens andra hyrbil, vilket inte är lätt i Stockholm en söndagkväll. Men tack vare en god vän fick jag skjuts till Arlanda, där hyrbilsfirmorna var öppna. I alltför hög hastighet körde jag sedan söderut, hem till min familj.

~

Ett av de starkaste minnena jag har från den omtumlande vecka som följde är måndagens sjukhusbesök. Pappa satt på sin säng. Han var avmagrad men försökte ändå hålla humöret uppe. Ville vara stark. Sen kom läkaren in i rummet. Sjuksköterskan sköt fram en stol åt honom och satte sig själv strax bakom. På respektavstånd. (Jag minns att sjukhushierarkin störde mig.) Läkaren förklarade att de kunde göra ett försök med ännu en behandlingsomgång, om pappa ville och orkade. Pappa nickade förstås entusiastiskt. Det budskap som läkaren så omtänksamt lindat in undgick emellertid inte oss: Pappa skulle inte orka. Min syster grät. Pappa höll om henne och försäkrade att det skulle gå bra. Så märkligt ändå, att den som ska dö finner styrka att trösta oss som får leva.

~

Torsdagen den 1 november fyllde mamma år. Firandet blev naturligtvis stillsamt, men moster och morbror bjöd omtänksamt nog ut oss på restaurang för att vi skulle få skingra tankarna en smula. Efter den goda maten och drycken åkte vi hem och lade oss. Det blev dock inte mycket sömn den natten. Klockan två ringde telefonen. Vi förstod naturligtvis direkt vad det rörde sig om. För andra gången på en vecka satte jag mig bakom ratten och körde i rasande fart på nattomma gator.

~

Sjukhuset hade ordnat ett enkelrum. Pappa var vaken när vi kom fram, men han hade ont och fick dos efter dos med morfin. Så småningom blev han mindre orolig, och när natten hade blivit dag låg han lugnt i sin säng. Persiennerna var nedvinklade som skydd mot de bleka solstrålarna. Vi satt tysta. Vakade, väntade. Jag höll i pappas hand. Han hade fått en blodutgjutning vid ena ögat. Det såg obehagligt ut, så jag fäste blicken någon annanstans. På hans hals, där jag såg en svagt pulserande rörelse under huden.

Pappa var nu inte längre vid medvetande, men hans hjärta fortsatte att kämpa för att hålla honom vid liv. Jag minns inte vilka tankar som for igenom mitt huvud just då. Kanske inga alls. Finns det några tankar som är meningsfulla att tänka i den stund när en av de människor man älskar allra mest håller på att dö? Eller är det bäst om man låter det vara tomt och tyst därinne? Jag vet alltså inte vad jag tänkte, om jag tänkte. Men en sak minns jag: När klockan var tio minuter i två blev den flämtande pulsen som jag hade fäst blicken på alldeles stilla. Då fanns det inte längre något att hoppas på. Då fanns det bara tårar och saknad.