Sexistisk reklam fälld

I somras skrev jag ett blogginlägg där jag bland annat tog upp byggföretaget Toppboendes sexistiska reklam, där man försökte sälja vindsvåningar med en utmanande kvinna (se Ett sent samtal om kvinnosyn). Via Fredrik Wass har jag nu fått veta att reklamen fällts av Reklamombudsmannen. Ett ganska självklart utslag, kan man tycka. Det tråkiga är väl att så många reklamköpare och -makare fortfarande inte lämnat denna gammaldags kvinnosyn bakom sig (den som tvivlar rekommenderas ett besök på Sälj grej med tjej).

Landets prussiluskor i behov av nya bekymmer

På 1980-talet drabbades delar av Sverige av panik på grund av det så kallade videovåldet, där filmen Motorsågsmassakern ofta framhävdes som ett varnande exempel. Om Sveriges väna ungdom skulle utsättas för den här typen av våldsskildringar skulle den snart förvandlas till blodtörstiga psykopater, tycktes uppfattningen vara hos landets prussiluskor. Diverse statliga åtgärder vidtogs, såsom lagstiftning mot spridning av filmer med våldsinslag och inrättandet av det så kallade Våldsskildringsrådet. Allt till den ännu icke blodbesudlade ungdomens värn.

Vad ska vi moralisera över idag då?
Bild från Ponnymoln.

1980-tal blev 1990-tal och videovåldet kompletterades med datorspelsvåld. Moralpaniken höll i sig, och så sent som 2006 initierade Justitiekanslern en rättslig prövning av ett datorspel med våldsinslag. Spelföretaget frikändes och ungdomarna torde framhärda i sin konsumtion av våldsamma filmer och datorspel. Medför då detta att vi icke-våldspåverkade vuxna numera bör känna ökad oro när vi ger oss ut på gator och torg?

Faktum är att det som hänt tycks snarast vara motsatsen. Statens medieråd (som Våldsskildringsrådet numera heter) har till exempel inte kunnat finna något stöd i forskningen för att våldsspel orsakar våldsamt beteende. Det går inte ens att påvisa att personer med särskilda personlighetsdrag blir mer våldsamma om de ägnar sin fritid åt att ha ihjäl digitala medmänniskor.

Tidskriften The Economist publicerade härom veckan en artikel om kriminaliteten i USA. Där framställdes datorspelen snarare som en förklaring till varför gatuvåldet minskat: "Today there is growing interest in the role of video games and social-media technologies in providing young men, who are responsible för the lion's share of violent crimes, with alternative ways to spend their time."

Även på hemmaplan märks positiva effekter av videovåldet. I dagens SvD rapporteras att ungdomar dricker allt mindre alkohol: "Killarna påverkas ... av att de sitter hemma och spelar mycket dataspel och då dricker man mindre", säger en alkoholforskare. (Berusade människor har en tendens att slåss mer än nyktra.)

Det myckna datorspelandet har för all del sina baksidor; ungdomar rör sig mindre och blir fetare. Men det som moralpanikerna ojade sig över – att videovåld skulle leda till verkligt våld – tycks onekligen inte ha inträffat. Prussiluskorna får helt enkelt skaffa sig något annat att vara bekymrade över.

Läs även
Statens medieråd (Dalquist/Christoffersson): Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011
Statens medieråd: Från videovåld via www till World of Warcraft
Timbro (Svensson): Medierna, Medierådet och moralpaniken 
Agne Suziedelyte: Can video games affect children's cognitive and non-cognitive skills?

Bygg cykelringleder i Stockholm

En gång skulle jag ta cykeln från Hammarby till en kompis i Hägerstensåsen. Jag hade bestämt mig för att följa skyltarna. Det gick sådär; någonstans vid Årstafältet hamnade jag fel och fick ta en omväg. Det är ett exempel på hur tvärförbindelserna i Stockholm ofta inte är så bra. Att ta sig in till stan, dvs. radiella resor, brukar gå hyfsat, men ska man från en förort till en annan så är det knepigare.

Detta vill vi i Folkpartiet ändra på. Därför föreslår vi i en debattartikel i DN idag att Stockholm bygger snabba och trygga ringleder – en cityring, en inre ring i ytterstaden och en yttre ring som passerar genom kranskommunerna. Detta är en åtgärd som, i kombination med bättre skyltning, kan göra det lättare för folk att välja cykeln i stället för bil eller buss när man vill åka på tvären.

Andra tankar som vi har för att förbättra för cyklisterna i Stockholm är att utveckla lånecykelsystemet, att ordna fler säkra parkeringsplatser för cyklister samt att förbättra möjligheten att kombinera cykeln med kollektivtrafiken. De tankarna utvecklar vi mer i artikeln, läs den gärna och kom med synpunkter!

Läs även
Lotta Edholm (FP): FP föreslår ringleder för cyklister i Stockholm
Folkpartibloggen: Så gör vi Stockholm till en cykelstad i världsklass
Mark Klamberg (FP): Ringleder för cyklister knyter ihop Stockholm
Madeleine Sjöstedt (FP):  Ringleder för cyklister knyter ihop Stockholm

Nya planer för Stockholm

I mitten av 1800-talet gjordes den s.k. Lindhagenplanen, där den kommande bebyggelsen i Stockholm planlades. Det var en omfattande och djärv plan som, när den sedan successivt genomfördes, bidrog till att göra innerstaden till den attraktiva kvartersstad den är idag.

Ytterstaden, å andra sidan, planlades i ett senare skede, när nya ideal rådde. 1930- och 40-talets planerare ville man bygga glesare, med enskilda hus spridda i parkmiljö. Hammarbyhöjden och Årsta är exempel på sådana områden. De har sina förtjänster, men också sina brister. En tydlig sådan brist är att den låga tätheten – eller, om man så vill, de långa avstånden mellan människor – skapar dåliga förutsättningar för den service och de fördelar som stadslivet erbjuder i form av t.ex. butiker och restauranger.

För att illustrera detta gjorde jag en sökning på "kemtvätt" och "restaurang" i östra Södermalm respektive i utglesade Hammarbyhöjden, se bilderna nedan. Samma resultat får man i stort sett oavsett vad man söker. Om man uppskattar att ha nära till en kvartersbutik, en skomakare eller något annat, då är den tätbyggda staden överlägsen.

Restaurangtäthet i stadsdelar som ligger några hundra meter ifrån varandra.

Samma jämförelse med kemtvättar.

I kväll presenterade nätverket Yimby en ambitiös plan, "Lindhagenplanen 2.0", för hur fler stockholmare skulle kunna få ta del av den täta stadens fördelar. Genom att gräva ner trafikleder, skapa nya kommunikationsstråk och planlägga tidigare obebyggda områden skapar man möjligheter för mer stad och mer – mycket mer! – kollektivtrafik.

Norra Skarpnäck i Yimbys tappning.

Yimby vill lämna större utrymme för byggherrar att, utifrån givna ramar, utforma husen och dess innehåll. Sannolikt är detta en bättre metod än det politikerstyrda experimentbyggande som präglade 1900-talet. Eller, som paneldeltagaren Anna Wersäll från Stockholms handelskammare, påpekade under den efterföljande debatten:  De bästa och mest attraktiva stadsmiljöerna byggdes innan plan- och byggreglerna fanns. (Hon syftade då på det sena 1800-talets kvartersstad.)

Den uppdaterade Lindhagenplanen som Yimby tagit fram är ett intressant och ambitiöst diskussionsunderlag. Om den skulle genomföras skulle stockholmarna kunna njuta av stadsmiljö inte bara innanför tullarna. Den som vill ha ett surdegsbageri på promenadavstånd skulle kanske inte behöva köpa en svindyr lägenhet i SoFo. Många skulle slippa långa pendlingstider. Stadsdelar som tidigare varit åtskilda av skogspartier eller trafikytor skulle förenas med hjälp av trygg och trivsam bebyggelse. Yimby-planen kan förhoppningsvis bidra till att diskussionen fortsättningsvis handlar om hur vi ska bygga mer stad i Stockholm – inte om.

Läs även
Per Hagwall (M): Lindhagensplanen 2.0
Madeleine Sjöstedt (FP): Välkommet inspel av Yimby: Lindhagenplanen 2.0
Lars Epstein: Uppskattad och kritiserad vision för en tätare stad

Obligatoriska gynundersökningar? Nej tack!

I ett inslag på TV 4-nyheterna luftade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni än en gång sin gamla idé om att alla högstadieflickor borde genomgå obligatoriska gynundersökningar för att kontrollera om de blivit utsatta för kvinnlig omskärelse. Självklart delar jag Sabunis uppfattning att kvinnlig omskärelse är ett oacceptabelt övergrepp. Men om man utifrån det föreslår att staten ska göra obligatoriska inspektioner av alla kvinnliga medborgares könsorgan – då har man helt missat vartåt den liberala kompassnålen pekar.

Vi folkpartister ska stå upp för individens rätt gentemot staten, inte medverka till ytterligare begränsningar av hennes frihet! Därför har jag, tillsammans med flera andra folkpartister, skrivit en debattartikel där vi tydligt tar avstånd från Nyamko Sabunis förslag. Ett förslag som, vilket är viktigt att understryka, är hennes eget, och inget som Folkpartiet står bakom. (Klokare liberala åsikter i denna fråga framförs av t.ex. landstingsrådet Anna Starbrink och borgarrådet Lotta Edholm.) Debattartikeln i sin helhet har jag klippt in nedan.

---

Vakta den liberala profilen – ministrar mer än andra!

Liberalerna är numera ordet som syns bakom vår partiledare och andra vid tal och konferenser. Det är utmärkt att Folkpartiet börjar marknadsföra sig utåt just som liberaler. Vi vet att vi är liberaler. Men – är det så som väljarna övervägande uppfattar oss?

Kravretoriken har satt sig hårt i bilden av vårt liberala parti. Språktest lyfts gång på gång fram som en av de viktigaste integrationsåtgärderna (och tillåts skymma andra goda förslag). Högre krav på särskoleelever blir kärnbudskapet när goda idéer för att ge människor större makt över sina egna liv presenteras. Liberaler går i första ledet för att övervaka allas elektroniska korrespondens genom datalagringsdirektivet. Och en liberal jämställdhetsminister lanserar återigen sitt eget förslag om rutinmässiga gynundersökningar av unga tjejer, trots att det avvisats upprepade gånger.

Gynundersökningsidén är Nyamko Sabunis egen – och varken Folkpartiets eller regeringens politik. Det framgick dock nog inte så tydligt för alla dem som såg inslaget i TV4 Nyheterna (21/8) där förslaget åter väcktes till liv.

Många har argumenterat emot Nyamko Sabunis förslag, även den här gången, och bl.a. påpekat att jämförelsen med undersökningar av pojkars genitalier inte håller. Sådana sker inte längre rutinmässigt. Och även det som är rutin i elevhälsovården, är förstås frivilligt. Sabuni backade i en artikel på debattsajten Newsmill åtminstone från att gynundersökningarna skulle vara obligatoriska – men på hennes egen hemsida står, utifrån boken från 2006:

”Det bör inom skolans ram införas obligatoriska gynekologiska kontroller, liknande de som genomförs på pojkar vid sex års ålder. Detta bör för flickor ske någon gång på högstadiet. En sådan undersökning fyller inte bara en kontrollfunktion utan ger möjligheten att diskutera om sexualitet, kvinnans underliv samt typiska kvinnosjukdomar.”

Det problematiska är inte den obefintliga risken att Sabunis förslag skulle kunna bli Folkparti-politik. Det problematiska är att det riskerar att uppfattas som sådan. Vi kan inte nöja oss med att vara liberaler – vi måste också visa det. För att citera USA:s president Obama, ”symbolerna och gesterna … är minst lika viktiga som de sakpolitiska förslag vi för fram”.

Tiden med återkommande utspel från dåvarande partitopp och ledande företrädare om allt från automatiska utvisningar till övergångsregler för nya EU-medborgare är lyckligtvis förbi. Men ännu märks effekterna av det som Lennart Nordfors döpt till Folkpartiets varumärkesskada (Liberal Debatt november 2010) – att ”partiets uppsåt ifrågasätts” och ”att partiets budskap, när man framför välmotiverade uppfattningar, tolkas genom förförståelsen att man är på väg att lämna sina ideal”.

Är det så konstigt att människor får en sådan uppfattning när en liberal jämställdhetsminister, som deklarerat att hon ska lämna sitt uppdrag, utifrån denna plattform, som hon har fått av Folkpartiet, ger luft åt vad de flesta anser är ett genuint oliberalt förslag? Eller när partiledningen, trots att integrationspolitiken är ett ämne för en arbetsgrupp inför det nya partiprogrammet, deklarerar en ny integrationspolitisk linje där paradnumret alltjämt är det ökända och, ärligt talat, uttjatade språkkravet för medborgarskap?

För ett parti som balanserar runt 5–6 procent i opinionen, men har betydligt högre ambitioner än så, måste vi utnyttja våra plattformar och de chanser vi har att kommunicera med väljarna betydligt bättre. Åtminstone om vi vill bevisa att vi är de liberaler som vi vet att vi är.

Anne-Lie Elfvén, vice ordförande Folkpartiet Liberalerna Södermalm-Gamla  Stan
Rasmus  Jonlund, ordförande Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna
Hanna Gerdes, ersättare Skarpnäcks stadsdelsnämnd,  Stockholm
Jesper Svensson, ordförande Folkpartiet Liberalerna Skarpnäck
Ivar Järnefors, ordförande Folkpartiet Liberalerna Östermalm
Charlotta Schenholm, gruppledare Kungsholmens stadsdelsnämnd
Jan Jönsson, ordförande Skärholmens stadsdelsnämnd
Per-Niklas Lowén, ordförande Folkpartiet Liberalerna Södermalm–Gamla stan
Richard Bengtsson, ordförande Folkpartiet Liberalerna Norrmalm

Annedal – en ny del av Stockholm

Förra veckan besökte jag Annedal, Stockholms nya bostadsområde i norra delen av Bromma. Annedal ansluter till del av det strategiska utvecklingsområdet Ulvsunda och ska, enligt visionen, bli en "attraktiv promenadstadsdel", det vill säga erbjuda trygga miljöer för gående och bidra till att koppla samman olika stadsdelar med varandra och minska bilberoendet. Nybyggnationer i Stockholm fyller förstås också en annan, viktig funktion: att bidra till att lösa bostadsbristen och att ge fler människor möjlighet att bo i tät, klimatsmart stadsmiljö.

Arkitektur som sticker ut.

Mitt intryck av Annedal är att de flesta hus som byggts verkar trevliga, om än ordinära. En del är mer effektsökande, t.ex. Besqabs hus vid nya hamnbassängen (se ovan). Nu är det kanske inte arkitekturen man i första hand ska ha synpunkter på som politiker, men däremot bör man få tycka till om hur staden byggs. Och vad det gäller Annedal har jag en del synpunkter.

Glesbyggt.

Jag förstår nämligen inte varför man valt en så uppluckrad parkstadsstruktur i området. I stället för att ta vara på chansen att bygga slutna kvarter med trevliga innergårdar så är många kvarter öppna i någon ände, eller inte sammanbyggda alls. Detta skapar, tycker jag, många halv-offentliga ytor som har en tendens att inte nyttjas särskilt väl. Bättre vore i stället att bygga slutna kvarter; därigenom skapar man uppskattade och trygga innergårdar, som komplement till sammanhållna, större parkytor.

Längs Bällstaåvägen.

Ett tydligt exempel på det hittade jag vid Bällstaåvägen (se ovan) där man byggt ett antal hus längs med den utdikade ån. Mycket trevligt läge vid vattnet och goda förutsättningar för ett uppskattat promenadstråk. Men då har man valt att mellan varje huskropp göra en glugg med något slags terrass. Detta ser kanske trevligt ut på bild, sommartid. Men till vintern kommer det bara bli mörkt och trist. Och sannolikt illa utnyttjat året om. Vore det inte bättre att sluta leden och skapa ett trivsammare stråk med lokaler och kaféer i gatuplan? Ett exempel på hur man lyckats bättre med detta är Sjövikskajen vid Liljeholmen.

Sjövikskajen. Satellitbild från Eniro.se.

Även på andra sidan vattenlinjen, längs Annedalsvägen (nedan), har byggherrarna valt en konstig lösning. Här möts besökaren av slutna bottenvåningar, entréportar, soprumsdörrar och garagenedfarter. Detta är en trist bakgata, av det slag som är sällsynt i en tät kvartersstad. Onödigt, tycker jag.

Annedalsvägen.

Det utglesade östra Annedal konstrasteras av den mer tätplanerade, men ännu ej färdigbyggda, västra delen. Utställningsmodeller (nedan) visar en i huvudsak konsekvent kvartersstruktur med innergårdar, där gränsen mellan offentligt och privat är mer tryggt och tydligt. Här är väl enda anmärkningen att husen är låga – att bygga 4–5 våningar känns onekligen lite snålt i en stad där bostadsbristen är ett av de stora hoten mot den framtida utvecklingen. Varför inte lägga på ytterligare ett par våningar, helt enkelt?

Kvartersplaner i västra Annedal.

Annedal är ljust, fräscht och nytt. Det kommer säkert att bli ett populärt bostadsområde för de över 5 000 invånarna, inte minst tack vare de nya tvärbanegrenarna som byggs på ömse sidor om området. Men Annedal hade kunnat välkomna ännu fler.

Media:
SvD, DN1, DN2, SVT , Yimby