Tågen ska gå som på räls.

Infrastruktur är en viktig förutsättning för en långsiktig god tillväxt, sade Folkpartiets Jan Björklund i sitt sommartal i Göteborg för ett par veckor sedan (se Folkpartiet vill se satsningar på järnvägen). Därför behöver Sverige satsa mer på att utveckla vägar och järnvägar, till exempel genom en ny bana mellan Göteborg och Borås, så att Landvetters flygplats blir nåbar även med tåg. Björklund påpekade också att det viktigaste är att vi underhåller de anläggningar vi har, så att tågtrafiken blir mer pålitlig.

Alliansen tuffar på.Bild: SVT.se

Idag presenterade regeringen en jättesatsning på utbyggda järnvägar i Sverige. Satsningen omfattar 55 miljarder och det största enskilda projektet blir Ostlänken, en dubbelspårig snabbjärnväg mellan Södertälje och Linköping. Ostlänkten kommer att kapa restiderna rejält, och dessutom skapa en järnvägskoppling till Skavsta, vilket kan ge nya möjligheter för den flygplatsen. Därutöver kommer det, som Jan Björklund efterfrågade, bli ny järnväg mellan Göteborg och Borås. För att säkerställa den befintliga järnvägsanläggningen kommer 20 miljarder att avsättas för ökade drift- och underhållsåtgärder. Därigenom tillgodoser regeringen de behov som Trafikverket pekade på i sin kapacitetsutredning för att få ut maximal kapacitet ur befintligt system.

Detta är förstås inte allt: senare i höst lär ytterligare satsningar presenteras i den infrastrukturproposition som kommer. Genom att ta ansvar för Sveriges ekonomi har Alliansen nu möjlighet till historiska satsningar på förbättrade tågtransporter i Sverige

"Vägar, järnvägar, flygplatser och hamnar av god standard måste finnas för att människor ska kunna resa, arbeta och handla med varandra. Ett robust järnvägssystem är en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad", skriver Jan Björklund i sitt nyhetsbrev. Precis så är det. Där tågen går, går ekonomin som tåget, skulle man kanske kunna säga. Rälsen binder samman människor och marknader, och gör Sverige starkare. Alliansen har idag presenterat en viktig satsning för framtiden.

Media: DN, DN1, SvD, SvD1, SvD2, SvD3, Expr, AB, GP, NT

En kväll med underbara Barbara

Kvällar som denna, när sensommaren verkar ha tagit ut hösten i förskott, tillbringas lämpligen i biomörkret. Själv har jag nyss sett den tyska filmen "Barbara", vilken jag varmt kan rekommendera.

"Barbara" utspelar sig i det Östtyskland som nog känns väldigt avlägset för dagens besökare på hippa klubbar i Prenzlauer Berg. Men det är inte ens 25 år sedan som DDR-diktaturen rämnade och östtyskarna blev fria. Filmen utspelar sig i början av 1980-talet, och om filmens huvudroll, Barbara, hade funnits på riktigt hade hon varit i 60-årsåldern idag. Mer avlägset än så är det inte.

Arbete gav inte frihet, här heller.

När filmen börjar har Barbara, som är läkare, fått jobb på ett litet landsortssjukhus i Mecklenburg-Vorpommern. Hon arbetade tidigare i Berlin, och flytten är inte frivillig. Barbara övervakas av säkerhetspolisen, men förbereder i hemlighet sin flykt till friheten i väst.

Den fortsatta händelseutvecklingen ska jag inte avslöja, men jag berättar gärna att filmen är en stark skildring av den paranoida tillvaron i ett totalitärt samhälle där man inte vågar lita på någon, där väggar har öron och där medborgerliga fri- och rättigheter i bästa fall är något man kan läsa om i böcker. För oss som växt upp och lever i frihet är den övervakade tillvaron svår att föreställa sig, men den krypande obehagskänsla som "Barbara" förmedlar ger åtminstone en föraning.

Filmen är välgjord och tacknämligt befriad från hetsiga kameraåkningar och snabba klipp. Ändå, eller kanske tack vare det, är spänningsfaktorn hög. Samtidigt kan man ibland inte låta bli att småle när man ser de skruttiga och bullriga DDR-bilarna fara förbi på dåliga vägar, men skrattet hejdar sig när man inser att dessa rishögar för inte så länge sedan var det enda som östtyskarna kunde drömma om.

Det finns en scen i filmen när en östtysk man försynt närmar sig en västtysk Mercedesägare. Han känner på ratten – den är mjuk och stoppad. Hur fort går den? Mannens sprängande nyfikenhet verkar hållas tillbaka endast av rädslan; den invanda rädslan för att säga något olämpligt som kan nå fel öron. Den kuvade mannen dristar sig ändå till att konstatera att 200 kilometer i timmen, det kan nog Mercedesen "inte komma upp i på våra vägar i alla fall". Jag tycker den scenen säger väldigt mycket.

Socialstdiktaturen DDR upphörde lyckligtvis att existera 1990, och östtyskarna blev fria. Men "Barbaras" budskap är dessvärre fortfarande aktuellt. Ingen människa borde behöva leva i ett totalitärt samhälle. Kampen för alla människors fri- och rättigheter måste fortsätta. Fler borde få sin frihet.

Se också barbara-der-film.de. Fler filmtips med DDR-tema: Das Leben der Anderen (De andras liv), Nikolaikirche, Good bye Lenin! 
Läs även SvD, DN

Högre utbildning måste ha högre kvalitet

Under Socialdemokraternas tid vid makten fick kvantitet gå före kvalitet i högskolan. Målet var att 50 procent av alla ungdomar i varje årskull skulle plugga vidare på högskolan. För att klara detta måste högskolan byggas ut kraftigt. Eftersom Socialdemokraterna inte expanderade utbildningsbudgeten i samma takt som de expanderade antalet högskoleplatser på 1990-talet, blev kvaliteten lidande.

När tidningen Fokus år 2008 rankade Sveriges högskolor var det de etablerade lärosätena som toppade listan, något som fick Handelskammaren att fråga om vi verkligen kan ha en högskola i varje buske. 2012 års ranking bekräftar bilden, men "buskhögskolorna" tycks sitta i orubbat bo. En del av dem har till och med belönats med universitetstitel; år 1999 blev högskolan i Örebro uppgraderad, vilket gjorde dess rektor, socialdemokraten Janerik Gidlund, så glad att han några år senare ordnade ett hedersdoktorat åt dåvarande statsministern, socialdemokraten Göran Persson.

Utspädningen av högskolans resurser har dock inte enbart lett till problem på de mindre lärosätena. Idag skriver f.d. LO-ekonomen Irene Wennemo i en debattartikel att resultaten av Högskoleverkets utvärderingar för de största universiteten "är påfallande slätstrukna". "När det gäller de nya universiteten", fortsätter Wennemo, "är kvalitetsproblemen akuta".

Hatten på för Persson.
Bild: Scanpix.

Folkpartiet, och utbildningsminister Jan Björklund, har adresserat det här problemet tidigare. I höstas skrev Björklund att om Sverige ska "eftersträva högsta vetenskapliga kvalitet kan vi inte sprida ut resurserna mer än i dag ... Alltför små miljöer, med alltför få forskare inom ett ämne, bör också undvikas; för bästa möjliga vetenskapliga utveckling krävs en kritisk massa av forskare och forskarstuderande." Han efterfrågar initiativ från högskolorna att samverka, och gå samman, för att uppnå kvalitetsfördelar. Som Wennemo skriver: "Frågan måste ställas om det är rimligt att utbilda i företagsekonomi på 26 olika lärosäten och i flera andra ämnen på nästan lika många."

För de högskolor som befinner sig i botten av ranking- och kvalitetslistorna så är det nog dags att fundera på detta. För Socialdemokraterna räckte det att skyffla in hälften av varje årskull i ett skolhus med skylten "högskola". Vilka kunskaper som förmedlades därinne var av mindre intresse. Det är bra att Alliansen tänker ett steg längre. En tre–fyraårig högskoleutbildning med undermålig kvalitet är faktiskt ett stort slöseri, med både tid och pengar.

(S)maklös apartheidparallell

"Ådalen 31 i ny skepnad 2012. Det är åt helvete för att vara ärlig att soldater skjuter mot strejkande arbetare", skriver Socialdemokraternas kommunalråd i Umeå Lennart Holmlund på sin blogg, apropå den konflikt som uppstått i Sydafrika vid en gruva strax väster om huvudstaden Pretoria.

Borde (s)kämmas.

Holmlund påstår sedan att "om vi översätter det till Sverige är det så centerpartiet vill att det är så det ska vara [sic]. De vill ha ett Sverige utan inflytande för löntagarna ett modernt förtryck liknande det som de vita gjorde mot de svarta i Sydafrika." (Holmlund har sedan uppdaterat sitt blogginlägg, men Thomas Böhlmark har sparat en skärmdump.)

Först kan man konstatera att jämförelsen med Ådalshändelserna i maj 1931 haltar. Demonstranterna i Lunde var obeväpnade, medan de strejkande i Sydafrika bar vapen (vilka de påstås ha avfyrat). De som sköt i Sydafrika var inte soldater, utan poliser. Men det är förstås detaljer i sammanhanget.

Det riktigt allvarliga är när Holmlund använder den tragiska utgången i två arbetskonflikter och den tidigare apartheidpolitiken i Sydafrika för att dra paralleller till ett svenskt politiskt parti som vill ha en förändrad arbetsmarknad.

Jag har respekt för att vänstern är kritisk mot politiker som inte delar deras syn på värdet av en starkt reglerad arbetsmarknad med mäktiga fackföreningar. Men om man antyder att de liberala motståndarna förespråkar dödligt våld och rasistisk politik, då har man passerat en smaklöshetens gräns. Om Lennart Holmlund har förstånd nog borde han skämmas, och be om ursäkt.


Läs även
Thomas Böhlmark (M): Ständigt denna Lennart Holmlund
Mattias Larsson (C): Lennarts Holmlunds värsta lågvattenmärke hittills
Martin Moberg (S): Skamgrepp i debatten undanbedes mycket bestämt...
Johan Westerholm (S): Tid att mata duvorna nu.
Anders Ågren (M): Ovärdigt lågvattenmärke på bloggen av Holmlund

Skattemoral i positiv spiral

Skattemoralen snurrar
åt rätt håll.

"Andelen som tycker illa om skattesystemet i Sverige har minskat från 42 procent till 22 procent sedan förra undersökningen. Andelen som i stort sett tycker bra om skattesystemet har ökat från 24 procent till 35 procent", skriver Skatteverkets gd Ingemar Hansson och analyschefen Jan-Erik Bäckman på DN Debatt idag. Skatteverket mäter med jämna mellanrum svenskars attityd till skatter och svartarbete, och jämfört med 2006 års mätning är attitydförändringarna stora.

Idag tar 74 procent avstånd från svartarbete, jämfört med 51 procent för sex år sedan. Andelen som känner någon som anlitat svartarbetare har minskat från 38 till 24 procent. Det finns naturligtvis alltid felmarginaler i sådana här mätningar, men de dramatiska förändringarna talar ändå för att Skatteverkets mätning avspeglar ett reellt attitydskifte bland många svenskar. En positiv utveckling – men vad beror den på?

Det som hänt sedan 2006 är att Alliansen tagit över regeringsansvaret. Inkomstskatterna har sänkts kraftigt. Skatter som uppfattats som orättfärdiga, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten, har avskaffats. RUT- och ROT-avdrag bidrar till att göra svart städhjälp och hantverkare mindre intressanta. 

I debattartikeln pekar Skatteverket på att även externa faktorer kan ha påverkat attitydförändringen: "Finans- och Greklandskris kan också ha bidragit till normförbättringen och minskat skattefusk genom att ha ökat medvetenheten om att en välfungerande ekonomi kräver ett väl fungerande skattesystem", skriver Hansson och Bäckman.

Den globala finanskrisen ligger bortom den svenska regeringens kontroll. Däremot kan regeringen påverka skattesystemet, och jag tror att lojaliteten med systemet stärks när skatteuttaget uppfattas som rimligt och skatterna som rättvisa. Mot den bakgrunden är det bra att Folkpartiet fortsätter att driva att värnskatten ska avskaffas. Det skulle inte kosta något att avskaffa den och i praktiken är den bara en straffskatt på dem som utbildar sig och jobbar hårt. Det är inte sådana signaler vårt skattesystem ska skicka.

Läs även
Mikael Andersson (C): Kraftigt förbättrad skattemoral med Alliansens politik!
Rasmus Jonlund (FP): Rimligare och legitimare skatter

Media
DN

Folkpartiet vill se satsningar på järnvägen

Idag höll Jan Björklund sitt årliga sommartal i Göteborg. Talet innehöll tre huvudpunkter inför höstens budgetförhandlingar inom Alliansen. Folkpartiet kommer att driva satsningar på utbildning, infrastruktur och sänkta skatter.

Jan i Götet.

Foto: Eva Flyborg

Allt detta är förstås viktiga och långsiktiga satsningar för att skapa förutsättningar för jobb och välfärd i framtidens Sverige. Särskilt uppskattar jag att Björklund lyfter infrastrukturen.

Eftersom talet hölls i Göteborg talade Björklund mycket om satsningar i Västsverige, däribland att det är dags att bygga om E20 till motorvägsstandard. Han nämner också förstärkningen av järnvägskapaciteten i centrala Göteborg, samt ger stöd för en ny snabbjärnväg mellan Göteborg och Borås (där Landvetters flygplats blir ett naturligt stopp).

Jag tror att nästan alla som åkt tåg i Sverige de senaste åren fått känna av konsekvenserna av ett långvarigt bristande underhåll av de svenska järnvägarna (för ett av många exempel, se Satans järnvägar). Numera finns till och med en sajt, Sena tåg, där man kan se hur många tåg som försenats (på sträckan Stockholm–Göteborg hittade jag 655 tåg som var mer än 10 minuter försenade första halvåret 2012). Den nuvarande situationen är naturligtvis inte acceptabel.

Trafikverket föreslår i sin kapacitetsutredning ett antal åtgärder för att komma ifatt med det eftersatta underhållet. På sikt kan höghastighetståg bli aktuella, men i första hand måste de anläggningar vi ha fungera. Jan Björklund formulerar Folkpartiets inställning så här:

"Sverige behöver öka investeringsramen med några miljarder kronor till varje år. Men i första hand så måste dessa nya resurser gå till att underhålla alla de järnvägar som redan finns, med nya signalsystem, uppvärmda växlar som inte fryser och att öka kvaliteten på de vägar som redan finns med breddning, trafikseparerande mitträcken och planskilda korsningar. Först därefter, om resurserna räcker, kan vi börja diskutera nya järnvägar och nya vägar."

Det är en rimlig hållning, även om den förstås inte ger upphov till några braskande rubriker. Sans och balans premieras ju sällan av löpsedelsmakarna. Folkpartiet vill ha höghastighetståg mellan de stora städerna, den diskussionen är det viktigt att vi håller levande. Men det är också rimligt att vi börjar med att laga det som är trasigt, innan vi bygger nytt. I och med att finansministern aviserat att han är beredd att öppna plånboken, hyser jag gott hopp om att Alliansen kan enas om stora satsningar på järnvägen i höstens budget. Det skulle Sverige behöva.

Media
DN, SvD, G-P, AB

Läs även
Rasmus Jonlund (FP): Framtidsfokus med Folkpartiet

Sophantering – en brännande fråga

"Det är mest skräp som står i tidningarna", hörs ju luttrade nyhetskonsumenter ibland klaga. Dagens SvD bär onekligen syn för sägen: tidningen ägnar två stora artiklar åt just skräp.

I avfallsanläggningen i Högdalen tar man emot 700 000 ton skräp varje år. Det eldas upp och omvandlas till värme och el – värmen motsvarar uppvärmningen av nästan 100 000 villor per år. Att sopor förvandlas till något användbart är förstås positivt. SvD berättar dock även om sophanteringens baksida – enorma högar av slaggrester, dvs. sådant som inte kunnat förbrännas och inte kan tas om hand på annat sätt än genom att deponeras. Sophantering börjar också bli big business. Fortum får ungefär 500 kronor per ton för att ta hand om soporna, och Sverige importerar årligen omkring 700 000 ton från utlandet – främst från Norge, men också från Neapel, där den maffiastyrda sophanteringen havererat. (Detta har kritiserats av Miljöpartiet; själv lutar jag nog åt att det är bättre att italienska sopor förbränns och kommer till nytta i Sverige, än att de dumpas och förgiftar naturen i Italien.)

Att ta hand om sopor på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt är naturligtvis nödvändigt. Men allra bäst är att försöka se till att det inte blir några sopor alls. Ett sätt att minska sopberget kan vara att installera en avfallskvarn under diskbänken. Då mals allt matavfall ner och transporteras via avloppssystemet till reningsverket, där det kan tas om hand och rötas till biogas (som kan användas för att driva bussar, sopbilar m.m.). I Stockholm har Folkpartiet drivit på för fler avfallskvarnar. Kvarnarnas kritiker hävdar att det är bättre att man källsorterar matavfall och samlar in det för kompostering. Säkert finns en poäng i detta; olika lösningar har olika fördelar. De kompletterar varandra  och ingen är allena saliggörande. En tilltalande aspekt med avfallskvarnarna är dock att transporterna minskar – sopbilen behöver inte komma lika ofta.

Hanteringen av sopor är en av det moderna samhällets stora miljöutmaningar. Den kan illustreras med att Stockholm nu måste installera större papperskorgar i sina parker – de gamla har helt enkelt inte plats för alla take away-kartonger och kaffemuggar som vi slänger. Mot den bakgrunden känns det förstås bra att skräpet tas om hand på ett ansvarsfullt sätt. Men det finns onekligen skäl för konsumenter och förpackningsindustri att fundera på om alla plastomslag verkligen är nödvändiga.

Storstaden – en riktig höjdare!

Jag har ägnat ett antal sommarkvällar åt att läsa Edward Glaesers bok Stadens triumf. Glaeser är professor i nationalekonomi vid Harvard och uppväxt i New York. Han är en stor vän av staden, och i Stadens triumf gör han en förtjänstfull redogörelse av varför den stora, täta staden är en så förnämlig företeelse.

Ett skäl är att den täta bebyggelsen skapar förutsättningar för utbyte av tankar och idéer som ger upphov till nya mänskliga landvinningar. Glaeser ger ett exempel från renässansens Florens, när arkitekten Brunelleschi kom på det linjära perspektivets geometri. Kunskaperna överlämnades till Donatello och Masaccio, som införlivade dem i skulptur- och målerikonsten. Det kunskapsutbytet hade avsevärt försvårats om de tre herrarna aldrig hade kunnat mötas. Silicon Valley, eller varför inte Kista Science City, kan tjäna som mer moderna exempel på hur koncentrerad kompetens kan skapa mervärden. "Idéer färdas från en person till en annan i tättbefolkade stadsmiljöer, och det utbytet ger ibland upphov till den mänskliga kreativitetens mirakel", skriver Glaeser.

Städer är dock inte bara bra för innovationskraften. Städer är också bra för miljön. Helst ska de vara tätbebyggda, helst ska husen vara höga – helt enkelt för att städerna då rymmer fler. Finns det något grönare än asfalt? frågar Glaeser lite tillspetsat, och problematiserar den utglesade villabebyggelse som omger många stadskärnor.

Kritiken kan framstå som lite svårsmält – hur skulle Norrmalms stenstad kunna vara grönare än de lummiga villakvarteren i Äppelviken? Jo, menar Glaeser, eftersom den glesare bebyggelsen ger upphov till ett ökat bilberoende. Där innerstadsbon kan nå vänner, affärer och serviceinrättningar till fots så är förortsbon ofta hänvisad till bilen. Man behöver inte ta många steg i ett villaområde för att få den bilden bekräftad – de garageuppfarter där det inte står en bil parkerad är lätt räknade.

Vad är grönast?

Som en liten utvikning kan jag nämna att på Södermalm är 62 procent av hushållen bilfria. I västra Stockholm, med mycket villabebyggelse, ligger den siffran på 34 procent. Av dem som bor i flerfamiljshus är ca 50 procent bilfria, jämfört med 10 procent av dem som bor i villa. Siffrorna, från landstingets TMR-kontor, är från 2002 och har säkert ändrats en del; därtill måste bilden naturligtvis kompletteras av ytterligare faktorer. Men de illustrerar ändå Glaesers poäng: Om du har 300 meter till närmsta Ica så behöver du inte en bil för att handla mat. Och sannolikheten för att du har 300 meter till Ica är betydligt större om du bor i en tätbebyggd stad än i en gles villaförort (eller, för den delen, i en gles "hus i park"-stadsdel av den typ jag själv bor i).

Nu väcks förstås frågan vad man ska göra av dessa slutsatser. Självklart handlar det inte om att skapa konflikt mellan olika boendeformer. Men Glaesers perspektiv är intressanta, och manar till viss eftertanke. Om vi kan skapa fler miljökloka bostäder, ska vi då inte göra det? Det vilar ett ansvar på Stockholms politiker att ta vara på de möjligheter vi ändå har att bygga tätt (och högt), så att vi i vart fall inte stänger ute onödigt många från chansen att bo i en klimatsmart och dynamisk stadsmiljö. Det innebär inte att Stockholms innerstad ska bli Manhattan. Men kanske borde vi ändå våga fråga oss om det är förnuftigt att låta det sena 1800-talets silhuett sätta gränsen för hur många våningar framtidens hus kan få ha.

Läs även Gabriel Wikström: Ett uppfriskande inslag i debatten om storstaden och Håkan Forsell: Glaesers triumfatoriska stad.