Sally har somnat in

Idag ägnar jag en tanke åt tant Sally. Farmors lillasyster var född 1917, hon var den raraste man kan tänka sig och när hon bjöd på kokt kalv i dill så var det himmelskt. Hon gick bort för två veckor sedan och begravdes idag.

Vi stod varandra inte så nära, men både min syster och jag kände oss alltid välkomna när vi (alltför sällan, förstås) besökte henne och Sixten i småländska Össjöa. Kanske blev vi i någon mån de barnbarn hon själv aldrig fick.

Sally och hennes Sixten.

Sallys bortgång väcker minnen och försänker mig i tankar. Hon var den sista som fanns kvar ur mor- och farföräldragenerationen och när hon nu somnat in är är kedjan till familjehistorien bruten. Det blir en påminnelse om tidens gång och livets obönhörliga förgänglighet. Men mest av allt blir det förstås en påminnelse om att rara små tanter ska man ta hand om.

Låt mig slippa tillhöra en församling

Överst på min deklarationsblankett står det en kod: 018036. Det innebär att jag är folkbokförd i Stockholms län, Stockholms kommun och Skarpnäcks församling. I mitt pass anges att jag är född i (församlingen) Martin Luther, inte i Halmstad, vilket vore mer naturligt. För mig, som lämnade Svenska kyrkan för ett antal år sedan, känns det främmande att mitt hemvist i statens dataregister fortfarande ska styras av hur ett av de religiösa samfunden i Sverige valt att organisera sig.

Församling som förargar.

Jag förstår att det finns historiska skäl bakom detta. Svenska kyrkan hade ju fram till så sent som 1991 ansvaret för att sköta folkbokföringen av alla svenskar – oavsett om de var medlemmar i kyrkan eller ej! När staten tog över ansvaret valde man dock att behålla församlingen som folkbokföringsenhet. Detta innebär också att staten snällt får rätta sig om Svenska kyrkan skulle få för sig att ändra gränserna för sina församlingar – en helt orimlig ordning, naturligtvis.

Förslag har väckts om att ta bort församling som indelningsenhet i folkbokföringen; senast i SOU 2009:75. Där konstaterade man, mycket riktigt, att det "utifrån principiella utgångspunkter får anses olämpligt att bygga upp landets civila befolkningsregistrering utifrån ett trossamfunds interna indelning i organisatoriska enheter". Allt färre svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan. Många har, som jag, valt att gå ur på grund av att vi helt enkelt inte tror på Gud. Andra är medlemmar i andra trossamfund. Ändå får de finna sig i att folkbokföras i en av Svenska kyrkans församlingar.

I dagens SvD går ett antal lärda kvinnor och män till angrepp mot detta självklara förslag. Huvudargumentet tycks vara att indelningen i församlingar måste bibehållas för att säkra en historisk kontinuitet och underlätta för framtida forskning. Det är argument som jag har respekt för men som, menar jag, måste väga lätt när de ställs mot den viktigare principen om varje människas rätt till religionsfrihet. När svenska staten skildes från kyrkan vid millennieskiftet var det ett steg i rätt riktning. En stat ska inte favorisera en viss religion, och för att fullborda skilsmässan bör det offentliga Sverige inte fortsätta att låta sig styras av Svenska kyrkans strukturer i en så grundläggande civil samhällsfunktion som folkbokföringen.

Läs även
Kristendomen ska inte ha företräde
Dags att rensa bland helgdagarna

En vissen maskros

"Därför jag har tyckt att jag varit inriktad på det här med vad jag vill göra med mitt liv. Då har det varit överskuggande att ägna tiden åt."

Miljöpartisten Mikael Johansson, 52, svarar på Rapports fråga varför han inte sökt något jobb sedan han slutade i riksdagen 2010. Mikael Johansson får drygt 37 000 kronor i månaden i pension, och han är i gott (?) sällskap: Av de MP-ledamöter som slutade vid valet 2010 lever fortfarande 40 procent på riksdagspension.

Läs även: "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning


Media: 
DN, SvD1, SvD2

Bättre skyltning på gång i Stockholm?

Den här bilden, som jag tagit i New York, är ett bra exempel på hur vägskyltningen kan ha ett fotgängarperspektiv. De  runda ringarna visar hur långt promenadavstånd det är till olika mål. Avståndet mäts i minuter – vilket ofta är mer intressant än avståndet i kilometer.

För att fler ska ta till apostlahästarna i storstadsdjungeln så är det viktigt att skyltningen fungerar. Att hamna på fel spår går väl an om man cyklar, men om man promenerar blir omvägar besvärliga och tidsödande. Därför måste skyltningen vara tydlig och konsekvent. Det är inte kul att följa en skylt mot en destination, för att sedan bli övergiven vid närmaste korsning.

I Folkpartiets nya trafikprogram föreslår vi att Stockholm ska ta fram ett skyltprogram, med fokus på att förbättra skyltningen för fotgängare och cyklister. Själv tycker jag att avståndsangivelse i minuter vore intressant att testa. Andra idéer är digitala tavlor med uppdaterad trafikinformation och hänvisningar till närmaste kollektivtrafikanslutning eller cykelparkering.

Dessutom, en sak som jag skrivit om tidigare (se Nya möjligheter med öppen data) och som är jätteviktig: Den trafikdata som finns i stadens system måste vara tillgänglig för alla. Därigenom öppnar man möjligheter för olika aktörer att utveckla t.ex. promenadappar och cykelappar, som kan bidra till att Stockholm blir en ännu gång- och cykelvänligare stad.

Satsa trängselskatten på kollektivtrafiken

Den som bor på Södermalm och tar bilen till jobbet på Kungsholmen bidrar, precis som alla andra bilister, till trängseln på gatorna – men har hittills sluppit att betala trängselskatt. Trängselskatten är ju tänkt att påverka människors val av transportmedel genom att sätta en prislapp på det som bidrar mest till trängseln i stan, det vill säga bilresan. Då är det lite konstigt att detta ekonomiska styrmedel inte tillämpas även för den som enbart kör runt i innerstaden.

Bild: Transportstyrelsen

Folkpartiet har kommit fram till att trängselskattesystemet i Stockholm bör utvecklas. I det nya trafikprogram som presenterades igår föreslår vi dels att det införs skattesnitt även i innerstaden, dels att taxan görs mer flexibel. Maxavgiften är idag 20 kr, och den har legat stilla sedan skatten infördes 2007. Det är rimligt att den höjs när rusningstrafiken är som tätast. Samtidigt bör ett maxbelopp finnas kvar, framför allt för att inte nyttotrafiken ska drabbas orimligt hårt. Vi tror att dessa åtgärder är nödvändiga för att Stockholm även i framtiden ska vara en stad där trafiken funkar och där bilarna faktiskt kommer fram, i stället för att stå stilla i köer.

Utöver detta bör trängselskattens konstruktion ses över. Idag är det just en skatt, som tillfaller staten. Folkpartiet anser att detta bör förändras så att skatten i stället blir en avgift, som tillfaller Stockholmsregionen. För detta krävs en lagändring. (Självklart ska motsvarande gälla för andra regioner i Sverige, som inför trängselskatt.)

Intäkterna från de nuvarande tullstationerna runt Stockholms innerstad är låsta för att finansiera Förbifart Stockholm. Denna överenskommelse måste förstås stå fast även om skatten förvandlas till en regional avgift. Däremot bör intäkterna från de nya tullstationerna – i innerstaden och, varför inte, på Essingeleden – kunna användas oavkortat för satsningar på kollektivtrafiken. Ett eventuellt byggande av den nya Österleden bör, som jag skrev igår, villkoras av att den finansierar sig själv via avgifter.

Media:
SVT ABC1, SVT ABC2, TV4 Stockholm

Läs även:
Lotta Edholm (FP): Nytt trafikprogram för Stockholm
Rasmus Jonlund (FP): En stad där fler kan röra sig
Madeleine Sjöstedt (FP): Nytt trafikprogram för Stockholm 

Uppdatering 8/7 2013:
DN skriver om trängselskatten. Liberala Studenter, Anna Starbrink och Birgitta Rydberg bloggar.

Längtan efter liberalt ledarskap

Idag publicerar tidningen Nu en debattartikel som jag skrivit tillsammans med mina FP-kollegor Anne-Lie Elfvén, Robert Hannah, Hanna Gerdes och Ivar Järnefors. I artikeln tar vi upp att Folkpartiet behöver en vassare socialliberal profil och att ledarskapet behöver en liberal trovärdighet. Jag publicerar även artikeln här på bloggen.

---

På väggen hänger ett porträtt av en ledare. Händerna är knutna, ansiktsuttrycket uppfordrande. Den porträtterade är Bertil Ohlin, folkpartiledare i över tjugo år och personen som formulerade den svenska visionen om socialliberalismen. Med fast blick håller han ett öga på sina liberala efterträdare från sin inramade position på väggen i riksdagens konferensrum.

I rummet diskuteras ledarskap. Vi som deltar i samtalet går en ledarskapsutbildning som anordnas av Folkpartiet i Stockholms stad. Vi har olika bakgrund och olika långt engagemang i partiet. Men vi är djupt eniga om att det är i Folkpartiet och socialliberalismen som vi hör hemma. De socialliberala idéerna har bärkraft. Rätt förvaltade kan de ge Folkpartiet en ledande position inom borgerligheten.

En liberal ledare.

Samtalet om ledarskap i riksdagens konferensrum kretsar bland annat kring att ett politiskt parti kan behöva olika typer av ledarskap i olika situationer. Det sargade partiet behöver någon som förmår skapa trygghet och samling. Det framgångsrusiga partiet kan behöva någon som håller i tyglarna. Bland oss väcks denna angelägna frågeställning: Vad för slags ledarskap behöver ett parti som håller på att gå vilse ideologiskt?

Folkpartiet har fördelen att vi, till skillnad från andra partier, inte behöver revidera vår historia för att slippa skämmas för tidigare ställningstaganden. Våra värderingar om frihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter, med respekt för minoriteter och ansvar för den sociala välfärden, står sig väl över tid. Samtidigt måste vi inse att för att nå längre än till 6–7 procent så kan vi inte leva på goda minnen. För snart är det ingen som minns, förutom vi själva. I stället bör vi ta vara på de goda förutsättningar vi har att blicka framåt och ägna vår energi åt att forma 2000-talets liberala visioner.

I det sammanhanget måste vi också inse vikten av att vårt budskap förs ut av ett ledarskap som utstrålar trovärdighet, passion och engagemang för de socialliberala värdena. Ett genuint ledarskap som törs stå upp för våra värderingar. Det behövs för att återupprätta väljarnas förtroende för Folkpartiet. Men det behövs också för oss som är partiaktiva.

Vi längtar efter att få svepas med av en liberal vision, en färdriktning, en framtidsbild. Vi behöver ett ledarskap som vet i vilken riktning den liberala kompassnålen pekar, och vågar följa den. Ett ledarskap som kanske även kan få ansiktsuttrycket hos ledaren på väggen i konferensrummet att spricka upp i ett leende av stolthet.

Inga skattepengar till Österleden

Idag presenterade Folkpartiet sitt nya trafikprogram för Stockholms stad. Jag har själv ingått i den grupp som arbetat fram programmet, och tycker förstås att det innehåller många bra förslag för hur Stockholm kan bli en stad där trafiken fungerar - oavsett om man går, cyklar, åker kollektivt eller tar bilen.

En utgångspunkt i programmet är att effektiva transportmedel ska prioriteras - det vill säga kollektivtrafik samt cykel- och gångtrafik. Bilismen måste ibland maka på sig, för att inte stan ska korka igen.

Jag kommer att skriva mer om trafikprogrammet i kommande inlägg, men tänkte här nämna något om en fråga som hängt med Folkpartiet rätt länge, men där jag faktiskt lyckades få till en positionsförändring. Det gäller Österleden.

Österleden, olika sträckningsalternativ.

Österleden är en del av det s.k. Dennispaketet som slöts i början av 1990-talet, där man skissade på en ringled runt Stockholm. En del av ringleden, Södra länken, har byggts och en annan del, Förbifart Stockholm, ska snart börja byggas. Dennispaketet har spruckit men Folkpartiet står fast vid att Österleden bör byggas, för att fullborda ringen runt Stockholm.

Jag har personlingen inte tagit ställning till Österledens vara eller icke vara, men kan konstatera att när det gäller infrastrukturinvesterningar så måste man prioritera. Det finns många angelägna trafiksatsningar i Stockholmsregionen, och om man bygger för biltrafik - så får man biltrafik. Den tanken blir väldigt tydlig när man ser Edward Burtynskys bild över Highway 1 i Los Angeles. Det komplexa gyttret av vägar och av- och påfartsramper blir en påminnelse om var vi hamnar om vi inte börjar ifrågasätta vägnätets ständiga expansion i takt med ökad privatbilism.

Edward Burtynsky: Highway #1.

Bild från Fotografiska museet

Den lösning jag föreslog, och som Folkpartiet antog, var att lägga till en mening om att Österleden i första hand bör finansieras genom vägavgifter. Andemeningen i detta är att vi fortfarande är öppna för att Österleden kan byggas, men att den inte får konkurrera om skattemedel med andra angelägna infrastruktursatsningar. En i mitt tycke rimlig kompromiss, och en välkommen markering av Folkpartiet.

Läs Folkpartiets trafikpolitiska program.
Läs mer om Österleden på Trafikverkets hemsida.

Bättre riksdag med färre ledamöter?

I sin bok Knapptryckarkompaniet beskriver förra riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) hur riksdagsledamöterna i praktiken reducerats från att vara folkets företrädare till att vara partiernas. Riksdagsledamöternas de facto svaga ställning i svensk politik är nu inget nytt; i sin bok Gör inga dumheter medan jag är död refererar Per Ahlmark till en tidigare skrift, Vår fattiga politik, där han skildrar sina erfarenheter från sitt inträde i riksdagen i slutet av 1960-talet. Då hade riksdagsledamöterna inte ens något eget kontor, och telefonera fick man göra i delade hytter.

Du trycker väl på rätt knapp, lille vän?
Bild: Riksdagsförvaltningen

Det var först 1998 som varje svensk fick möjlighet att rösta på den kandidat han eller hon föredrog – innan personvalet kunde man bara stryka en kandidat man ogillade, vilket var tämligen verkningslöst. Vem som blir invald i riksdagen är dock fortfarande en fråga som huvudsakligen avgörs av de politiska partierna.

Även i övrigt är vår demokratiska modell konstruerad så att partierna drar stora fördelar. Det är partierna som får ekonomiskt stöd och det är partierna som förfogar över de resurser som finns för att t.ex. anställa politiska sekreterare i riksdagen. Idag har riksdagsledamöterna visserligen egna arbetsrum och en bättre arbetssituation än när Per Ahlmark skrev Vår fattiga politik, men en särskilt stark ställning har de inte.

Vår modell har fördelar. Om ett parti tycker på ett visst sätt i en fråga så kan man vara ganska säker på att deras riksdagsledamöter kommer tycka likadant när det är dags för votering i kammaren. Ledamöternas personliga mandat är så svagt att de oftast inte vågar gå emot partilinjen (vad som händer om man försöker kan M-ledamoten Karl Sigfrid berätta mer om), och därmed äventyra den framröstade riksdagsmajoriteten. Sverige blir således ett lättstyrt, förutsägbart och stabilt land. Kloka personer kan säkert komma på ytterligare fördelar.

Nackdelarna har jag berört. Det svaga personliga mandatet riskerar att göra riksdagsuppdraget oattraktivt – särskilt för en ledamot i majoritet, som i praktiken är berövad sina viktigaste arbetsverktyg (möjligheten att motionera och interpellera). Många riksdagsledamöter håller därför en (påtvingat) låg profil, och förblir okända för väljarna. Inte konstigt, att krav ibland ställs på att antalet riksdagsledamöter borde minskas!

Dessa krav har dessvärre inte sällan en populistisk underton och anger som främsta syfte att spara pengar. Den argumentationen har jag svårt för. En fungerande demokrati är värd varenda krona. Däremot kan det finnas andra skäl för ett minskat antal riksdagsledamöter. En arbetsgrupp inom Folkpartiet presenterar nu ett förslag att minska antalet ledamöter till 249 eller 299.

"Man kan krympa antalet för att få en kraftfullare riksdag", säger arbetsgruppens ordförande Christer Nylander (FP), som menar att en bantning av antalet ledamöter kombineras med ökade resurser till riksdagens utredningstjänst och ledamöternas kanslistöd. Det är alltså inte i första hand en besparingsåtgärd som Folkpartiet föreslår, utan ett sätt att använda pengarna bättre och skapa en starkare riksdag.

Jag tycker Folkpartiets tanke är intressant. Det är också djärvt att ett litet parti förslår en sådan ändring; en minskning av antalet ledamöter riskerar ju att slå särskilt hårt mot små partier. Jag uppskattar att Folkpartiet vågar se bortom egenintresset. Jag hoppas också att förslaget leder till en seriös diskussion om den svenska demokratin och riksdagens ställning. Regeringsformens första paragraf säger ju faktiskt att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket" – inte "från partierna".


Uppdatering 9/5: I en debattartikel om EU:s datalagringsdirektiv redogör riksdagsledamoten Mathias Sundin (FP) kort för hur han ser på sin roll som ledamot. "Att en enskild ledamot röstar mot sin egen regering hör inte till vanligheterna i Sverige, även om jag tycker att det verkar bli vanligare", skriver Sundin. Han utvecklar också tankarna om varför han röstar nej på sin blogg.

Vänsterpartiet trampar på demokratin

I Latinamerika finns en tradition att man vid t.ex. födelsedagar hänger upp en piñata, en färgglad figur fylld med godsaker, som barn med förbundna ögon får slå på tills de går sönder. Lite som en mer actionfylld version av den svenska kalastraditionen med fiskdamm.

När Vänsterpartiet i Malmö firade första maj hade något ljushuvud kommit på idén att tillverka piñata föreställande Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Som barnen alltså sedan måste slå sönder för att få godis. "Jag tycker att det såg skoj ut", säger en av arrangörerna till Sydsvenskan. Till yttermera visso vägrar ordföranden för Vänsterpartiet i Malmö att be om ursäkt.

Vi ses i Gulag!
Bild från Frihetssmedjan.

Trettio mil norr om Malmö ligger Göteborg. Där firade Vänsterpartiet också första maj. Dock inte genom att simulera misshandel på andra politiker, men väl genom att gå runt med en Sovjetflagga, prydd med Vladimir Lenins porträtt.

Ursäkta mig, Vänsterpartiet, men hur dumma i huvudet är ni? Vad står man för värderingar när man låter små barn banka sönder bilder på politiker? Eller när man glatt flaggar med symbolen för den kanske blodigaste diktaturen och förtryckarregimen i den moderna historien?

Inte ens Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler är beredd att be om ursäkt. Ändå har han mage att säga att "vi är emot våld mot politiska motståndare". Signalerna från första maj talar onekligen ett annat språk.

För oss som är lokalpolitiskt aktiva i Skarpnäck är detta nu inga större nyheter. Vänsterpartister tycks ha genuint svårt att rätta sig efter de demokratiska spelreglerna och att respektera sina politiska motståndare. Om något Alliansparti sätter upp anslag på de offentliga affischtavlorna rivs de alltid bort nästan omgående. I valrörelserna blir våra affischer regelbundet nedrivna och vandaliserade (läs till exempel Vem vill sabba demokratin? och Folkpartiet ger inte upp! från EU-valrörelsen 2009). Inte heller fysiskt våld mot valarbetare drar man sig för. I valrörelsen 2010 attackerades Allianspolitiker av äggkastare.

Vänsterpartiet har ett problem att ta tag i. Alla andra partier klarar av att bedriva en valrörelse med hyfsad respekt för sina politiska motståndare. Vänsterpartiet misslyckas. Jag förstår att vänsterpartisterna är frustrerade över att deras politik upplevs som alltmer irrelevant och otidsenlig. Men det ursäktar inte att man gång på gång begår övertramp mot demokratin.

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Vänstern, smak, debatt och baktankar 
Jan-Inge Flücht (V): Vänsterpartister skiter i det blå skåpet
Mary X Jensen (M): Hatets politik kommer från vänster... Ovärdigt...
Mattias Lundbäck (M): Barn behöver sina föräldrar...
Röda Berget (S): Borgarpiñata = Korkat
Johan Westerholm (S): Smaklöst


Media: AB1, AB2, DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SDS, Expr, AB, N24 

Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?

I höstas rasade Carema-drevet som värst, efter ett antal artiklar i DN. Särskilt uppmärksammat blev påståendet att man på Carema-drivna äldreboenden vägde gamlingarnas blöjor för att spara pengar. "Kissblöjor" blev ett begrepp och Carema blev lovligt byte i medierna. I stort sett allting som vårdbolaget gjorde, eller inte gjorde, häcklades.

Bild: Lars Brundin/SDS

Problemet är att historien om kissblöjorna inte var sann. Åtminstone inte helt; blöjorna vägdes visserligen, men detta är en vedertagen metod för att prova ut rätt inkontinenshjälpmedel till brukarna – inte en besparingsåtgärd. De få som försökte påtala detta dränktes i den mediala stormfloden, där rapporter om faktiska missförhållanden virvlade runt tillsammans med påståenden som vilade på beydligt lösare grund. (Själv skrev jag att eventuella missförhållanden inom vården inte behöver ha med driftsform att göra.)

Nu när den värsta stormen har mojnat kanske det går att få lite perspektiv på saker och ting. Johan Norberg gör en bra insats i dagens Metro, där han berättar om Dagens Samhälles "granskning av granskningen". DN:s journalister tycks ha blundat för vissa omständigheter, eller låtit bli att kontrollera vissa påståenden. Om valet står mellan en balanserad rapportering och ett stort scoop, så väger det senare uppenbarligen tyngst. Det är alltså inte bara inom äldreomsorgen som det finns skäl att diskutera vägning.

Läs även "Dagens Nyheter tar inte sitt ansvar i Carema-affären".