Mats och paradisen

Tänk dig, att du bodde i ett vanligt svenskt radhusområde. Nej förresten, alldeles vanligt var det inte. För i det här radhusområdet fanns det en gråklädd man, vi kan kalla honom Mats, som hade för vana att titt som tätt promenera runt bland de välansade gräsmattorna och spana in genom folks fönster.

Ibland fick Mats syn på något intressant. En tv, mormors smycken, några spännande böcker. Då klev han in och tog det som fallit honom i smaken. Eller, inte riktigt allt. Han nöjde sig med fjärrkontrollen till tv:n, tog bara det ena av mormors örhängen och lämnade kvar de två första Stieg Larsson-böckerna. Sedan försvann Mats lika snabbt som han kommit.

Så en dag, när du och din granne stod på varsin sida om den nyklippta häcken och beklagade er över Mats plundringståg, sa grannen:
- Vet du, jag har skaffat rullgardiner. Så fort Mats närmar sig drar jag ner dem. Då ser han ju inte vilka prylar jag har och lommar vidare!

Tänk dig sedan, att du dagen efter skulle se en rullgardinsannons i tidningen. Skulle du slå till?

Medan du funderar på det ska jag förklara detta taffliga försök att leka sagotant. I det senaste numret av The Economist finns en artikel om skatteparadis. Där berättas att OECD nyligen vitlistat vissa av dessa länder, eftersom de blivit mer villiga att utbyta information om vilka som placerat tillgångar hos dem. Detta är naturligtvis inget som skatteparadisen tagit initiativ till, eftersom de utländska placeringarna är deras levebröd. Men OECD:s ihärdighet har väl varit svår att stå emot.

Även om vi i högskattevärlden inte gillar skatteparadisen, så kan vi gott reflektera över varför de finns. Det uppenbara skälet är att människor vill dölja inkomster för att slippa undan skatt. Och eftersom vi alla är skyldiga att betala skatt så kan vi hävda att dessa människor är giriga och illasinnade fuskare och det är minsann rätt åt dem att skatteparadisen försvinner.

Men, för att återgå till min radhussaga, egentligen så handlar det bara om att man vill dra ner rullgardinen framför ögonen på Mats. De som använder skatteparadisen tycker (på goda grunder) att Mats gör fel. Han tar ju faktiskt ifrån dem saker som tillhör dem.

På samma sätt är det med skatten. Din inkomst, vare sig du förtjänat den genom hårt arbete eller genom smarta aktieaffärer, är till hundra procent din, bara din och ingen annans.

Eller borde vara. För i högskattevärlden så är den gråklädde Mats en självklar gäst i grannskapet. Han kommer när han vill och tar det han vill. Vi accepterar, för vi tror att Mats använder våra saker på ett bra sätt. Ja, det har till och med gått så långt att vi nästan glömt bort att sakerna är våra egna. I stället känner vi oss tacksamma för att vi åtminstone fick behålla mormors ena örhänge. Men det finns de som köper rullgardiner i protest. De får allt skynda sig, för det verkar som att rullgardinsaffären är nedläggningshotad.

Baylans pinsamma bravader

Dagens moralpanik kommer (föga förvånande) vänsterifrån. I en debattartikel, som antagligen kommer att bli historisk i all sin pinsamhet, går Ibrahim Baylan (S) och hans partisekreterarkollegor i V och MP till storms mot politisk tv-reklam.

Resursstarka partier kan få för mycket inflytande, ojar sig Baylan & Co. Och sen är det tydligen ett problem att politisk tv-reklam tenderar att bli negativ snarare än positiv.

Debatten påminner inte så lite om 1980-talet, när socialdemokrater ville förbjuda parabolantenner. Den framväxande kommersiella tv-marknaden var tydligen farlig för människorna.

Vi vet hur det gick. Valfriheten ökade, och nu finns det ett digert utbud av kommersiella kanaler; såväl slask-tv (TV 3, Kanal 5) som kvalitets-tv (TV 8, Axess TV). Jag tror inte många tycker att svenska folket lidit nämnvärt av den utvecklingen.

Men nu är det alltså återigen fara å färde. Och än en gång haltar argumenten. Redan idag är det ju lättare för resursstarka partier att få ut sitt budskap. Men det tycks inte bekymra Baylan; stödmiljonerna från LO smakar antagligen för bra. Men kanske räcker de inte till tv-reklam?

Och när det gäller negativa kampanjer så är det såvitt jag kan bedöma redan vänsterns paradgren. Åtminstone har vi i Stockholmsförorten Skarpnäck fått erfara det, när våra valaffischer systematiskt blivit nedrivna. (Nej, jag tror inte det är Moderaterna som är skyldiga.) Och i fredagens Metro framträdde den brett leende S-kandidaten Olle Ludvigsson i en klassisk negativ kampanj-annons där en italiensk EU-kandidat (i svartvit bild och utan leende) påstods förespråka låg lön och usla villkor i arbetslivet.

Bad campaigning à la Socialdemokraterna.

Nedrivna valaffischer i Skarpnäck.

Jag är ledsen Ibrahim Baylan, men det enda du och dina kollegor har åstadkommit med er debattartikel är att dra ytterligare ett lager av löjets skimmer över det röd-gröna samarbetet.

Skrapanskylten 5 maj

Det var ett tag sen sist nu. Men vad gör den röda fläcken där?

Citatet

Tyvärr tycker jag att jurister är de tråkigaste av alla människor man träffar. ... Jag har aldrig träffat en jurist som förstår ens en litet uns av världen vi lever i.

Artikelkommentatorn Inte jurist på svd.se, 2/5. (Tur då, att åtminstone somliga har humor.)