Att tiga är guld?

Henrik Mellström hade ett vikariat hos en offentlig (skattefinansierad) arbetsgivare. Han bloggade om sitt jobb. Han fick inte förlängt vik. Svagt, Umeå lasarett.

Retreat

Så här i efterhand visade det sig att en helg på ett torp in the middle of nowhere var precis vad jag behövde. Promenader i skogen, frisk luft, en skön fåtölj vid kakelugnen, trevligt sällskap, lagom mycket rödvin. Känner mig otroligt utvilad.

Ett hus i skogen.

Jesus ging über den Bach Kidron

Sannerligen gjorde han det. Han gick med sina lärjungar över bäcken Kidron, in i örtagården där han blev förrådd av Judas och sen började den välkända historia som slutade med att Jesus fick sluta sina dagar som krucifix.

Nej, jag har inte blivit religiös. Men jag har varit på konsert, i Engelbrektskyrkan. Johannespassionen stod på programmet och den framfördes förtjänstfullt av Drottningholms barockensemble och Engelbrekts motettkör.

Johannespassionen är ett dramatiskt verk som skildrar Jesus sista tid i livet. Judarna drar honom inför Pontius Pilatus; de vill ta livet av honom. Pilatus tvekar men ger till slut med sig för judarnas övertalningar och bakslughet. Jesus döms till döden och spikas upp på ett kors. Väl däruppe blir han törstig, får suga lite på en svamp som dränkts i ättikvin, tappar trots det livsgnistan och drar till slut sin sista suck med de ödesmättade orden "det är fullbordat".

Precis där gör sig 2000-talet påmint i form av ett välbekant brummande i en handväska någonstans inte långt från mig. När man går på kyrkokonsert och sätter mobilen på "vibration" så tror man kanske att man ska komma undan med det. Men då har man uppenbarligen inte räknat med risken att den ska börja vibrera precis i det ögonblick av kompakt tystnad som bara kan uppstå i en kyrka när Jesus just har dött.

Johannespassionen avslutas med att Jesus läggs i graven till tonerna av kören "Ruht wohl, ihr heiligen Gebeine". Så här i efterhand vet vi att Jesus heliga ben inte fick vila särdeles länge. Men varför spoliera en bra story; Bach satte punkt just där och det hade han säkert goda skäl för.

Efter slutkören fick jag ett omedelbart och auktoritativt svar på den fråga jag ibland funderat över: Får man applådera i kyrkan?

Ända sedan barnsben har jag fått mig itutat att sådana fasoner inte går för sig. I kyrkan ska ingen människa applåderas, blott Herren och hans enfödde Son (och de är ju sällan kroppsligen närvarande). Men tiderna förändras, tydligen, för i Engelbrektskyrkan fick applådåskorna dåna. Det auktoritativa inslaget i det här sammanhanget utgjordes av biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook, som satt i bänken framför mig - och applåderade! Därmed får saken anses vara avgjord. För om en biskop applåderar i kyrkan, då måste det ju vara rätt.

Perspektiv

För ett tag sen skrev jag om Zimbabwe. Precis som en kommentator anmärkte hade jag fel när det gäller inflationstakten. Inflationen i Zimbabwe är nu inte femsiffrig, utan sexsiffrig. En vanlig inköpsrunda med ägg, kött och lite läsk kan gå lös på sisådär 450 miljoner.

Det får mig osökt att tänka på en gång för länge sedan när jag var student vid University of Pretoria i Sydafrika och skulle hålla ett föredrag om svensk utrikespolitik. Vår lärare, Nicola de Jager, lyssnade intresserat och efter presentationen frågade hon mig vilka problem som finns i Sverige. Jag började svettas lite, för alla "problem" som jag kunde komma på verkade så futtiga i jämförelse med de utmaningar som Sydafrika står inför.

Till slut (eftersom detta utspelade sig på den gamla dåliga tiden när Sverige styrdes av Göran Persson) mumlade jag något om "unemployment". Jaså, frågade Ms de Jager, och hur hög är arbetslösheten då? "About 5 percent", svarade jag varpå hon, med ett både häpet och roat uttryck, genast utbrast: "5 percent? Is that a problem?"

Och det är klart. Med tanke på att hennes eget land tampas med en arbetslöshet på mellan 30 och 40 procent kan jag förstå att hon hade lite svårt att ta mig på allvar. Det är nyttigt med lite perspektiv på tillvaron ibland.

En liga man inte gärna vill leda

Nu rapporterar tidningarna att - hör och häpna! - Sveriges skattetryck inte längre är högst i världen! Högskatteligan leds nu i stället av Danmark, som länge varit god tvåa.

Just i den ligan är förlusten av förstaplaceringen inget att sörja över. Det är i stället bara att tacka Alliansregeringen för en god insats.

Alkoholens baksida

Jag röker ju inte. Men efter några glas bubbelvin tycker jag tydligen det är en god idé att puffa lite på en onödigt dyr cigarill. Det är inte bra, men vad gör man inte för att få va med på bild?

Dum men glad.

Say "cheese"

Igår skulle jag fotograferas, med anledning av ett litet extrauppdrag som jag har. Eftersom jag inte är särskilt van att bli fotograferad trodde jag att det hela skulle vara rätt snabbt överstökat. Lite grann som i Sällskapsresan - IN!-klick-UUT!, typ.

Icke så. Det här var en seriös fotografering. Till och med folk från reklambyrån var på plats; en copy, en AD och en ADHD. AD:n hade såklart en iPhone. Dessutom en sminktjej.

Vi modeller (solklar eufemism) skulle alltså bli sminkade. Man fick sitta ner på en stol framför en spegel med en massa glödlampor runtom, sådär som man sett på tv. När sminktjejen fick se mitt ansikte blev hon uppenbarligen inte imponerad, för hennes första åtgärd var att måla över alltihop med nåt slags beige kräm. Breda, rejäla penseldrag. När hon var klar med renoveringen såg jag ut som en vaxdocka. Det var ingen make-up, det var en make-over.

Därefter: posering. (Vilket jag, såvitt jag minns, inte gjort sedan klassfotot på gymnasiet. Och det gick inte bra då heller.) Framåt, bakåt, höger, vänster, upp med näsan, ner med näsan, vrid på huvet nej inte så mycket. Fotoblixtarna gav en skön stroboskopkänsla.

Och så le. Men inte skratta. Och inte se för allvarlig ut. Utan liksom le på ett allvarligt sätt. Jag började längta tillbaka till mitt jobb där man kan le på vilket jävla vis man vill utan att nån har synpunkter. Plötsligt säger fotografen "det där var bra, nu ser du lite kåt ut". Nej, det har jag heller aldrig fått höra på Skatteverket.

Efter tre timmar var alltihopa över. Jag tryckte i mig två kanelbullar som fotografen köpt på Pressbyrån, sände Vår Herre en tacksamhetens tanke att min modellkarriär var över och klev ut i solen som en fri och lycklig byråkrat. En ovanligt välsminkad byråkrat.

En diktator på väg ut?

Det stundande presidentvalet i Zimbabwe kanske inte blir så förutsägbart trots allt. För nu har Robert Mugabe, som genom svårslagen vanskötsel slagit sitt land i spillror och drivit upp inflationen till femsiffriga tal, fått konkurrens.

Det är inte längre bara ihärdige, men chanslöse, oppositionsledaren Morgan Tsvangirai som vill ge den 84-årige despoten en match; ur Mugabes egna led reser sig nu även utmanaren Simba Makoni, som tidigare varit Mugabes finansminister.

Makonis kandidatur verkar ha satt en snöboll i rullning i den zimbabweska politiken. Tunga namn ur Zanu-PF:s politbyrå, samt Zimbabwes vicepresident, har offentligt ställt sig bakom Makoni. Och The Economist rapporterar att den plågade allmänheten i Zimbabwe nu tycks vädra morgonluft:

[Makoni's] surprise candidacy has breathed life into a poll that most observers presumed would be a shoo-in for Mr Mugabe. Immediately after Mr Makoni's declaration, thousands of people rushed to register.

Den 29 mars går Zimbabwe till val. Det kan bli riktigt spännande.

Sommaren är räddad

Få saker gör mig så lycklig som en trave nya böcker. (Det skulle möjligen vara att nån gång ha tid att läsa dem.) Eftersom årets bokreafynd levererades idag så är jag följaktligen rätt uppåt för närvarande. (Jo, det är korrekt uppfattat. Jag föll i hädelseträsket i år och beställde reaböckerna på internet.) Sommaren är räddad, oavsett om den blir regnig eller solig. Allt tack vare 393 kronor och Buddenbrooks, Centraleuropas historia, Snö, Spelaren Christian Günther, Stundande natten och Svinalängorna.