Citatet

"Det finns en kundgrupp som vi mister genom att bara vara kvinnor på kontoret. Här på landet finns det de som tycker att affärer, det ska man göra med en karl."

Ludvikamäklaren Margareta Olsson i SvD 30/9. Och plötsligt undrar jag om inte Anna Kinberg hade rätt.

Jante i ett kör

Vad man kan lära sig genom att läsa bloggar. Till exempel fick jag via Papperspalatset svaret på varför vi svenskar är så förtjusta i att sjunga i kör. Det beror på att vi gillar att vara i en grupp och göra exakt detsamma som de andra i gruppen. (Allt enligt Tove Lifvendahl, f.d. Muf-ordförande.) Tänk, jag tror hon har rätt. Det är jantebeteendet som gör sig påmint igen! Överallt denna jante.

Försöker Tele2Comviq lura mig?

Följande telefonkonversation utspelade sig i fredags mellan mig (JS) och Tele2Comviqs kundservice (IQ)

[Bakgrundsinfo: Jag bytte till Tele2Comviq i augusti efter åtta dyra år med Europolitan/Vodafone/Telenor.]

JS: Hej, jag har fått en telefonräkning från er. På den står det att jag har ett Kompis-abonnemang. Vilket förvånar mig eftersom jag beställde ett Smart-abonnemang. Nu blev ju räkningen dyrare än vad den borde ha blivit...
IQ: Ojdå, det får vi undersöka. Då ska jag ta och lyssna på ljudbandet från när ni slöt avtalet. Jag återkommer om en stund.

[Några minuter senare]

IQ: Hej. Nu har jag lyssnat på ljudinspelningen och du sa faktiskt att du ville beställa ett Kompis-abonnemang. Så tyvärr... Men jag kan ju ändra abonnemang till Smart nu om du vill?
JS: Jo det får du väl göra i så fall. Men jag skulle gärna vilja lyssna på inspelningen först. Kan du skicka den till mig?
IQ: Eh... Jag vet inte om vi kan skicka ut de filerna. Vänta ska jag kolla upp det. Jag återkommer!
JS: Okej.

[Några minuter senare]

IQ: Hej igen. Öh, jo nu har vi lyssnat på inspelningen igen och det verkar som att vi hörde fel första gången. Du sa ju faktiskt Smart.
JS: Ja det var väl det jag tänkte.

Så vad tror ni? Hörde de fel första gången eller försökte han bara lura mig?

Skilda världar?

Eskil Erlandsson. Carl Bildt. Båda två är ministrar i Fredrik Reinfeldts regering.

Men verkar inte den enes tillvaro lite mer glamourös än den andres?

Alla är inte så proffessionella som dom säjer

När någon skriver fel kan man reagera på (åtminstone) två sätt: Man kan rycka på axlarna och låta det hela bero. Eller så kan man bli störd och upprörd och känna ett obetvingligt behov att blogga om saken. Ingen är väl förvånad att jag tillhör den andra kategorin.

Särskrivningar är ju, som de flesta vet, ett skrivfel som fått närmast epidemisk utbredning bland svenska språkmissbrukare. Jag föreställer mig att det inte dröjer länge innan Språknämnden ger upp kampen och säger okej till sjuka sköterskor och frysta levande kycklingar, precis som den tidigare gett upp hoppet om att få folk att skilja mellan de och dem genom att godkänna dom eller att slappt låta säjer passera språkkontrollen.

En särskrivningskapitulation skulle förmodligen glädja Bröderna Nilssons slakteri. Tills vidare låter jag mig emellertid roas av att deras skinka inte tycks ha uppskattat att bli rökt.

Ilsken grisröv säljes.

Att engelskan under 1900-talet fick stort inflytande över vårt språk beklagar sig många över. Jag har svårt att se att problemet skulle vara större än medeltidens latinska och tyska influenser eller upplysningstidens frankofoni. Men ibland går det lite för långt. När Selma Spa bad mig utvärdera min vistelse där fick jag intrycket att de bara kört enkäten genom Babelfish, med dåligt resultat.

Hur professionellt är det på en skala?

Evaluering? I förbindelse med aktiviteter? Kan man vara enig i ett påstående? Sedan är ju personal ett kollektivt substantiv som möjligen kan vara engagerad och professionell. Den senare egenskapen tycks dock lysa med sin frånvaro.

På tal om engelska. Hur nöjd tror ni marknadsavdelningen på Nokia var när den betalade ett antal miljoner (gissar jag) till en flashig reklambyrå för att åstadkomma en kampanj för Nokias nya mobil-dator-mp3-whatever-pryl, och det visar sig att byrån inte ens behärskar så rudimentära saker som att skilja mellan a och an?

It's a disaster.

Klippt för censuren?

Gunnel Arrbäck är något så unikt som en myndighetschef som vill avskaffa sig själv. Hon är byrådirektör på Statens biografbyrå, dvs. den skattefinansierade myndighet som ägnar sig åt att tala om vilka filmer som är farliga att se, och eventuellt censurerar dem. Förutom att Biografbyrån i det närmaste personifierar det (s)venska storebrorssamhället och är tvivelaktig ur yttrandefrihetsperspektiv, så är den också tämligen meningslös eftersom den film som byrån eventuellt skulle klippa i nuförtiden enkelt kan laddas ner i oklippt version via internet eller beställas på dvd från något mindre överbeskyddande land.

Gunnel Arrbäck har insett detta. Arrbäck, som är folkpartist, har länge kämpat för att den svenska filmcensuren ska avskaffas. När hon i slutet av augusti insåg att inte ens den borgerliga regeringen skulle avskaffa censuren (kd satte sig på tvären), sade hon upp sig i protest.

Statens biografbyrå har inte klippt i en film sedan 1996. Myndighetschefen vill lägga ner. Varför envisas då politikerna med att ha censuren kvar?

Gunnel Arrbäck säger så här:

"Oro uppstår så lätt i vissa delar av allmänheten och då kan politikerna säga 'vi har ett organ som tar hand om det här'. Att vi sedan inte tar hand om det, det är en annan sak."

Alltså: När svenska moraltanter får panik tycker politikerna att det är behändigt att kunna hänvisa till Gunnel Arrbäcks hibernerande censurbyrå.

Det säger en del om hur patetiska våra politiker kan vara. De låter hellre skattebetalarna pröjsa tio miljoner för en icke-myndighet än att ta en diskussion med upprörda moralister. Jag börjar fanimej tycka att alla partier förtjänar att förlora nästa val.

Sudda, sudda, sudda, sudda bort... Belgien?

A recent glance at the Low Countries revealed that, nearly three months after its latest general election, Belgium was still without a new government. It may have acquired one by now. But, if so, will anyone notice? And, if not, will anyone mind? Even the Belgians appear indifferent. And what they think of the government they may well think of the country. If Belgium did not already exist, would anyone nowadays take the trouble to invent it?

Jo, det är faktiskt på allvar som The Economist (6 sept), under rubriken Time to call it a day, föreslår att Belgien lägger ner. Och man kan ju ibland undra vad landet har för existensberättigande, förutom att vara neutralt värdland för den europeiska unionens centrala administration. Flamländare och valloner känner tydligen inte särskilt stor gemenskap, och skulle sannolikt inte bry sig nämnvärt om landet splittrades. Faktum är, att inte ens belgarnas kung skulle behöva bry sig särskilt mycket:

Since he has never had a country—he has always just been king of the Belgians—he will not miss Belgium.

(För min del skulle jag förstås inte gråta över en monarki mindre i europa.) Hursomhelst, tanken är intressant. Om belgarna skulle vilja lägga ner sitt land - vad skulle då hända? Inkorporation i Frankrike och Nederländerna? Eller två nya pyttestater? Tanken är onekligen lite kittlande.

Citatet

It sounds awful to say that 36.5m Americans are living in poverty. But "poverty" in America, as defined by the Census Bureau, does not mean destitution. A typical poor American lives in a three-bedroom house with a car, air-conditioning and two televisions.

Världens rikaste land är inte så fattigt som man tror. The Economist, 1 september 2007

Reklamhumor när den är som bäst

Björklunds linjetal

Folkpartiets nyvalde partiledare Jan Björklund har hållit sitt linjetal för deltagarna vid landsmötet i Västerås. En av de första punkter han tog upp var glädjande nog den rika världens vedervärdiga jordbrukssubventioner och tullmurar mot den fattiga världen. "U-ländernas största fiende är inte globalisering, det är protektionism och brist på frihandel", sa Björklund och det har han helt rätt i. De globaliseringsmotståndare som (i globala nätverk!) protesterar mot frihandel är ute och cyklar.

Foto: SvD

Sen talade Björklund om skatterna. Han förmedlade det glädjande budskapet att skattetrycket i Sverige nu är på väg ner mot 47 procent, det lägsta på decennier. Samtidigt konstaterade han att de höga skatterna fortfarande är ett problem, liksom attityden mot företagare; en egenföretagare har berättat att samhällets attityd tycks vara skadeglädje gentemot den som misslyckas och avundsjuka mot dem som är framgångsrika. "Att staten tillåter människor att bli rika är en förutsättning för att staten ska kunna stödja dem som blir fattiga", menade Björklund och avslutade med en välbekant catchphrase: "Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom."

Alliansregeringen är positiv till att människor ska kunna äga sitt eget boende. Denna möjlighet för vanliga människor att skapa en trygg tillvaro för sig själva motarbetas förstås av socialdemokratin. Jan Björklund noterade syrligt att Mona Sahlin äger sitt radhus i Nacka, Marita Ulvskog äger sin bostadsrätt och Göran Persson äger sin herrgård, något som fick folkpartiledaren att leverera ännu en one-liner, som säkert återkommer i valrörelsen: "Moral är bra men dubbel moral är inte dubbelt så bra."

Sen kom ett nyktert erkännande att folkpartiet kommit på efterkälken i miljöpolitiken. Björklund lovade bättring, men konstaterade glädjande nog att bakåtsträvande inte är modellen. I debatten under kärnkraftsomröstning skanderade motståndare "vad ska väck? - Barsebäck!; vad ska in? - sol och vind!". Resultatet, konstaterade Björklund, blev att Barsebäck är väck - men in kom i stället dansk kolkraft och rysk gas. Bättre? Knappast. En borgerlig miljöpolitik kan bara blir bättre - men det är dags att börja tala högre om det.

Ja, så pratade Björklund förstås om skolan. Men vad han sa missade jag för just då ringde min moster för ett försenat grattis på födelsedagen. Fast å andra sidan - om det är nåt man vet om Björklund så är det vad han tycker om skolan. När det gäller den högre utbildningen så lyckades jag uppfatta ett beskt konstaterande att socialdemokratin betraktat högskolan som ett mellanting mellan en regionalpolitisk åtgärd och ett besparingsoffer. Jan Björklund vill nog annorlunda, men jag missade vad.

Det var Björklund, det. Jag håller med om det mesta han säger - det är god liberal politik. Sen kan man diskutera om det var särskilt mycket nytt. Förhoppningen är nog att Björklunds person, snarare än hans politik, ska blåsa nytt liv i folkpartiet.

Profeter är inte heliga

Nu samlas representanter för muslimska länder till möte med statsminister Reinfeldt. De muslimska representanterna kräver att lagen ändras.
- Vi måste söka en förändring av lagen. Muslimerna behöver lagligt skydd mot att profeten Muhammed skändas, ungefär som det judar och homosexuella har, säger Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi.

Nej, det är inte den svenska lagen som behöver ändras. Det enda som behöver ändras är vissa muslimers inställning till yttrandefriheten.

Påfyllning i ordförrådet, del XI

Dagens understreckare i SvD var en dubbel jackpot; två obegripliga, men säkert mycket användbara, ord att fylla på ordförrådet med: usurpera och exeges. Här är sammanhanget:

Han menar att Kreml flagrant bryter mot konstitutionens 3:e artikel som uttryckligen förbjuder usurpering av makten.
(...)
Innebörden i detta högst aktuella begrepp tolkas emellertid på ett högst märkligt sätt av de styrande i Kreml och därmed också av landets lyhörda åklagarmyndigheter och domstolar. Enligt denna exeges är extremister alla sådana som opponerar sig mot den styrande regimen och uppmanar allmänheten att ersätta denna på fullt laglig väg, i fria och demokratiska val.

Att usurpera är att olovligt tillskansa sig något, har jag nu tagit reda på. Och en exeges är en uttolkning, vilket ju vid närmare eftertanke framgår av sammanhanget.

När nu dessa språkliga snubbeltrådar är avklippta så vill jag passa på att rekommendera att man klickar på den här länken. Den leder nämligen till ovan nämnda, mycket intressanta, artikel som bär titeln "Det ryska politiska spelet en parodi".

Små marginaler

Slussen vid Skanstull. Onsdag kväll kl. 21.46.

Mor är rar

Lycka kan vara så många olika saker. Idag var lycka en hembakad kanelbulle till kvällskaffet. Tack mamma!