Igår skulle jag fotograferas, med anledning av ett litet extrauppdrag som jag har. Eftersom jag inte är särskilt van att bli fotograferad trodde jag att det hela skulle vara rätt snabbt överstökat. Lite grann som i Sällskapsresan - IN!-klick-UUT!, typ.
Icke så. Det här var en seriös fotografering. Till och med folk från reklambyrån var på plats; en copy, en AD och en ADHD. AD:n hade såklart en iPhone. Dessutom en sminktjej.
Vi modeller (solklar eufemism) skulle alltså bli sminkade. Man fick sitta ner på en stol framför en spegel med en massa glödlampor runtom, sådär som man sett på tv. När sminktjejen fick se mitt ansikte blev hon uppenbarligen inte imponerad, för hennes första åtgärd var att måla över alltihop med nåt slags beige kräm. Breda, rejäla penseldrag. När hon var klar med renoveringen såg jag ut som en vaxdocka. Det var ingen make-up, det var en make-over.
Därefter: posering. (Vilket jag, såvitt jag minns, inte gjort sedan klassfotot på gymnasiet. Och det gick inte bra då heller.) Framåt, bakåt, höger, vänster, upp med näsan, ner med näsan, vrid på huvet nej inte så mycket. Fotoblixtarna gav en skön stroboskopkänsla.
Och så le. Men inte skratta. Och inte se för allvarlig ut. Utan liksom le på ett allvarligt sätt. Jag började längta tillbaka till mitt jobb där man kan le på vilket jävla vis man vill utan att nån har synpunkter. Plötsligt säger fotografen "det där var bra, nu ser du lite kåt ut". Nej, det har jag heller aldrig fått höra på Skatteverket.
Efter tre timmar var alltihopa över. Jag tryckte i mig två kanelbullar som fotografen köpt på Pressbyrån, sände Vår Herre en tacksamhetens tanke att min modellkarriär var över och klev ut i solen som en fri och lycklig byråkrat. En ovanligt välsminkad byråkrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar