En flykting på ett kafé

Han var stabschef vid ministeriet för narkotikabekämpning i Afghanistan, men han skötte sitt arbete så effektivt och samvetsgrant att knarksyndikatet ville ha bort honom. Ett väpnat attentat mot hans bil blev droppen; han flydde sitt hemland och bor nu i Sverige.

Zulmay Afzali har berättat om sin uppväxt och sitt arbete i den afghanska regeringen under president Hamid Karzai i en bok, En flykting korsar ditt spår, som nyligen getts ut på Mummelförlaget. Jag läste boken nyligen, och fick idag en chans att träffa författaren på ett kafé i Stockholm.

Zulmay Afzali med sin bok.

Afzalis bok ger en inblick i hur det är att växa upp i Afghanistan och Pakistan. Han förmedlar också intressanta – om än inte särskilt sympatiska – interiörer från den delvis korrupta afghanska regeringen. Jag är imponerad av att han oförtrutet kämpade på med sitt antinarkotikaarbete, trots allt fler telefonhot och behov av livvakter. Och jag har all respekt för att han till slut valde att fly, efter att hans bil blivit beskjuten.

Men Zulmay Afzalis bok handlar också om hur det är att komma som flykting till Sverige. Han är väldigt nöjd med hur han tagits emot, men han är kritisk till många av de "medflyktingar" som han lärt känna på olika förläggningar. Han hävdar att många ljuger om sina asylskäl och om vilka de är, och att svenska myndigheter alltför lättvindigt låter människor stanna.

Zulmay Afzali menar att det svenska samhället därmed utsätter sig för en risk. Så här skriver han:

"Jag mötte många människor på förläggningen och nästan alla hade berättat för mig om sina falska asylhistorier, sina förfalskade dokument, sina lögner. Det fick mig också att tänka på hur farlig situationen i Sverige egentligen är, när man inte vet något alls om de individer som tagit sig in i landet. Vi vet inget om vilka som har intentionen att skada samhället och människorna, vilka som är beredda och villiga att begå terrordåd i Sverige. Det som hände i Stockholm när en självmordsbombare ville ta många människor med sig i döden men tack och lov misslyckades, kan hända igen och kanske lyckas nästa gång. Risken för det blir större när myndigheterna tillåter ett inflöde av icke identifierade personer i landet."

Precis som det finns svenskar med kriminella avsikter finns det naturligtvis flyktingar och invandrare med ont uppsåt. Jag har inte tillräcklig kunskap för att bedöma vilka åtgärder som är nödvändiga för att dessa ska upptäckas, men jag föreställer mig att Migrationsverket och andra berörda myndigheter arbetar med att stärka sin kompetens och sina möjligheter att upptäcka bedrägerier och se igenom förfalskningar. Ett pålitligt och väl fungerande asylsystem är det bästa sättet att långsiktigt säkerställa ett starkt folkligt stöd för ett fortsatt generöst flyktingmottagande och öppenhet gentemot människor som söker sig hit.

"Mitt första intryck var att 'de här människorna, svenskarna, välkomnar oss med öppna hjärtan'", berättar Zulmay Afzali. Jag hoppas innerligt att det är ett intryck han delar med många, många andra.

Obligatoriska gynundersökningar? Nej tack!

I ett inslag på TV 4-nyheterna luftade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni än en gång sin gamla idé om att alla högstadieflickor borde genomgå obligatoriska gynundersökningar för att kontrollera om de blivit utsatta för kvinnlig omskärelse. Självklart delar jag Sabunis uppfattning att kvinnlig omskärelse är ett oacceptabelt övergrepp. Men om man utifrån det föreslår att staten ska göra obligatoriska inspektioner av alla kvinnliga medborgares könsorgan – då har man helt missat vartåt den liberala kompassnålen pekar.

Vi folkpartister ska stå upp för individens rätt gentemot staten, inte medverka till ytterligare begränsningar av hennes frihet! Därför har jag, tillsammans med flera andra folkpartister, skrivit en debattartikel där vi tydligt tar avstånd från Nyamko Sabunis förslag. Ett förslag som, vilket är viktigt att understryka, är hennes eget, och inget som Folkpartiet står bakom. (Klokare liberala åsikter i denna fråga framförs av t.ex. landstingsrådet Anna Starbrink och borgarrådet Lotta Edholm.) Debattartikeln i sin helhet har jag klippt in nedan.

---

Vakta den liberala profilen – ministrar mer än andra!

Liberalerna är numera ordet som syns bakom vår partiledare och andra vid tal och konferenser. Det är utmärkt att Folkpartiet börjar marknadsföra sig utåt just som liberaler. Vi vet att vi är liberaler. Men – är det så som väljarna övervägande uppfattar oss?

Kravretoriken har satt sig hårt i bilden av vårt liberala parti. Språktest lyfts gång på gång fram som en av de viktigaste integrationsåtgärderna (och tillåts skymma andra goda förslag). Högre krav på särskoleelever blir kärnbudskapet när goda idéer för att ge människor större makt över sina egna liv presenteras. Liberaler går i första ledet för att övervaka allas elektroniska korrespondens genom datalagringsdirektivet. Och en liberal jämställdhetsminister lanserar återigen sitt eget förslag om rutinmässiga gynundersökningar av unga tjejer, trots att det avvisats upprepade gånger.

Gynundersökningsidén är Nyamko Sabunis egen – och varken Folkpartiets eller regeringens politik. Det framgick dock nog inte så tydligt för alla dem som såg inslaget i TV4 Nyheterna (21/8) där förslaget åter väcktes till liv.

Många har argumenterat emot Nyamko Sabunis förslag, även den här gången, och bl.a. påpekat att jämförelsen med undersökningar av pojkars genitalier inte håller. Sådana sker inte längre rutinmässigt. Och även det som är rutin i elevhälsovården, är förstås frivilligt. Sabuni backade i en artikel på debattsajten Newsmill åtminstone från att gynundersökningarna skulle vara obligatoriska – men på hennes egen hemsida står, utifrån boken från 2006:

”Det bör inom skolans ram införas obligatoriska gynekologiska kontroller, liknande de som genomförs på pojkar vid sex års ålder. Detta bör för flickor ske någon gång på högstadiet. En sådan undersökning fyller inte bara en kontrollfunktion utan ger möjligheten att diskutera om sexualitet, kvinnans underliv samt typiska kvinnosjukdomar.”

Det problematiska är inte den obefintliga risken att Sabunis förslag skulle kunna bli Folkparti-politik. Det problematiska är att det riskerar att uppfattas som sådan. Vi kan inte nöja oss med att vara liberaler – vi måste också visa det. För att citera USA:s president Obama, ”symbolerna och gesterna … är minst lika viktiga som de sakpolitiska förslag vi för fram”.

Tiden med återkommande utspel från dåvarande partitopp och ledande företrädare om allt från automatiska utvisningar till övergångsregler för nya EU-medborgare är lyckligtvis förbi. Men ännu märks effekterna av det som Lennart Nordfors döpt till Folkpartiets varumärkesskada (Liberal Debatt november 2010) – att ”partiets uppsåt ifrågasätts” och ”att partiets budskap, när man framför välmotiverade uppfattningar, tolkas genom förförståelsen att man är på väg att lämna sina ideal”.

Är det så konstigt att människor får en sådan uppfattning när en liberal jämställdhetsminister, som deklarerat att hon ska lämna sitt uppdrag, utifrån denna plattform, som hon har fått av Folkpartiet, ger luft åt vad de flesta anser är ett genuint oliberalt förslag? Eller när partiledningen, trots att integrationspolitiken är ett ämne för en arbetsgrupp inför det nya partiprogrammet, deklarerar en ny integrationspolitisk linje där paradnumret alltjämt är det ökända och, ärligt talat, uttjatade språkkravet för medborgarskap?

För ett parti som balanserar runt 5–6 procent i opinionen, men har betydligt högre ambitioner än så, måste vi utnyttja våra plattformar och de chanser vi har att kommunicera med väljarna betydligt bättre. Åtminstone om vi vill bevisa att vi är de liberaler som vi vet att vi är.

Anne-Lie Elfvén, vice ordförande Folkpartiet Liberalerna Södermalm-Gamla  Stan
Rasmus  Jonlund, ordförande Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna
Hanna Gerdes, ersättare Skarpnäcks stadsdelsnämnd,  Stockholm
Jesper Svensson, ordförande Folkpartiet Liberalerna Skarpnäck
Ivar Järnefors, ordförande Folkpartiet Liberalerna Östermalm
Charlotta Schenholm, gruppledare Kungsholmens stadsdelsnämnd
Jan Jönsson, ordförande Skärholmens stadsdelsnämnd
Per-Niklas Lowén, ordförande Folkpartiet Liberalerna Södermalm–Gamla stan
Richard Bengtsson, ordförande Folkpartiet Liberalerna Norrmalm

Folkpartiet behöver en bättre politik för integration

Liberal integrationspolitik måste föras med ett grundläggande positivt perspektiv på invandring och ett öppet Sverige, och där lösningarna söks i den generella politiken som till exempel att förbättra skolan och företagsklimatet, se över arbetsmarknadsreglerna och skapa en större rörlighet på bostadsmarknaden.

Partiledare Jan Björklund, integrationsminister Erik Ullenhag och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ger på DN Debatt sin syn på integrationspolitiken. Här lyser tyvärr de generella politiska resonemangen med sin frånvaro. Att Sveriges arbetsmarknad har paralyserande turordningsregler, att hyresregleringen leder till att mindre attraktiva bostadsområden inte kan konkurrera med lägre hyror och att rörligheten över Sveriges gränser bör öka snarare än minska tas över huvud taget inte upp i artikeln. Istället pekar man på åtgärder specifikt riktade mot gruppen invandrare, med ett gammalt förslag från 2002 om ett saliggörande språktest för medborgarskap som ett av flaggskeppen.

Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Jan Björklund.

Bild: Thomas Johansson, Scanpix

Ett av förslagen rör aktivitetskrav för socialbidrag. Detta rör naturligvis inte bara invandrare och att ta med detta i just ett integrationspolitiskt utspel befäster en felaktig bild av att det bara är invandrare som lyfter denna typ av bidrag.

Vi hoppas att Folkpartiets nya partiprogram som ska klubbas hösten 2013 tar ett mycket bredare grepp på integrationspolitiken. Folkpartiet skulle till exempel kunna gå i bräschen för etablerandet av ekonomiska frizoner i eftersatta stadsdelar, en omreglering av bostadsmarknaden, en grundlig reformering av LAS, ett Alexanderhugg som en gång för alla ser till att invandrares meriter blir snabbt och tydligt validerade av statlig myndighet och tillförande av ytterligare resurser till skolor som på grund av sin geografiska placering uppvisar dåliga resultat.

Vi hoppas också att den fjärde folkpartistiska ministerkollegan, Birgitta Ohlsson, med ansvar bland annat för demokratifrågor och EU:s tillväxtstrategi, ges en tydligare roll även i diskussioner om integrationspolitik.

---

Denna debattartikel har jag skrivit tillsammans med folkpartisterna Martin Ängeby, Anna Steele Karlström, Seved Monke Ajneståhl, Jessica Bagge, Richard Bengtsson, Karin K Westerberg, Göran Hellmalm, Anne-Lie Elfvén, Johan Turell, Maria Hagman, Robert Hannah, Hanna Gerdes, Ivar Järnefors, Lennart Adell Nilsson, Andreas Froby, Sergio Flores, Amanda Brihed, Pär Hommerberg, Maria Nilsson, Rasmus Jonlund, Andreas Ribbefjord, André Nilsson, Maria Jern, Daniel Forslund, Fannie Finnved, Jasmin Jaziri-Stenberg, Jonatan Macznik och Peter Kjällkvist. Artikeln publicerades i tidningen Nu den 28 juni 2012. Läs även mitt tidigare blogginlägg, Dags att skrota kravretoriken.

Dags att skrota kravretoriken

När jag läste gårdagens debattartikel i DN, där Jan Björklund, Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag presenterar ett ”nytt integrationspolitiskt program”, kändes det som ett slag i magen. Jag hade hoppats att Folkpartiets ambition var att ta sig ur det kravpolitiska träsk vi trampat runt i sedan 2002. Men icke.

I stället gräver man ner sig än djupare i sörjan, genom att än en gång återlansera språktestet för medborgarskap, att vilja avskaffa retroaktiv föräldrapenning för invandrare, att kräva motprestation för bidrag och att kräva yrkespraktik med SFI.

Vart och ett för sig är förslagen förstås inte dåliga. Jag har till och med själv gjort mig till nyttig idiot för partiet, när jag i slutspurten av förra valrörelsen skrev positivt om språktestet. Det måste jag naturligtvis stå för. Jag vet ju att alla Folkpartiets förslag har ett gott syfte. Och jag hade kanske kunnat fortsätta försvara politiken, om partiledningen åtminstone försökt att ändra den vrångbild som så starkt etablerat sig – och försökt att reparera vårt varumärke genom att vrida fokus i Folkpartiets integrationspolitik bort från krav och hårda tag mot de mer humanistiska värden som åtminstone jag vill att Folkpartiet ska förknippas med.

Därför blir min besvikelse så djup när artikeln inte visar sig innehålla ett spår av självrannsakan, utan i stället mest verkar vilja cementera den missvisande bilden av mitt parti. För när krav staplas på krav och den ena förmånsförsämringen läggs till den andra i en lång lista, då är det svårt att tolka politiken på annat sätt än att Folkpartiet vill dra åt tumskruvarna för dem som har det tuffast, och vara som mest njugga mot dem som redan har en svag position i samhället. Det är batongpolitikens seger.

Tidningsrubrikerna blev förstås därefter. "Folkpartiet vill skärpa kraven på invandrare", skrev Expressen. "FP vill ställa hårdare krav på invandrare", blev Aftonbladets rubrik. Nyheter24.se menar att "Folkpartiet skärper tonen mot invandrare", och med frågan "Skärpta krav för invandrare?" marknadsförde Aktuellts twittrande programledare gårdagkvällens tv-debatt. Klafs klafs, hördes det från träsket där Folkpartiet sjunker allt djupare ner.

Jag är en nedslagen folkpartist idag. Men jag är inte uppgiven. Jag vet ju att det pågår ett arbete inom partiet för att ta fram en ny integrationspolitik, alldeles bortsett från vad partiföreträdare skriver i debattartiklar i DN. Såvitt jag vet ska denna nya politik antas av landsmötet 2013. Då har Folkpartiet chansen. Chansen att göra sig av med den kravliberala skåpmaten. Chansen att ändra tonläge och presentera en politik som alla liberaler kan vara stolta över. Chansen att visa att Folkpartiet är ett parti som vill skapa möjligheter, inte stänga dörrar.

Avslutningsvis vill jag säga att nej, jag tycker inte det är fel att ställa krav. Som jag skrev tidigare så ryms det goda idéer bland de förslag som presenteras. Men den kravretorik som hade nyhetsvärde och kanske gav oss en liten skjuts år 2002 har nu, efter att ha ältats i tio år, fått alltför många väljare att tro att ställa krav är det enda vi gör. Den bilden måste vi ändra på, och det gör vi inte genom att, ännu en gång, prata krav.

Läs även
Amie Kronblad (FP): FP:s språkkrav – förväntan eller förtvivlan?
Benny Lindholm (FP): Språktest inte lösningen


Media
DN, DN2, SvD, Aftonbladet, Folkbladet

Bortom burkaförburdet

När Donald Rumsfeld myntade uttrycket Old Europe för åtta år sedan hade han knappast det franska burkaförbudet i åtanke. Men sällan har väl Europa känts så old som nu, när det gamla kulturlandet Frankrike bestämt sig för att förbjuda burka och niqab.

Jag vill vara tydlig med att jag inte gillar burka. Enligt min uppfattning står den för kvinnoförtryck och ojämlikhet. Jag blir beklämd när jag ser kvinnor i burka (vilket förvisso inte är särskilt ofta).

Men i ett modernt liberalt samhälle ska vi akta oss för att förbjuda vissa klädesplagg bara för att de representerar något majoriteten inte gillar. Först och främst för att ett sådant förbud (i burkafallet något paradoxalt) inskränker människors frihet. Det strider mot mina liberala värderingar; den som vill följa ett kulturellt/religiöst påbud, hur konstigt det än är, måste faktiskt få göra det. Oavsett om jag gillar det eller inte.

Förbjuda eller inte förbjuda?

Man skulle kunna stanna där. Det kan emellertid ändå vara intressant att reflektera lite kring syftet med förbudet och försöka föra ett lite bredare resonemang. Rimligtvis borde de som förespråkar burkaförbud se framför sig att det leder till att förtrycket mot kvinnor minskar. Men kommer förtryckande män att bli mer timida och glatt låta sina kvinnor gå ut på stan i jeans och t-shirt bara för att burka är förbjudet? Eller kommer förbudet bara leda till att kvinnorna blir isolerade? Jag vet ju inte. Men jag tror att ett burkaförbud snarast riskerar att bidra till ökad stigmatisering av individer som redan är utsatta.

Burka innebär inte bara en frihetsinskränkning, det försvårar också deltagande i såväl utbildningar som arbetsliv. Den burkabärande individen blir därmed dubbelt drabbad. Samtidigt är det här utmaningen ligger, eftersom just utbildning och deltagande i samhällslivet sannolikt är det bästa sättet att ge den enskilda individen styrka att kasta av sig oket. För mig framstår detta som ett moment 22 som jag önskar jag hade en klok utväg ur. Det har jag nu inte, men jag tror att långsiktiga insatser för information och stöd är en bättre väg att gå än förbud och straff. Om Europa inte vill vara old så borde vi kunna bättre.

Till sist: Att föra den här typen av resonemang innebär att man utsätter sig för risken att trampa i fallgropar av olika slag: etnocentrism, okunskap, trångsynthet, naivitet, intolerans eller missriktad välvilja. Men man får inte vara rädd att föra resonemang. Mångfalden i samhället ökar, och därmed också de tillfällen då gamla och nya kulturer och traditioner skaver mot varann. Stöter vi på problem – vare sig de egentligen finns inom oss själva eller hos andra – måste vi våga närma oss dem.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om burka, niqab, burkaförbud, slöjförbud, Frankrike, tolerans, intolerans, kvinnoförtryck, patriarikat, mångkultur, mångfald, integration

En viktig reform etableras

På onsdag införs nya regler för hur nyanlända invandrare tas emot i Sverige (se prop. 2009/10:60). Det är viktiga regler, som förtjänar uppmärksamhet. Huvudprincipen i de nya reglerna är att en person som fått uppehållstillstånd i första hand ska mötas av Arbetsförmedlingen, inte av socialtjänsten.

En väl fungerande matchning mellan nyanlända invandrare och arbetsmarknaden är en viktig förutsättning för att minskat utanförskap och ökad integration. Genom s.k. instegsjobb och nystartsjobb har Alliansen gjort viktiga satsningar på att åstadkomma detta, men nu tar alltså integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ännu ett viktigt steg framåt.

Den reform som nu sjösätts innebär, förutom att Arbetsförmedlingen får ett större ansvar, att nyanlända får individuella insatser från dag ett. Utifrån detta skräddarsys en etableringsplan - t.ex. var i landet efterfrågas din kompetens? var finns det bäst förutsättningar för bostad och arbete? osv. - och ett system med etableringslotsar införs för att stödja den nyanlända. Etableringslotsarna får en resultatbaserad ersättning och det är den nyanlända själv som väljer lots. Dessutom införs en obligatorisk kurs i samhällsorientering, med syfte att ge kunskaper i hur det svenska samhället fungerar.

Erik Ullenhag berättar om den nya etableringsreformen.

- Som liberal välkomnar jag invandring, säger Erik Ullenhag. Men vi måste bli bättre på att ge alla nyanlända möjlighet att bidra till vår gemensamma framtid. Etableringsreformen är ett första viktigt steg i den riktningen.

Jag kan bara hålla med. Idag tar det i snitt sju år för den genomsnittlige flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Det är slöseri med mänskliga resurser och gör både samhället och de nyanlända till förlorare. Sverige kan bättre, vilket den nya etableringsreformen förhoppningsvis kommer att visa.

Läs även
Vi i Sverige: Etableringslots har provats och fungerar

Läs andra om Folkpartiet, Erik Ullenhag, integration, etableringslots

Språktest fortfarande en bra idé

Folkpartiet vill ha mer invandring, inte mindre. Vi vill öppna upp för arbetskraftsinvandring, medan bland andra Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är emot. Men vi måste ge de personer som kommer hit en chans att klara sig.

Folkpartiets riksdagsledamöter Gulan Avci och Nina Larsson förklarar i SvD varför Folkpartiets förslag om språktest för medborgarskap inte har med främlingsfientlighet att göra. Det handlar i stället om att skapa bättre förutsättningar för personer som väljer att bosätta sig i Sverige att klara av att stå på egna ben i samhället.

Språktest är förstås inte Folkpartiets enda förslag på integrationsområdet. Under Nyamko Sabunis ledning har det pågått ett intensivt arbete på integrations- och jämställdhetsdepartementet. Det arbetet har mynnat ut i ett antal förslag om hur mottagandet av nyanlända invandrare kan förbättras.

Språkutbildningen Svenska för invandrare (SFI) har förbättrats. Tidigare var 9 av 10 SFI-lärare obehöriga men nu har pengar avsatts för att höja kompetensen bland lärarna. Utbildningen förbättras också, t.ex. genom att man försöker undvika att invandrade analfabeter och invandrade akademiker hamnar i samma SFI-klass - de har naturligtvis helt olika förutsättningar att lära sig ett nytt språk.

Från 2009 finns en s.k. SFI-bonus, som ger ett belöning till den som klarar SFI-kursen med godkänt betyg inom ett år. På så vis stimuleras nyanlända att plugga lite hårdare och komma ut på arbetsmarknaden fortare.

Andra nyheter är att varje nyanländ ska få en etableringsplan, som upprättas tillsammans med Arbetsförmedlningen. Det handlar i princip om att fråga den nyanlända "vad kan du bidra med?". Sedan kan en etableringslots ta vid. Etableringslotsen, som får prestationsbaserad ersättning, jobbar fristående från Arbetsförmedlingen med att hjälpa den nyanlända att hitta ett jobb.

Hela syftet med Folkpartiets integrationspolitik är att ge möjligheter för nyanlända att så fort som möjligt etablera sig i samhället, i stället för att vagga in dem i bidragsberoende (Socialdemokraternas specialitet). Hur en sådan integrationspolitik kan kallas främlingsfientlig, det begriper jag faktiskt inte.

Läs även

Kloka Merit Wager reflekterar över debattartikeln på sin blogg.

På regeringens hemsida finns mycket information om integrationspolitiken.
Nina Larsson utvecklar tankarna något på sin blogg.
Sivert Aronsson: Språktest - en socialliberal vinnarfråga

Läs andra om Folkpartiet, språktest, invandring, integrationspolitik, SFI, SFI-bonus, Gulan Avci, Nina Larsson, Nyamko Sabuni