Att få fart på bostadsbyggandet i Sveriges tillväxtregioner – framför allt storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö – är en viktig framtidsfråga. En konsekvens av riskerna med bostadsbristen belyste Stockholms Handelskammare i en rapport nyligen. "Nästan en tredjedel av de snabbast växande företagen med 5–99 anställda i Stockholm har någon gång drabbats av svårigheter att rekrytera på grund av bostadsbristen. Vart femte tillväxtbolag har misslyckats med att rekrytera personal som de haft behov av", konstaterar handelskammaren i rapporten.
Varför byggs det inte då? Ja, det är en berättigad fråga som jag ofta funderar på. Först måste man konstatera att det byggs en del. Under 2000-talet har det tillkommit omkring 10 000 nya bostäder i Stockholms län varje år. Det räcker dock inte för att fylla behovet, som bedöms vara minst 16 000 nya bostäder per år.
Byggkranar – en naturlig del av Stockholms silhuett. |
Situationen i byggbranschen är en förklaring. Svag konjunktur och svag konkurrens påverkar sannolikt benägenheten att bygga. Detta är svårt för politiker att rå på. Det som politiken däremot kan påverka är de långa planprocesserna. Från idé till färdigt hus kan det ta uppemot 15 år, enligt länsstyrelsens beräkningar.
En annan hämsko är att vissa kommuner inte tycks vara så angelägna om att det byggs. I Stockholms län har t.ex. välbärgade Danderyd bara påbörjat 23 bostäder per 1 000 invånare under åren 2000–2012, trots ett bra kllektivtrafikläge med både tunnelbana och Roslagsbana. I andra änden av skalan finns Solna med 101 nya bostäder per 1 000 invånare. (Länssnittet är 52 och Stockholm ligger strax däröver på 56.)
Alliansregeringen har under senare år gjort flera reformer som syftar till att öka antalet bostäder. Det handlar t.ex. om förbättringar för den som hyr ut sin lägenhet i andra hand, regelförenklingar för att det ska bli lättare att bygga i stadsmiljö och en effektivare plan- och bygglovsprocess. Staten och regionen tog också ett stort ansvar genom att 2013 års tunnelbaneöverenskommelse förknippades med krav på 78 000 nya bostäder.
Nu tas ytterligare ett steg genom att utreda hur kommunernas planläggning kan stimuleras, med syfte att öka antalet markanvisningar för nya bostäder. Utredningen ska också se över om detaljplaneprocessen kan effektiviseras.
Detta kommer säkert inte uppskattas av alla. Inte av kommuner som Danderyd, som verkar föredra att nya bostäder byggs någon annan stans. Och inte heller av dem som prioriterar bevarandet av sin egen utsikt framför bostäder till nya grannar.
Men på denna punkt är regeringen tydlig. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Alliansens partiledare att "om vi vill att Sverige ska växa och att jobben ska bli fler, då måste rörligheten öka. Då måste kommunerna ta större ansvar och skapa bättre förutsättningar för nya bostäder. Fler människor måste också acceptera att det byggs i det egna närområdet. Sverige har inte råd med fler nimbys."
För mig som lokalpolitiker är detta en förpliktande uppmaning. Jag vill inte bygga framtidens stad i konflikt med stockholmarna, utan i dialog – även med dem som är skeptiska till nya grannar. För att det ska lyckas vill jag vara tydlig och ärlig: Det behöver byggas, även här i ditt närområde. Det duger inte att säga nej. Däremot kan vi ha en konstruktiv samverkan kring hur det byggs och på vilket sätt områdets kvalitéer kan tas tillvara.
Jag kommer att framhäva de fördelar som finns med tätare bebyggelse – bättre förutsättningar för utvecklad kollektivtrafik och bilfrihet, närmare till mataffärer, apotek och annan samhällsservice – och jag kommer varna för de negativa konsekvenser ett uteblivet bostadsbyggande kan leda till. Men jag kommer också framhålla att nya bostäder är en fråga om solidaritet – med ungdomar som vill flytta hemifrån, barnfamiljer som behöver ett extra rum och med dem som söker sig hit från andra delar av Sverige eller världen för att bygga ett liv och en framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar