Facebook vore bra för JK:s trovärdighet

Häromveckan damp senaste numret av magasinet Neo ner på hallmattan. Där intervjuas nyutnämnda justistiekanslern Anna Skarhed.

Justitiekanslerns roll är bland annat att vara åklagare i tryckfrihetsmål. Att ha god kännedom om olika medier torde därför vara en viktig egenskap för innehavaren av ämbetet. Något oroande är det då när Anna Skarhed, apropå det moderna medielandskapet, säger att "jag tycker bara det är absurt. Jag är inte med på Facebook och jag kan i dag inte se vad det skulle kunna tillföra mig. "Den uppmärksammade mikrobloggen Twitter vet hon "nästan inte vad det är".

Backa bandet 80 år och byt ut "Facebook" mot "radio" eller "telefon" så framstår klavertrampspotentialen i justitiekanslerns uttalanden kanske något tydligare.

Jag har full respekt för Anna Skarheds val att som privatperson stå utanför Facebook och Twitter. Men som justitiekansler borde hon vara lite mer ödmjuk inför teknikutvecklingen. Även om hon själv inte gillar Facebook så är det ett socialt medium som används av hundratusentals svenskar och som kan komma att figurera i något av de mål hon förväntas driva. Det är inte bra för JK:s trovärdighet att hon framstår som så okunnig om moderna medier.

Anna Skarheds uttalanden i Neo-intervjun har lett till att hon blivit vederbörligen nedsablad av SvD:s Sanna Rayman. Något lite vill jag dock ta justitiekanslern i försvar. Det gäller hennes reflekterande kommentar över syftet med yttrandefrihetslagstiftning m.m:

Jag tror att många vill ha en diskussion som tar sig tid att komma i mål, där vi pratar i hela meningar ... Då kan det finnas skäl att ta ett steg tillbaka från det hysteriskt mångfacetterade, plötsliga och snabba.

Här tycker jag nämligen att Anna Skarhed sätter fingret på något. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort snabb spridning av nyheter och åsikter (helst kondenserade till 140 tecken). Detta är i sig inte något problem; lite problematiskt blir det däremot när det snabba och korta blir det enda som räknas och det långa och genomarbetade anses hopplöst gammaldags. "Eftertanke kräver långsamhet", säger författaren Lena Andersson (SvD 6 februari) och hon har en poäng.

Snabbheten och långsamheten måste kunna samsas i medielandskapet utan att den ena ska mobba den andra. De fyller olika funktioner och funkar i olika sammanhang. Justitiekanslern utövar tillsyn över myndigheter och tjänstemän och vakar över tryck- och yttrandefriheten. Att ta sig an sociala medier med reflektion och eftertanke borde vara en självklarhet i hennes arbete. Där är långsamheten inget problem. Men då krävs det förstås att hon fattar vad det handlar om.