Jesper Svenssons blogg

99 skäl att gilla Saab

2012-01-24T23:11:00.002+01:00

När jag var liten hade min morfar en ljusblå Saab 99. Den var förstås gravt begagnad, det brukade hans bilar vara (min mor kan berätta många skräckhistorier där hennes barndoms antikverade Ford Prefect har huvudrollen). Men den där ljusblå Saaben gjorde i alla fall en heroisk insats en gång när jag gick på dagis och blev brutalt överfallen med en snöskyffel. Med blodet forsande från min lilla näsa placerades jag på den rutiga filten i Saabens baksäte. Morfar gav full gas (det gjorde han i och för sig alltid) och Saaben satte kurs mot Halmstad lasarett. Min näsa klarade sig, den gången.

Räddare i nöden.
Bild från Saab Automobile AB.

Långt senare var jag faktiskt själv spekulant på en Saab. Det var när jag som student fick för mig att jag behövde bil. Behovet var naturligtvis väldigt konstruerat, men jag fastnade i alla fall för en metallicgrön Saab 900 hos Holmgrens bil i Jönköping. Vid provkörningen uppdagades emellertid ett suspekt ljud från växellådan, vilket fick mig att hesitera. När jag diskuterade saken med en bilkunnig bekant fick jag veta att det sannolikt var växellådans pinjonglager som höll på att duka under. Det hade tagit min privatekonomi med sig i fallet.

Även om jag aldrig varit någon hängiven Saabfantast har jag förstås, som många andra svenskar, minnen kopplade till Saabbilar. Jag tycker därför det är en glädjande nyhet att Trollhättans kommun, Saab AB och Wallenbergstiftelsen nu har räddat Saabmuseet i Trollhättan från nedläggning, och bilsamlingen från förskingring.

Men Saabmuseet, precis som Volvomuseet i Göteborg (och andra tekniska museer), är inte bara lekstugor för nostalgiker och biltokar – utan även viktiga dokument över svensk näringslivshistoria. Att vandra runt bland museiföremålen är att konstant bli påmind om de många duktiga innovatörer, entreprenörer, finansiärer, ingenjörer, tekniker och montörer som möjliggjort framväxten av en helt ny industrigren i Sverige. En industrigren som växte sig framgångsrik och under 1900-talet sysselsatte tiotusentals personer, och bidrog till att skapa förutsättningar för det svenska välfärdssamhället.

För min personliga del kan jag alltså även konstatera att just en Saab, en ljusblå av modell 99, i allra högsta grad bidragit till min lilla näsas fortsatta välfärd.

Ny medlem i EU-familjen

2012-01-22T23:25:00.000+01:00

Även om mediernas rapportering antyder något annat så fortsätter faktiskt jorden att snurra även om inte Socialdemokraterna har någon partiordförande. Det händer till och med ett och annat glädjande i vår omvärld. I Kroatien, som en gång var en del av Jugoslavien, har man idag folkomröstat om medlemskap i EU. Enligt uppgift så har ungefär 67 procent av de röstande valt ja-sedeln.

Kroatien är inte ett land som saknar utmaningar (t.ex. är den förre premiärministern åtalad för korruption) och jag hoppas förstås att man arbetar för att komma till rätta med brottslighet och mutkultur. I juli 2013 kan Kroatien välkomnas in i EU-familjen som det 28:e medlemslandet.

Mer info på Landguiden: Kroatien och EU:s hemsida.

Miljöpartiet: Slut på räkmackor?

2012-01-21T22:45:00.000+01:00

Att en dag som denna ägna några bloggrader åt ett annat parti än Socialdemokraterna kan tyckas vara osedvanligt dåligt tajmat. Ändå tycker jag det är relevant – Miljöpartiet är ju ett av de partier som har störst anledning att fundera över sin roll i det politiska landskapet post-Juholt.

Miljöpartiet grundades 1981 och lyckades ta sig in i riksdagen 1988. 1991 åkte man ut men kom sedan in igen 1994, och har hållit sig kvar sedan dess. 2002 tog Maria Wetterstrand och Peter Eriksson över som partiledare, efter ett antal år med ganska bleka företrädare. Paret Wetterstrand/Eriksson lyckades sakta men säkert tvätta bort skogsmullestämpeln och göra Miljöpartiet till ett tänkbart alternativ för liberala storstadsbor – en ambition som på ett nästan övertydligt sätt fullföljdes i höstas när partiet öppnade en lokalavdelning i New York. En del tokstolleförslag slank förstås igenom även under Wetterstands/Erikssons tid – till exempel idén att förbjuda externa köpcentrum (se Visset förslag från Miljöpartiet) – men på det hela taget lyckades man väl med att appellera till de s.k. latteliberalerna i storstäderna.

Miljöpartiet gick följaktligen bra i valet 2010. Med 7,34 procent blev man riksdagens tredje största parti. De starkaste fästena fanns i stora städer och universitetsstäder. Det är klassisk Folkparti-mark och hotet från Miljöpartiet är förstås en av de stora bekymren inom det liberala partiet. Sedan valet har Miljöpartiet glidit fram på en räkmacka i opinionsmätningarna, medan Folkpartiet stått och stampat mellan 6 och 7 procent.

Miljöpartiet gynnas av flera faktorer, såväl interna som externa. Partiet har lyckats etablera en tilltalande och lite naiv snällistprofil; man vill alla väl och så rädda jorden därtill. Eftersom man inte behöver ta något regeringsansvar kan man alltid lova lite mer, lite bättre. (Att avveckla kärnkraften är ju som bekant lättare i polemiken än i praktiken.) Miljöpartiets interna struktur kan också uppfattas som modern: regeler om maxtider för förtroendeuppdrag och öppenheten i språkrörsvalet är exempel på detta.

De partier som rör sig i Miljöpartiets omland – Folkpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet – har alla befunnit sig i varierande grad av kris. Folkpartiets socialliberala hjärta klappar fortfarande starkt, men är instängt i en fyrkantig plåtlåda. Vänsterpartiet har företrätts av en ilsken och aggressiv ex-kommunist. Socialdemokraternas förfall är väl känt. Centerpartiet famlar efter en identitet, någonstans mellan stad och landsbygd. Kort sagt: Den svenska politiska myllan har på senaste tiden erbjudit en särdeles god jordmån för maskrosor.

Detta må nu vara på väg att förändras. Vänsterpartiet installerade nyligen Jonas Sjöstedt som partiledare. Han har en långt mer sympatisk framtoning än sin företrädare, och tycks dessutom ha amtibionen att göra en stor miljöoffensiv. Efter dagens besked från ett köpcentrum i Oskarshamn kommer även Socialdemokraterna snart att få en ny ledare. Vem det blir, och vilken politik som han eller hon stakar ut, kan ha direkt påverkan på Miljöpartiets opinionssiffror. Om Folkpartiet lyckas dyrka upp låset till plåtlådan, och etablera oss som det socialliberala hjärtat i Alliansen, bör vi kunna locka över en del väljare som inte är bekväma med den miljöpartistiska blandingen av flum, förmynderi, socialism och vetenskaps- och utvecklingsskepsis. Kanske kommer de nyvalda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin snart upptäcka, att det är slut på räkmackor i det gröna skafferiet?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Miljöpartiet de gröna, Åsa Romson, Gustav Fridolin

Rekviem över en fallen ledare

2012-01-21T19:41:00.009+01:00

Håkan Juholt fick sluta för att han inte höll måttet. Det är inte svårare än så. I en roll som kräver seriositet och politisk tyngd ägnade sig Juholt i alltför stor utsträckning åt höftskott, påhitt – och ibland rena lögner. Inte ens när han blev ertappad med fingrarna i syltburken kunde han be om ursäkt utan försökte ofta slingra sig på ett osnyggt sätt.

Detta hindrar förstås inte Bagdad Bob-figurer på vänsterkanten att antyda att Juholt fallit offer för en konspiration. I eftermiddags twittrade till exempel Vänsterpartiets Kalle Larsson: "Fy fan vilken skandal. Mediadrev och partihöger avsätter Juholt." Efter Ylva Johanssons uppmärksammade blogginlägg efter nyår skrev Malmö-sossen Daniel Wolski att Juholt var utsatt för organiserat krypskytte från partiets högerfalang (om ex-kommunisten Johansson numera tillhör partihögern har hon onekligen rört sig en bit i det politiska spelfältet). Socialdemokraten Susanne Ringskog Vagnhammar skyller på den "borgerliga dominansen" i pressen. Vänsterspöket Göran Greider påstår att Juholts avgång var en konsekvens av mediernas drev. Faktum är att även Håkan Juholt själv verkar vara på samma linje. I avskedsintervjun med tidningen Östran, som refereras i SvD och DN, säger han:

"Det har varit legitimt på borgerliga ledarsidor att göra karikatyrer av mig och ge mig öknamn. Det startade mycket snabbt ... Jag var Åsa-Nisse. Jag skulle hålla mig till det."

Konspirationsteoretikerna har väl rätt i så måtto att om ingen tidning någonsin skrivit om Juholts fadäser, och om ingen tv-kanal, bloggare eller radioreporter någonsin förmedlat hans klavertramp, så hade inte trycket på honom blivit lika starkt. Men då hade vi också levt i Nordkorea.

Tio månader på tronen.
Bild: Magnus Selander.

I själva verket har Håkan Juholt bundit väldigt mycket ris åt egen rygg. Jag ska här försöka sammanställa hans misstag. Eller i alla fall en del av dem. (DN publicerade nyligen en mer utförlig lista.)

Pensionerna. I sitt installationstal på S-kongressen lovade Juholt att se över pensionsöverenskommelsen med facken. Facken slår bakut, någon sådan översyn var de inte beredda att ställa upp på. Ett par dagar senare tvingas Juholt backa.

Jas-sjabbel. Ett av den nyvalde S-ledarens första beslut var att sätta käppar i hjulet för den svenska Libyen-insatsen. Det ursprungliga tremånadersmandatet, som man varit med och beslutat om, skulle inte förlängas, sade han. Senare förnekade han att partiet svängt i Libyen-frågan.

Istanbul-hån. Under påsk åkte Juholt till Istanbul. Ett restaurangsamtal med flickvännen snappades upp av svenska turister. I samtalet hånade Juholt kollegor och klagade på drinkpriserna. Att diskutera politiska frågor på offentlig plats är omdömeslöst, menade en S-märkt statsvetare.

Glasögonen. I sitt sommartal i Almedalen pratade Juholt om barnfattigdom. Han påstod bland annat att 26 000 barn i Sverige inte ser tavlan i klassrummet, för att de inte har råd med glasögon. Problemet är att siffran är högst diskutabel. Fokus flyttades från det Juholt ville diskutera till hans slarv med siffror.

Budgetblundern. När det var dags för Socialdemokraterna att lägga fram sin skuggbudget – årets kanske viktigaste politiska dokument – lyckades Håkan Juholt sjabbla bort en höjning av a-kassan, en av sossarnas profilfrågor. Gruppledaren i riksdagen, Carina Moberg, blev så ilsk att hon krävde att budgeten skrevs om. Möjligen var det partiets högerkonspiration som läckte mejlet, men konsekvensen blev i alla fall att Juholt än en gång tvingades backa. (Sent omsider fick ekonomisk-politiske talespersonen Tommy Waidelich ta på sig skulden för fadäsen.)

Hyresbidraget. Den värsta skandal som drabbade Juholt var onekligen hans slarviga hantering av riksdagens hyresbidrag. Bomben briserade i början av oktober, när Aftonbladet avslöjade att Juholt låtit riksdagen betala hans lägenhet i Västertorp, trots att han delar den med sin sambo. Ett hejdlöst drev satte igång, Juholt betalade tillbaka 160 000 kronor och avgångskrav framfördes. Juhult fick sitta kvar, men tvingades åka ut på en förlåt mig-turné.

Och det första han gör när han kommer tillbaka från förlåt mig-turné och julsemester är alltså att hitta på att regeringen och Sverigedemokraterna gjort upp om försvaret (se Med förhoppning om bättre lycka nästa gång).

Så nej, Göran Greider och Kalle Larsson. Det var inte medier och partihöger som åstadkom Håkan Juholts avgång. Det var han själv, genom att gång efter annan begå misstag som skadade hans trovärdighet. Nog försökte medierna koka honom levande – men han lade själv hela tiden bränsle på brasan. Juholt föll huvudsakligen på eget grepp, som socialdemokraten Widar Andersson skriver. För skilda perspektiv, läs gärna SvD:s redaktionschef Martin Jönsson: "Den här gången var det inget drev", och pr-rådgivaren Paul Ronge: Medierna mobbade ut Juholt.

Slutligen: Visst kan en del av Juholts fadäser tyckas triviala. Och försöken att svärta ner honom genom att ta upp hans sambos gamla bedrägeridom tycker jag är tarvliga. Men i politiken fungerar det inte som i svenska domstolar. Där får man rabatt på det sammanlagda straffet när man döms för många brott på en gång. För en trängd politiker kan minsta futtighet bli droppen som får bägaren att rinna över – och straffet blir hårdast tänkbara.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, drev

Med förhoppning om bättre lycka nästa gång

2012-01-21T17:40:00.003+01:00

"Om Håkan Juholt hittar formen, och lyckas hålla sin yviga tunga i styr, så kanske Socialdemokraterna kan hoppas på lite rehabilitering i opinionen" skrev jag i slutet av december (se Socialdemokraterna: Med sikte på 2018?). Då var Håkan Juholt på julsemester, kanske i Mexiko.

I mitten av januari återvände han till rampljuset: utvilad, påläst och, enligt honom själv, "en bättre människa". Platsen för hans återkomst kunde knappast vara bättre vald: Folk och Försvars konferens i Sälen. Håkan Juholt har varit ledamot i riksdagens försvarsutskott sedan 1994 och är dess ordförande sedan 2010. Han har varit ledamot och ordförande för Försvarsberedningen och rådgivare i Försvarsdepartementet. Detta borde vara hans hemmaplan.

Håkan Juholt avgår.
Bild från TV4.

Ändå tog det inte lång tid innan Håkans Juholts yviga tunga än en gång slant. Regeringen har gjort upp med Sverigedemokraterna, påstod Juholt. Eftersom uppgörelsen gjordes innan valet 2010, dvs. innan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, var Juholt påstående uppenbart befängt. "Trams och inkorrekt", som Folkpartiets Jan Björklund konstaterade.

Efter en lång rad av fadäser fick Socialdemokraterna uppenbarligen nog till slut. Det går inte att ha en partiledare vars tal folk inte lyssnar på för dess politiska innehåll utan för att de väntar sig ännu en blunder. Ett parti kan hanka sig fram med en partiledare som folk är arga på, provoceras av, tråkas ut av – men det kan inte ha en partiledare som folk skrattar åt.

Juholts avskedstal var kort och känslosamt. Han var påtagligt berörd och rösten darrade. I den situationen är det svårt att inte känna sympati med Håkan från Oskarshamn. Men hans beslut (eller vems beslut det nu var) var ofrånkomligt.

Behovet av en ny ledare för Socialdemokraterna är inte enbart en angelägenhet för det socialdemokratiska partiet. Svensk politik lider för närvarande av en påtaglig brist på effektiv opposition. Konsekvensen av det kan möjligen jämföras med bristen på konkurrens på en marknad: Mono- eller oligopolisterna förslappas, tappar skärpa och resultatet blir ett sämre utfall.

En sådan håglöshet tycker jag kan skönjas inom Alliansen. Detta kan naturligtvis delvis förklaras med att regeringen inte har majoritet i riksdagen. Men Socialdemokraternas haveri och det regeringsbärande partiets fenomenala opinionssiffror är en olycklig kombination. Moderaterna vill inte driva politik, och Socialdemokraterna kan inte. Därför finns det anledning för alla, oavsett politisk färg, att hoppas att Socialdemokraternas nästa partiledarval blir mer lyckat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, politik, Moderaterna, Alliansen

Mindre klåfingrig klotterpolicy?

2012-01-19T12:33:00.002+01:00

I somras lyssnade jag på en debatt om Stockholms stads nolltolerans mot klotter. Debatten hölls i Södra teatern i samband med graffitikonventet Art of the streets.

I ett blogginlägg (Nolltoleransen inte oproblematisk) skrev jag då bland annat så här:

"Jag ställer mig helt bakom att Stockholm har en strikt policy gentemot klotter, olaglig graffiti och annan skadegörelse ... Samtidigt är det naturligtvis problematiskt att ta förekomsten av felaktiga beteenden inom en viss kulturyttring [graffitikonsten] som intäkt för att helt fördöma och ta avstånd från kulturyttringen i fråga. Graffiti som utförs lagligt är ju en konstform som vilken som helst, och sådana bör Stockholms stad inte ha några synpunkter på. Staden borde snarare vara öppen för olika slags konst- och kulturyttringar ... staden bör [inte] motarbeta varje form av verksamhet som har samband med graffitikonsten."

Stockholms stads klotterpolicy, och/eller tillämpningen av den, är onödigt fyrkantig. Jag har tagit upp den frågan under informella samtal i Folkpartiet, och uppskattar att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) nu öppnar för en uppmjukning.

"Tolkningen av klotterpolicyn har då och då varit väl rigid. Och jag tycker att man ska vara liberal och generös med tillstånd för gatukonst", säger Sjöstedt till DN.

Jag tycker det är ett bra tydliggörande från kulturborgarrådet. Klotterpolicyn ska fylla sitt syfte – att motverka klotter och skadegörelse. Den ska däremot inte kunna användas för att strypa en viss konstform.

Läs även
Rasmus Jonlund (FP): Graffiti är också konst
Madeleine Sjöstedt (FP): Oppositionen vilse i den offentliga konsten

Mer kollektivtrafik – en global utmaning

2012-01-14T11:52:00.000+01:00

Det är inte bara i Stockholm som utbyggd kollektivtrafik är en aktuell fråga. The Economist berättar om Perus huvudstad Lima, där man nu invigt Lima Metros första snabbspårvägslinje. Metron började byggas i mitten av 1980-talet men har, på grund av diverse bakslag, inte kunnat färdigställas förrän nu.

I artikeln anges att den genomsnittliga pendlingsresan i Lima tar över en timme och leder till kostnader om en miljard dollar om året i förlorad produktivitet och utsläppsrelaterade hälsoproblem. Den nya spårvägen kommer förstås att göra sitt till för att förbättra Limabornas kommunikationsmöjligheter.

Tåget går – äntligen!

Summan en miljard dollar ligger faktiskt ganska nära den kostnad som årligen drabbar Stockholmsregionen till följd av trängel och förseningar. Enligt SvD rör det sig om 6,32 miljarder kronor. Man kan naturligtvis inte jämföra Stockholm och Lima rakt av, men man kan konstatera att oavsett var i världen som bilköer uppstår så kostar de – både i form av pengar, hälsa och miljö. Att utveckla kollektivtrafiken är onekligen en global utmaning.

I Lima planerar man för ännu fler spårvägslinjer för att komma till rätta med trafik- och utsläppskaoset. Det är förvisso också en likhet med Stockholmsregionen. Här ska vi förlänga Spårväg City till Ropsten och koppla samman den med Lidingöbanan. Tvärbanan förlängs från Alvik till Solna. Investeringar i befintliga anläggningar möjliggör tätare trafik och minskad trängsel.

Ytterligare utbyggnader kommer att behövas. Från Folkpartiets sida vill vi bl.a. förstärka kapaciteten i innerstan genom att konvertera stombusslinjer till spårvagn. Dessutom bör den planerade tunnelbanan till Nacka byggas så fort som möjligt. I praktiken innebär detta trafikstart om sisådär 15–20 år; långa ledtider i byggandet av ny infrastruktur är, dessvärre, ytterligare något som drabbar prövade pendlare i såväl Stockholm som Lima.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, tunnelbana, spårväg, metro, Lima, Stockholm, Folkpartiet

En granlaga uppsamlingsfråga

2012-01-12T22:21:00.000+01:00

Att bli av med granen efter jul är inte alldeles enkelt. Har man tur bor man i ett hus med grovsoprum, eller har en återvinningscentral i närheten. Så är dock inte fallet för många av oss. Då är det bra om det kommunen ordnar uppsamlingsplatser för uttjänta julgranar.

Grön och grann. Men sen?

Stockholms stad tillhandahåller den servicen. På stadens hemsida finns en karta över de platser där man kan lämna sin gran. Kartan fick mig att hicka till. Stadens omsorger om julgranarna sträcker sig alldeles uppenbart inte utanför tullarna.

Jag inser att innerstan är mer tätbefolkad. Men det motiverar knappast att 90 procent av uppsamlingsplatserna placeras där. Det verkar snarare som att man inte orkat bry sig om ytterstaden.

För att få en förklaring till varför det ser ut så här så kontaktade jag Trafikkontoret, och fick följande svar (något nedkortat):

Det åligger fastighetsägaren att se till det finns grovsoprum eller annat utrymme där de boende kan lämna sitt grovavfall, som den uttjänade granen klassas som. Men då detta inte fungerar utan folk slänger sina granar på trottoarer, särskilt i innerstaden, så blir det en gaturenhållningsfråga. Motivet till att insamlingsplatserna finns i innerstaden är att det i ytterstaden finns mer allmännytta som har grovsoprum och för att det finns tillgång till återvinningscentraler.

Det stämmer förvisso att allmännyttan är större i ytterstan. Det finns dock exempel på små skillnader: På Södermalm har allmännyttan 11 procent av lägenheterna, i Hägersten-Liljeholmen 17 procent. Antalet uppsamlingsplatser i Södermalm: 5, i Hägersten-Liljeholmen: 0. Vad gäller tillgången på återvinningscentraler så tycker jag att man, till exempel, kan fundera på om avståndet från, säg, Vintertullstorget och Lumatorget är så mycket längre till ÅVC Östberga än från, säg, Finn Malmgrens plan, att det motiverar två graninsamlingar på södra Södermalm, men inte en enda i hela Skarpnäck?

Jag skrev ytterligare ett mail till Trafikkontoret och framförde ett par invändningar. Jag fick då till svar att man "håller med om din poäng ... Om servicen med uppsamlingsplatser ska fortgå bör vi definitivt ha platser även i ytterstad". Det tycker jag är en rimlig bedömning från Trafikkontorets sida. Dock lade kontoret in en brasklapp att man sannolikt inte kommer att anordna uppsamlingsplatser alls kommande år. Detta innebär inte att uppsamlingsplatser inte kommer att finnas – det kan ju ordnas genom stadsdelsförvaltningarnas försorg.

Avslutningsvis: Behövs uppsamlingsplatser för julgranar över huvud taget? Är det inte vars och ens ansvar att se till att granen återvinns på ett korrekt sätt? Jo, så är det förstås. Samtidigt tror jag (detta är dock en spekulation från min sida) att kostnaden för denna service är rätt måttlig. Det torde dessutom finnas stora miljövinster att göra, med tanke på att alternativet kanske är att granarna körs i bil till någon av återvinningscentralerna.

Bra med fler bostäder i Söderort

2012-01-10T23:26:00.000+01:00

Härom veckan publicerades en insändare i Mitt i Söderort. Insändarskribenten föreslog att Söderort borde frigöra sig från Stockholm och bilda en egen kommun. Skälet till detta var bl.a. då skulle vi kunna sätta stopp för fler bostäder m.m. i Söderort. I dagens tidning får insändarskribenten stöd av signaturen Beric, som skriver: "Låt oss slippa innerstadens tillväxtvansinne med ständig utbyggnad och förträngning."

Tvärtemot insändarskribenterna tycker jag det är bra att fler vill flytta till Söderort och att vår del av staden förtätas. Det bidrar till fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen samt skapar förutsättningar för mer kollektivtrafik, fler butiker och mer närservice. Det framför jag i ett insändarsvar, som Mitt i glädjande nog publicerade idag:

Rätten till skola – en bra start i livet

2012-01-10T23:03:00.000+01:00

Vad händer om föräldrarna håller sitt barn hemma från skolan? Ibland ingenting, dessvärre. Konsekvensen av det kan bli att vissa ungdomar måste möta vuxenlivet utan att ha fått en fullgod skolundervisning. Att dessa barn kan få det tufft torde vara uppenbart. Barnet måste få komma till skolan även om föräldrarna, av t.ex. filosofiska eller religiösa skäl, sätter sig på tvären.

Det är innebörden i en debattartikel som folkpartisterna Lotta Edholm och Ann-Katrin Åslund skrivit. I första hand handlar det om att utöka socialtjänstens verktygslåda, genom möjlighet till s.k. mellantvång. Idag finns möjligheten att med hjälp av polis hämta barn som inte får komma till skolan. Det är en väldigt dramatiskt åtgärd och socialtjänsten bör i en sådan situation få bättre förutsättningar att ge barnen stöd och hjälp så att de kan gå i skolan. I de fåtal fall där föräldrarna systematiskt och under lång tid bryter mot skolplikten bör detta, som en sista utväg, kunna betraktas som en sådan omsorgsbrist som kan leda till omhändertagande av barnet.

En rättighet för alla barn.

Att få en grundutbildning är en av de saker som alla barn har rätt till, enligt FN:s barnkonvention. Alla länder som skrivit på förväntas uppmuntra regelbunden närvaro i skolan. Det finns ingen ursäkt för att se mellan fingrarna när föräldrar vägrar låta sina barn gå i skola. Edholms och Åslunds förslag handlar om att ge alla barn chans till en lika bra start i livet.

Läs även Lotta Edholms blogg.

Det är saligare att taga, än att giva

2012-01-08T21:42:00.002+01:00

Idén om tiondet, att man ska skänka bort en del av sin inkomst, har bibliska anor och omtalas redan i Gamla testamentet. Principen tillämpas ännu av bl.a. mormonerna – och nu även av Vänsterpartiet. Enligt ett kongressbeslut ska alla som har uppdrag för partiet betala allt arvode som överstiger 27 500 kr efter skatt till partikassan – en partiskatt, helt enkelt. För en riksdagsledamot, som får ut ca 37 000 kr efter skatt, innebär detta att ca 10 000 ska levereras in till partiet, varje månad. Vänstern sviker inte sin tradition att vara generösa med andra människors pengar.

Läs även:
Thomas Böhlmark (M): Det är dags att köra nu
HBT-sossen (S): Partiskatt

Tio bra och dåliga jämställdhetsförslag

2012-01-07T14:53:00.000+01:00

I dagens DN presenterar Bonnie Bernström, ordförande för Liberala kvinnor, tillsammans med C:s och KD:s kvinnoförbundsordförande (M ville inte vara med), tio förslag för ökad jämställdhet i näringslivet. Initiativet är bra, eftersom näringslivet i många avseenden är hopplöst efterblivet när det gäller jämställdhet. För knappt ett år sedan visade en genomgång av SvD att antalet kvinnliga börs-vd:ar de senaste hundra åren varit 32 stycken – jämfört med 1 860 män under samma period!

En glädjande utgångspunkt i debattörernas artikel är att de inte föreslår kvotering som lösning. Jag tror i och för sig att en kvoteringslagstiftning skulle kunna vara effektiv. Det vore dock inte särskilt liberalt; aktieägarna borde vara suveräna i fråga om vilka de vill placera i styrelsen i det bolag de äger. Den suveräniteten har redan inskränkts genom den påtvingade fackrepresentationen – ytterligare steg i den riktningen bör inte tas.

Jag tänkte här kort kommentera de 10 punkter som presenteras i debattartikeln. Det blir snabba tankar snarare än genomtänkta analyser, så jag kanske hamnar fel i någon bedömning. I så fall är jag inte sämre än att jag kan ändra mig.

1. Inför öppna jämförelser gällande könsfördelningen inom både offentligt och privat ägda bolagsstyrelser.
Ett i mina ögon ganska okontroversiellt förslag. Styrelsernas sammansättning är ju redan offentlig, och att sammanställa jämförelser av könsfördelningen inom styrelserna kan ju vem som helst som har resurser göra. Att stat, kommuner och landsting går före i strävan mot jämställda styrelser tycker jag också är bra.

2. Valberedningsutbildning.
Kompetensutveckling av valberedningar skadar nog inte; dagens beredningar tycks alltför fastlåsta i att varje nyvald ledamot måste vara exakt likadan som de andra – vit, medelålders man. Valberedningarna skulle behöva vässa sig, inte bara vad gäller könsaspekten utan även med tanke på mångfald i ett bredare perspektiv.

3. Utbildning på högskolan och i gymnasiet.
"Styrelsearbete och gruppdynamik bör vara obligatoriskt på relevanta program på högskolor och universitet, till exempel på ekonomprogram och civilingenjörsprogram", skriver debattörerna. Detta tycker jag är en olycklig formulering. Vad är en relevant högskoleutbildning om man vill bli styrelseledamot? Riskerar inte en sådan här relevansbedömning att bara cementera föreställningen att styrelseledamöter måste vara stöpta i likartad form? Gärna mer kunskaper om styrelsearbete och gruppdynamik – men de kunskaperna borde i så fall även t.ex. humanister få ta del av.

4. Jämställda företagsstöd.
Här föreslås att statliga Almi företagspartner endast ska ge stöd till företag som har en jämställdhetsplan. Detta är jag skeptisk till. Företag i uppstartsskedet bör få fokusera på att få snurr på sin verksamhet, inte att tyngas av onödiga administrativa pålagor.

5. Innovationer inom tjänstesektorn.
En större del av stödet för innovationer borde gå till tjänstesektorn i stället för till tillverkningssektorn, menar debattörerna. Jag är försiktigt positiv till att man på något sätt försöker öka medvetenheten bland dem som fördelar stödpengarna, så att de får upp ögonen för tjänstesektorn och inte bara travar på i invanda hjulspår.

6. Uppdatera vd-avtalen.
Att pronomenet "han" borde ersättas av "han eller hon" i de förtryckta vd-avtalsmallarna kan tyckas självklart. Att näringslivet inte lyckats med ens denna symboliska föränding säger väl en del om dess efterblivenhet i jämställdhetsfrågor. Huruvida vd:n ska erbjudas tjänstebil eller hushållshjälp borde väl emellertid vara en fråga för vd:n och styrelseordföranden att förhandla om, utan politisk inblandning.

7. Inrätta en jämställdhetsfond.
Bolag med jämn könsfördelning borde belönas med 100 000 kr vardera, menar debattörerna. Trams, menar jag. Det kan inte vara statens uppgift att dela ut pengar till välartade företag. Svenskt Näringsliv skulle, om intresse fanns, kunna tilldela välförtjänta företag något slags hedersomnämnande på sin hemsida. Men näringsdepartementet ska ägna sig åt mer meningsfulla uppgifter.

8. Se över skattereglerna för periodisering.
Att se över periodiseringsreglerna så att "hårda" och "mjuka" investeringar behandlas likartat är en intressant synpunkt, som bör kunna utredas vidare.

9. Utred orsaker till och konsekvenser av det ojämställda ägandet.
Är inte orsakerna till detta redan ganska välkända? Behöver de utredas mer? Bättre, tror jag, att lägga energin på att få kvinnor att starta och driva företag. Då löser sig nog frågan om kapitalägandet på sikt.

10. Gör LOV obligatoriskt.
Mer företagsamhet inom vård- och omsorgssektorn = fler kvinnliga företagare. En rimlig hypotes, men frågan är om den tål en dust mot verkligheten? Vilka äger och driver de stora vård- och omsorgsföretagen idag? Jag har inte svar på frågan, kastar bara ut den.

Sammanfattningsvis tycker jag att Bonnie Bernström & co i sina tio punkter har tänkt ut en hel del som tål att funderas på och debatteras kring. Allting förtjänar inte att bli föremål för statens och lagstiftarens omsorger, men å andra sidan kan det vara nog så effektivt att frågor kommer upp på dagordningen och tar plats i den offentliga debatten.

Frisinnade språkbrukare

2012-01-04T22:07:00.000+01:00

Ett av dagens mest intressanta debattinlägg står författaren Bengt Ohlsson för. I en DN-artikel frågar han sig, om det går att vara kulturarbetare och samtidigt ha politiska sympatier åt höger.

Bengt Ohlsson ifrågasätter kulturarbetares slentrianmässiga avoghet gentemot borgerlighet, kapitalism och så vidare. "Jag blir irriterad", skriver Ohlsson, "när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är ... Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna ... hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp". Eftersom afrikanerna dessutom snart är lika feta som amerikanerna så får vänstern börja se upp med vilka invektiv de använder. Ohlssons inlägg är en nyttig påminnelse till oss alla om att vi ibland borde stanna upp och ifrågasätta vår världsbild.

För vidare spekulationer om varför vänstern dominerar i kultursfären hänvisar jag gärna till Adam Cwejmans blogg. Själv tänkte jag lämna just den frågan och i stället ägna mig åt ett metaresonemang kring ett ordval i Bengt Ohlssons artikel. Så här skriver han:

"Konstnären ska ... ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt."

För en folkpartist så påminner ordet frisinnad om Folkpartiets frikyrko- och nykterhetsfalang, som bildade eget parti på 1920-talet efter intern splittring mellan förespråkare och motståndare till alkoholförbudet. Sedermera slogs falangerna ihop till Folkpartiet, men benämningen frisinnad lever kvar och för inte direkt tankarna till någon som knullar runt och tar sig ett glas. Gjorde Bengt Ohlsson ett dåligt ordval? Borde han inte ha skrivit frigjord i stället? Det ordet används ju traditionellt som beskrivning av någon som är (sexuellt) normbrytande.

Folkpartist? Eller frigjord?

Nå, nu består ju inte världen enbart av frisinnade folkpartister. Enligt ordboken kan frisinnad också, mer allmänt, betyda "fri från fördomar". Den tolkningen ligger onekligen närmare ordets semantiska innebörd ("någon som har ett fritt sinne"). Med den innebörd som nog de flesta av 2010-talets läsare lägger i ordet frisinnad, så får man nog säga att Ohlssons användning är acceptabel. Även om frigjord vore ännu bättre.

Poängen med detta osammanhängande inlägg var nu inte att recensera Bengt Ohlssons kvaliteter som skribent, det vore förmätet. Däremot är det alltid intressant att fundera på ord och deras betydelse. Och att denna faktiskt titt som tätt förändras över tid. I min ordbok från 1991 står att suga betyder "dra in med hjälp av luft". En samtida ordbrukare skulle å andra sidan kunna påstå att en dammsugare suger, och därvid avse att den faktiskt inte alls gör det. Ett exempel bland många på att vårt förhållande till språket och orden onekligen är en smula frigjort.

Rear allmännyttan ut våra gemensamma tillgångar?

2012-01-03T16:28:00.002+01:00

I debatten om ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter brukar det från sina håll uttryckas upprördhet över att allmännyttan avyttrar sina fastigheter till marknadspris. Logiken bakom kritiken är inte glasklar, men torde bottna i upprördhet över att medlemmar i bostadsrättsföreningen vid senare försäljning kan få bättre betalt för enstaka bostadsrätter än den insats man betalade när föreningen köpte hela huset. Argumenten brukar då vara att allmännyttan "rear ut" våra gemensamma tillgångar, och så vidare. Detta alltså trots marknadsmässiga försäljningspriser.

Här är ett annat exempel på att allmännyttan rear ut våra gemensamma tillgångar: I dagens DN berättas att allmännyttan har de lägsta hyrorna i Stockholm. I snitt ligger hyresnivåerna 5,6 procent lägre än motsvarande privata hyresvärdar. Det innebär alltså i princip att boende i allmännyttiga lägenheter får ungefär 5 procent rabatt!

Reafynd?
Bild från Svenska Bostäder.

Ta Svenska Bostäder som exempel. Det är Stockholms största allmännyttiga bolag, och de hade under 2010 1,9 miljarder i bostadshyresintäkter. Ponera att man anpassade hyrorna till marknadsläget (vilket inte torde vara omöjligt i Stockholm). Då skulle man kunna få in 5 procent ytterligare, dvs. 95 miljoner om året – pengar som med fördel kunde användas för att bygga nya hyresrätter runt om i stan, eller till att upprusta befintligt bestånd och göra boendemiljöerna trevligare. Det vore väl bättre än att rea ut våra gemensamma tillgångar?

Liberalismen leder rätt

2011-12-31T15:44:00.000+01:00

"Sverige genomgick alltså en radikal förändring, där just tonfallet i den nya debatten väckte djup olust hos konservativa eller mindre radikala kretsar. Orsaken till utfallen mot tidningarna var inte bara deras ibland radikala liberalism och samhällskritik. Det var också en känsla av att det offentliga samtalet hade invaderats av personer utan den bildning, stil och klass som behövdes."

Man ska inte vila på gamla lagrar. Men när jag läser Henrik Höjers text om stämningarna i Sverige i tryckfrihetens barndom, för 200 år sedan, så är det ändå med viss glädje jag konstaterar att liberalismen är den politiska idétradition som envetet och konsekvent stått för en framåtsyftande och frihetsbejakande samhällsutveckling.

Blåklinten togs som symbol av den svenska rösträttsrörelsen.
Den har sedermera blivit Folkpartiets partisymbol.

Bild från Wikipedia.

När de konservativa har velat bevara och försvara sina privilegier och socialisterna har velat kollektivisera och konfiskera så har liberalerna stått för öppenhet, frihet och modernisering. Liberalismen har haft en sådan kraft att den gett avtryck i de flesta andra politiska åsiktsriktningar. Få ifrågasätter idag den allmänna rösträtten, näringsfriheten, frihandel och att alla människor är lika värda och har lika rättigheter. Annorlunda var det i början av 1800-talet; då fick liberaler kämpa hårt för att få genomslag för sina idéer.

Liberalismen leder rätt, det har historien visat upprepade gånger. Det innebär inte att allt är frid och fröjd för liberalismen, och Sveriges liberala parti. Så här på årets sluttamp tycker jag dock att vi kan glömma bekymren och snedstegen för en stund. Men sen, när nyårsklockan ringt in det nya året, måste vi förstås ta oss an liberalismens utmaningar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, rösträtt, tryckfrihet, Folkpartiet

Pour me another flute...

2011-12-30T22:11:00.000+01:00

"Enligt den franska branschorganisationen Comité Interprofessionnel du Vin de Champagne (CVIC) importerade Sverige under den första halvan av 2011 hela 906 568 flaskor champagne, en ökning med nära 5 procent jämfört med föregående år, och passerade därmed Nederländerna som världens tionde största importör från det franska vindistriktet." (SvD, 30/12)

Lilla Sverige, med 9,5 miljoner invånare, är alltså världens tionde största champagnekonsument. Ett faktum som kittlar nästan lika mycket som bubblorna i glasen. Uppgiften vittnar förstås om att Sverige är ett välbeställt land, men kanske också om att vi svenskar blivit lite bättre på att unna oss guldkant på vardagen. Kanske håller det lutherska arvet sakta men säkert på att suddas ut.

När jag var liten dracks det ingen champagne hemmavid. Det var först i vuxen ålder som jag fick bekanta mig med den ädla drycken. Kanske är det därför som det fortfarande känns lika lyxigt varje gång det är dags att öppna en ny butelj. I morgon, till exempel. Då vankas nyårsmiddag, och som välkomstskål har värdparet ordnat Bruno Paillard Première Cuvée. Till tolvslaget, när smaklökarna inte längre är på topp, blir det nästan-champagne i form av Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Brut (som faktiskt är fjärde bäst säljande bubblet på Systembolaget).

Det är naturligtvis inte enbart tack vare champagnen som morgondagens tillställning kommer bli alldeles förträffligt trevlig. Men det där bubblande vinet har en utomordentlig förmåga att skapa god feststämning. En bättre start på en middag – och en bättre avrundning på ett fantastiskt år – är svår att tänka sig. Gott nytt, allesamman!

Dags att pensionera nämndemännen

2011-12-28T11:28:00.011+01:00

Debatten om nämndemännens vara eller icke vara i svenska domstolar är åter aktuell. Jag har tidigare skrivit att jag anser att systemet med nämndemän borde avskaffas (se bl.a. Politik fel i rätten). Min uppfattning är att det medborgerliga inflytandet över lagar och regler utövas i lagstiftningsprocessen, det vill säga i det politiska samtalet, genom allmänna val och i riksdagen. När lagar väl är stiftade ska tolkningen av dem inte överlåtas till glada amatörer. Rättskipning är alltför allvarligt för att omfattas av allmänt tyckande. Man ska heller inte glömma att rättssystemet är konstruerat för att undvika "felaktiga" domar, genom möjligheten att överklaga.

Rättvisan ska vara blind. Och kompetent.

Om man ändå vill tillmötesgå dem som hävdar att allmänheten bör ha något slags insyn i rättskipningen så kan nämndemännen med fördel omvandlas till observatörer utan beslutanderätt. En sådan lösning kunde vara en rimlig kompromiss. (Å andra sidan måste häremot genast invändas, att varför ska just domare vara den ämbetskår som inte anförtros att utföra sitt uppdrag utan allmänhetens representanter närvarande? Bör det i så fall inte gälla även poliser, försäkringsläkare, lärare och andra som utövar myndighetsmakt?)

Mina intryck från tiden som nämndeman har jag samlat under rubriken Tingsrätten. Andra som skriver om nämndemannasystemet är Maria Abrahamsson (M) och Johan Ingerö. Lars Lassinantti, ordförande i Nämndemännens riksförbund, försvarar nämndemannainstitutet. Även Gunnar Magnusson försvarar nämndemännen (29/12). Läsvärda tidigare inlägg i debatten finns hos Caroline Szyber (KD) och Mårten Schultz.

Media
DN, DN1, DN2, SvD, SvD1, Expr, AB, SVT, SVT2

Uppdateringar
Mårten Schultz skriver i SvD att nämndemännen spelat ut sin roll. Martin Edgélius (M) skriver om politiserade domstolar. Martin Moberg (S) tycker inte man ska låta proffsen döma. Nämndemän borde inte utses av de politiska partierna, tycker Helena Bargholtz (FP).

Socialdemokraterna: Med sikte på 2018?

2011-12-27T23:10:00.001+01:00

Socialdemokraterna är Sveriges största parti. Ändå blir de allt mindre relevanta. Det är förstås inte så konstigt; partiets ledarskapshaveri innebär att de inte kan prata politik. För en sån som jag, som växte upp på 80-talet när Socialdemokraterna fortfarande var det självklara maktpartiet i Sverige, är det en märklig förändring av det politiska landskapet. Av det forna maktpartiet återstår nu inte mycket mer än en spillra, alla riksdagsmandat till trots.

Om socialdemokratins kris har det skrivits spaltkilometer. Jag nöjer mig att konstatera att den partiledare man valde i våras var precis så yvig, ostrukturerad och begränsad som ledare för Sveriges största parti som han själv konstaterat i en radiointervju. Håkan Juholts förtroende bland väljarna är bottenlågt och, som Lena Mellin konstaterar i dagens Aftonbladet, hans uppförsbacke "förefaller vara så brant att det är svårt att förstå hur han ska ta sig upp för den".

The Juholt Story – en nagelbitare.

Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Till sin hjälp att ta sig upp för backen har Juholt Tommy Waidelich. Som i alla fall är entusiastisk. Att Socialdemokraterna fick en ny partiledare "gav en nystart och ny energi i partiet", tycker han. För Socialdemokraternas skull får man hoppas att han inte är ensam om den uppfattningen. Men fan tro't.

Om Håkan Juholt hittar formen, och lyckas hålla sin yviga tunga i styr, så kanske Socialdemokraterna kan hoppas på lite rehabilitering i opinionen. Det är dock tveksamt om det räcker till något bättre än ett svagt valresultat 2014. Då får Håkan Juholt lämna sin post. Med en öppnare valprocess kanske sossarna sedan kan hitta en partiledare som förmår lyfta partiet inför valet 2018. Möjligen vågar då en och annan sympatisör tro att det finns någon substans i Internationalens versrader: "Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli."

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, nystart, kris

Centerpartiet: Annie, get your gun!

2011-12-25T19:10:00.003+01:00

"Hoppas att den passar bra / om du ska göra som du sa" – så rimmar DN:s krönikör Maria Crofts när hon ger en ledartröja i julklapp till Centerpartiets ledare Annie Lööf. (Lööf har sagt att hon har ambitionen att ta på sig ledartröjan "för att människor ska få växa".)

Efter tio år med Maud Olofsson valde Centern Annie Lööf till partiledare tidigare i höstas. Förhoppningen var att den unga, liberala stjärnskottspolitikern skulle ge Centerpartiet ett lyft. Eller, som riksdagsledamoten Fredrick Federley skrev på sin blogg: "Min övertygelse är att det randas en ny vår för Centerpartiet med Annie Lööf [...]".

Att efter ett par månader fälla något slags domslut över Annie Lööf känns prematurt. Däremot kan man fundera över det parti hon är satt att leda, och de utmaningar hon har framför sig.

Sprunget ur det som en gång hette Bondeförbundet, med stark förankring på landsbygden, försöker Centerpartiet nu även slå sig in i storstäderna, för att komma åt de värdefulla mittenväljarna. Den s.k. Stureplanscentern – en sammanslutning (ny-)liberala storstadsbor – har fått viss uppmärksamhet, men hittills har ansträngningarna gett klent resultat. Valresultatet 3,98 procent i Stockholms stad gav visserligen partiet ett borgarråd, men 2,30 procent i Göteborg och 1,32 procent i Malmö är onekligen en ordentlig uppförsbacke. Lägg därtill utmaningen i att formulera ett politiskt budskap som tilltalar både partiets traditionella hembygdskonservativa sympatisörer och de urbana väljarna i storstadsområdena.

Centern profilfrågor – näringspolitik och miljö – kan gå hem i båda dessa grupper. Ett problem är emellertid att i båda dessa frågor har de tuffa utmanare (Moderaterna och Miljöpartiet). Ett annat problem är att Centerns resultat efter fem år i regeringsställning är ganska magert. RUT-avdraget blev förvisso en framgång, men restaurangmomssänkningen, som dömts ut av regeringens finanspolitiska råd, och supermiljöbilspremien, som ingen kan använda, är inte mycket att skryta med.

Kommer Centern på grön kvist med Lööf?

Annie Lööf har slagit fast att Centerpartiet ska stå för frihet, trygghet och hållbarhet. Nu pågår ett politikutvecklingsarbete inom partiet som förhoppningsvis ska fylla de vackra orden med innehåll och skarpa förslag. Lööf lär behöva gott om politisk ammunition om hon ska komma åt Alliansens ledartröja. Frågan är om hon, och Centern, får tag i det hemliga vapnet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Centern, Annie Lööf, Maud Olofsson, RUT-avdrag, restaurangmoms, supermiljöbilspremie, Alliansen

Sjöstedt vässar Vänstern?

2011-12-17T12:18:00.001+01:00

I SCB:s senaste väljarsympatiundersökning fick Vänsterpartiet 5,2 procent. I ett historiskt perspektiv är det en rätt normal nivå för Vänsterpartiet (se Ohlys Vänsterparti: sura och bakåtsträvande), men med de förutsättningar som råder idag i form av en svag och förvirrad socialdemokrati så kan man tycka att Vänsterpartiet borde kunnat kapa åt sig lite fler S-väljare på vänsterkanten.

Att det inte lyckas förklaras nog delvis av att Vänsterpartiet självt är svagt och förvirrat. Man talar ofta om vad man inte vill ha (nej till vinster i välfärden, nej till EU, nej till skattesänkningar), men lyckas inte presentera några attraktiva förslag på vad man vill ha i stället.

När partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt intervjuades i SvD härom veckan vågade han ändå hoppas att V ska etablera sig på "något tvåsiffrigt" – det vill säga att dubblera det nuvarande väljarstödet. Förutsättningarna för att Vänsterpartiet ska kunna kapa åt sig en större del av väljarkakan torde vara hyfsade, åtminstone så länge socialdemokratins ökenvandring pågår. Hittills tycks detta mest ha gynnat Miljöpartiet och Moderaterna, men med en ny partiledare och en vässad och verklighetsanpassad politik så kan förutsättningarna ändras.

Vänsterledare utan hammare och skära?

Bild från Vänsterpartiet.

En del av det Jonas Sjöstedt säger i SvD-intervjun antyder att förändringar är på gång. Han vågar yppa att höga skatter inte är ett självändamål, han vill inte avskaffa betygen i skolan och han verkar ha en resonerande attityd till näringslivet och börsen. När det gäller valfrihet i välfärden säger Sjöstedt att "vi har aldrig bråkat om att det finns en Waldorfskola här och där"; på Valpejl.se anger han att mer konkurrens i offentlig verksamhet bara är "ganska dåligt". Det är en kontrast mot Lars Ohly, som tycker att det är ett "mycket dåligt" förslag och dessutom angett det som hjärtefråga. Sjöstedts stora utmaning blir att hitta ett begripligt och kommunicerbart svar på frågan "om ni inte säger ja till valfrihet, men inte heller nej – vad säger ni då?".

Jonas Sjöstedt är valberedningens förslag till ny partiledare. Det får nog antas att han blir vald. Och kanske kan han, om han lyckas etablera en mer pragmatisk och mindre dogmatisk – men ändå begriplig – vänsterpolitik, ge partiet en skjuts framåt. Samtidigt, med krav på höjd bensinskatt, höjd fastighetsskatt, höjd skatt för höginkomsttagare och avskaffat RUT-avdrag så får man anta att de breda väljargrupperna även fortsättningsvis hålls på behörigt avstånd. Vänsterpartiet kommer fortsätta att vara ett smalt parti. Men kanske lite vassare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, socialism, Jonas Sjöstedt, Lars Ohly

Arkitekt-Bohlin och Abba-Benny på höga hästar

2011-12-16T09:55:00.001+01:00

Under rubriken Striden är inte över berättade SvD igår att initiativtagarna till den s.k. Kulturslussen inte ger upp kampen om att stoppa kommunfullmäktiges beslut om att bygga om Slussen.

Eftersom beslutet inte föll dem på läppen ska det överklagas. "[Politikerna] leker arkitekter fast de inte är utbildade för det", säger arkitekten Jonas Bohlin.

Nya Slussen. Ritad av arkitekter.
Bild: Foster + Partners och Berg Arkitektkontor.

Bohlins resonemang tycks bygga på att eftersom politikerna inte är utbildade arkitekter så ska de inte fatta beslut om sådana här komplicerade saker. Uttalandet är högst anmärkningsvärt. För om de folkvalda politikerna inte ska bestämma hur nya Slussen ska utformas, vem ska då göra det? Ska Jonas Bohlin och hans Kulturslussenkompisar bestämma i stället? På vems mandat då?

Lika tramsig som Bohlin är Abba-Benny Andersson. Han tillhör också Kulturslussen-gänget, som inte fick som de ville. Nu vill han att bilden av honom på Arlanda flygplats tas ner. "Jag har ingen lust att vara reklampelare för en stad som inte kan ta reson", säger Benny. Att "ta reson" innebär förstås att göra som Abba-Benny säger. Till skillnad från att, som Stockholms politiker gjorde, utreda frågan i tjugo år och sedan fatta ett beslut i demokratisk ordning

Jonas Bohlins och Benny Anderssons höga tankar om sig själva leder dem till helt fel slutsatser. I ett samhälle som styrs genom att folket utser sina företrädare i demokratiska val så får man ibland finna sig i att inte få som man vill. Särskilt om man tillhör en så liten minoritet som Kulturslussen. Att då börja gnälla på att politiska beslut faktiskt fattas av politiker, det blir bara patetiskt.

Demonstranter – med käpp och attityd

2011-12-15T13:14:00.000+01:00

"Är det 40-talisternas sista primalskri vi hör?", frågade sig journalisten Harald Norbelie med anledning av den grånande skaran demonstranter som samlats för att bevara den vittrande Slussen.

"Sista?", funderade en kollega till mig. Hon menade att det här nog bara är början.

En ledarartikel i dagens SvD ger bränsle till det resonemanget. "Pensionärer är inte som förr", skriver Maria Ludvigsson: Fyra av tio 65-plussare, och två av tio 71-åringar, yrkesarbetar fortfarande. Dagens ålderspensionärer lägger sig inte på sofflocket, de håller igång.

Slussendemonstranter 12 december.

Bild från DN/Viktor Barth-Kron

När 40-talisterna nu går i pension kommer de att ställa nya krav, menar Ludvigsson. 40-talisterna "var de 'första tonåringarna' och de kommer sannolikt att ha attityd även som äldre".

Dagens pensionärer har alltså både tid och pengar. De har dessutom demonstrationsvana. Men om de var radikala 1968, så har de nu blivit konservativa. De har demonstrerat mot rivningen av den sönderfallande Slussen, de har demonstrerat mot fällningen av den döende tv-eken. Framöver kommer de alldeles säkert att uppbåda tid, kraft och engagemang för att demonstrera mot än det ena, än det andra som måste bevaras. Pensionärerna har attityd.

Dessutom: Nu får de råg i ryggen av tidskriften Time, som utsett demonstranten till årets person.

Kristdemokraterna: Utan mening, utan mål

2011-12-11T11:53:00.002+01:00

I valrörelsen försökte Kristdemokraterna göra sig till talespersoner för "verklighetens folk". Problemet för det familjekonservativa partiet är att deras verklighet utspelade sig på 1950-talet, när familjer bestod av en pappa, en mamma och så ett par äppelkindade lintottar till barn. Men många svenskar känner inte igen den verklighetsbeskrivningen. När kristdemokratiska företrädare pratar om hemmafruidealet, ifrågasätter aborträtten eller talar om äktenskapet som en institution för att "skapa äkta barn" så känns verklighetsförankringen avlägsen. Till yttermera visso tycks partiets paradfråga, vårdnadsbidraget, uppskattas av få; det framstår främst som ett verktyg för att hålla invandrarkvinnor borta från arbetsmarknaden.

Partiet har även misslyckats att profilera sig i frågor där de skulle kunna plocka goodwillpoäng, nu senast i frågan om ersättningar till vanvårdade barnhemsbarn. Familjeminister Maria Larsson tvingades säga nej till ersättning och framstod som kallhjärtad – precis tvärt emot vad KD vill vara. Sedan svängde regeringen i frågan, men utan KD-credd.

Lägg därtill ett visst mått av ideologisk förvirring. När Göran Hägglund för ett par år sedan vägrade delta i partiledarutfrågningen på Stockholm Pride så höjde få på ögonbrynen – 2011 beslutade dock KD i Stockholm att delta med ett informationstält. Dock även detta år utan Göran Hägglund. Vad vilja egentligen Kristdemokraterna?

Framtidslöfte?

Bild från Aktiespararna.

En del av dem vill uppenbarligen byta partiledare. Mot sympatiske Göran Hägglund ställs gråtrista Mats Odell. Få, utöver kärntrupperna i Odells fanclub, tror att ett partiledarbyte kommer hjälpa KD. Det behövs något annat. KD kan inte nöja sig med att prata om> verklighetens folk. Man måste lyssna på dem också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Maria Larsson, Mats Odell, vårdnadsbidrag, hemmafruar, äktenskap, abort

Moderaterna: Hotet kommer inifrån

2011-12-10T11:23:00.000+01:00

Svensk politik befinner sig just nu i ett väldigt spännande skede. Socialdemokratin är detroniserad och demoraliserad efter två raka valförluster. Ett flertal partier har bytt, eller kommer att byta, partiledare. Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Opinionsmätningar tyder på stora ommöbleringar i riksdagen 2014. Jag tänkte därför ägna några blogginlägg åt att reflektera kring de politiska partierna och hur de har påverkats av de nya förutsättningarna.

Det är väl lika bra att börja med Moderaterna; det är ju ändå kring dem som svensk politik graviterar för närvarande. Sedan Moderaterna blev nya och gammalmoderat ballast kastades över bord har deras formkurva varit stark. SCB:s partisympatiundersökning som presenterades i veckan gav Moderaterna 33,4 procent – inget tycks kunna stoppa det blå segertåget.

Allt går alltså Moderaternas väg just nu. Men detta är också deras stora utmaning. Hur upprätthåller man nytänkande och idéarbete i ett parti som ändå tycks göra allting rätt? Hur undviker man att bli ett pragmatiskt maktparti utan färdplan, styrt av opinionsvindarna? Hur håller man undan för maktens fartblindhet och fler symptomatiska misstag av typen historierevisionism? När tröttnar väljarna på att allt Moderaterna har att erbjuda är ett femtielfte jobbskatteavdrag? Och, framför allt: Vad händer när fixstjärnorna Reinfeldt och Borg, kittet i Nya Moderaterna, bestämmer sig för att dra sig tillbaka?

Att vara eller inte vara statsminister, det är frågan.

Bild: TV4

Dessa farhågor torde inte stå högt på Moderaternas dagordning idag. Såsom det socialdemokratiska exemplet har visat kan emellertid vägen från statsbärande parti till moras kan vara oväntat kort. Så länge oppositionen består av pajasar är det lätt att förstå att väljarna flyr till de moderata politikproffsen. Men den moderat som tittar i framtiden bör fundera på hur rustat partiet står för post-Reinfeldt, post-Juholt-eran.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Nya Moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg

Kan en kille vara Lucia?

2011-12-09T10:59:00.003+01:00

"Nog måste det finnas några folkpartister som känner sig manade att ta tag i det här och se till att vi granskar de här förlegade traditionerna ur ett genusperspektiv!" skrev en kristdemokratisk landstingspolitiker på Facebook med anledning av en artikel i Sydsvenskan, där en kille i femte klass blivit besviken för att han inte fick vara Lucia.

KD-politikerns inlägg var naturligtvis tänkt som en gliring mot oss folkpartister, eftersom många av oss tycker det är bra – till och med viktigt – att ibland resonera kring könsroller, vilka förväntningar som ställs på killar och tjejer och vad diskriminerande behandlingar kan ge för konsekvenser.

Sankt Lucia?Bild från Linus Fremin.

Och det är klart. Om man lever kvar i föreställningen att familjer enbart består av mamma, pappa, barn och att pojkar är blå och flickor rosa – ja då orkar man väl inte resonera kring om pojkar kan vara Lucia. Antagligen tycker man då inte heller att män kan gestalta kvinnoroller på scen över huvud taget, och håller väl för barnens ögon när vargen tar på sig mormors nattsärk för att lura Rödluvan. Måtte inget rubba de traditionella könsrollerna!

Jag tror inte särskilt många folkpartister tycker det är diskriminerande att en pojke inte får bli Lucia. Men samtidigt tror jag att många skolor skulle göra barnen en tjänst om de vågade föra resonemang kring manligt och kvinnligt och hur killar och tjejer förväntas vara, bete sig och klä sig. Om en kille vill vara Lucia – varför inte? Om en tjej vill vara tomte – varför inte?

För inte så längesedan ansågs det uppseendeväckande när kvinnor klädde sig i byxor. I en del partier verkar man längta tillbaka till den tiden. I Folkpartiet gör vi det inte.

Se även TV4, Jenny Sonesson: Låt även pojkar vara Lucia

Trafikpolitiker förhandstittar på Nobelfesten

2011-12-08T21:50:00.002+01:00

På lördag är det dags – borden dukas för årets Nobelfest i Stockholms stadshus. Fast ska man vara petig så börjar borden dukas redan i morgon. Det tar väl sin lilla tid att göra i ordning sisådär tusen kuvert.

Ikväll hade Alliansgruppen i trafik- och renhållningsnämnden förmöte. Vi hade en ganska lång dagordning att gå igenom, men var överens om det mesta så det gick rätt fort. Efter mötet tog oss ordföranden Ulla Hamilton med på en liten bakom kulisserna-titt på Nobelfestförberedelserna.

Bord i Blå hallen.

I Blå hallen var borden utställda och linnedukarna lagda på plats. Uppe vid balustraden stod en samling folkdräktsklädda artister och övade på vad som får antas vara Nobelkvällens divertissemang.

Den praktfylla Gyllene salen gick knappt att känna igen, överfull som den var med väldoftande och färgglada blommor från San Remo. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga vart alla blommorna tar vägen efter festen. Jag såg framför mig horder av stadshusanställda bärandes hem Nobel-blommor till sina kära dagen efter festen. Men icke. Blommorna är så trötta efter den långa resan att de vissnar och dör ungefär samtidigt som Nobelgästerna ger sig ut i dansens virvlar i Gyllene salen.

Blomsterhav i Gyllene salen.

Och nej. Trafik- och renhållningsnämndens ledamöter är inte bjudna till Nobelfesten i år, hur konstigt det än kan låta.

Många lådor blir det...

Gräsroten på ordförandeträff

2011-11-29T22:42:00.000+01:00

I går var jag på utdelningen av Årets enprocentare, Stockholms stads pris för konstverk som tillkommit tack vare den s.k. enprocentsregeln om kultursatsningar vid kommunala byggprojekt. Jag hade blivit medbjuden av en bekant och hade tänkt att det bara skulle vara en trevlig kväll, men lokalpolitiken gjorde sig påmind på ett högst angenämt sätt.

Det visade sig nämligen att förskolechefen i Skarpnäck, Monica Ulvede, fick ett hedersomnämnande för sitt arbete med kultur i förskolan. Detta måste naturligtvis uppmärksammas, så när jag kom hem skrev jag ett inlägg på FP Skarpnäcks blogg om detta.

Denna tisdag var det möte för Folkpartiets lokalavdelningsordföranden och kampanjledare i hela Stockholms stad. Vi brukar träffas ungefär en gång i månaden och diskutera aktuella politiska frågor, kampanjplanering m.m. I kväll hade vi besök av kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som ville ha våra synpunkter på vissa stadsbyggnadsfrågor. Hon berättade också om arbetet i den trafikgrupp som nyss startat (och där jag ingår, se Gräsroten tänker trafik). Därtill fick vi lite förhandsinfo om en spännande nyhet som kommer att presenteras i morgon.

Madeleine Sjöstedt, Richard Bengtsson (FP Norrmalm)
och Rasmus Jonlund (FP Kungsholmen).

En fråga som vi diskuterade en del under mötet är partiets organisation. Det låter ju inte så rasande upphetsande, men icke desto mindre viktigt. Jag tror att det är rätt svårt för Folkpartimedlemmar att nästla sig in i rätt forum för att vara med och utforma och påverka politiken.

Vår organisation är uppbyggd på de olika stadsdelarna, men den som blir medlem i partiet kanske inte alls är intresserad av lokalpolitik utan vill diskutera klimatfrågor, utrikespolitik eller något annat. Här måste vi bli bättre på att erbjuda vägar till rätt forum, så att alla medlemmar känner att deras engagemang tas till vara. En viktig framtidsfråga att ta tag i.

Gräsroten på nämndmöte

2011-11-24T22:31:00.000+01:00

Denna veckas sista politiska åtagande var också det viktigaste: nämndsammanträdet med trafik- och renhållningsnämnden, där jag är ersättare.

Som ersättare i en nämnd deltar du i nämndens arbete på i stort sett samma villkor som de ordinarie ledamöterna. Du är med på alla möten och förmöten, du får alla handlingar och så vidare. Men du har förstås ingen rösträtt på nämndsammanträdet.

Nämndmötena brukar gå till så att de inleds med muntlig information från förvaltningens tjänstemän om olika aktuella frågor. I dag handlade det t.ex. om den döende eken på Oxenstiernsgatan. Information om ekens tillstånd finns även på Stockholms hemsida.

Ofta är det de muntliga genomgångarna som tar längst tid, den mer formella delen av sammanträdet kan som regel klubbas igenom rätt snabbt. Idag beslutade vi bl.a. om nya cykelbanor längs med Nynäsvägen och på Folkparksvägen i Solberga.

Trafik- och renhållningsnämnden sammanträder i Stora kollegiesalen. Till vänster FP-kollegan Charlotta Schenholm.

Vi hanterade även ett svar på en skrivelse om trafiksituationen i Skarpnäck, och där gav Alliansen ett medskick som jag tagit initiativ till. Vi underströk att det arbete med en parkeringsstrategi som just nu pågår bör innefatta analyser av åtgärder för att öka nyttjandegraden av befintliga parkeringsgarage, t.ex. justerade parkeringsavgifter, förbättrad skyltning, trygghetsskapande åtgärder och informationsinsatser.

Efter mötet var det en föredragning om SL:s arbete med en trafikförsörjningsplan. Jag smet från den föredragningen lite i förväg för jag hade skulle träffa en kompis och ta ett par öl. Även en gräsrot behöver ju vätska ibland.

Gräsroten på höststämma

2011-11-23T22:39:00.000+01:00

Representantskap kallas det, Folkpartiets i Stockholms stad högsta beslutande organ. Representantskapet sammankallas ett par gånger per halvår, och ikväll var det dags för höststämma. På dagordningen fanns ett antal motioner som lämnats in av folkpartister. De handlade om allt från reformerad klotterpolicy och ombyggnad av Brommaplan till stadsplaneringsstrategier och företagsområden i Stockholm.

Debatten blev stundtals intensiv och ibland var det nödvändigt att ta till röstkorten för att slå fast vad som är Folkpartiets uppfattning.

Gräsrot i gott sällskap.

Begärd votering verkställs.

Repskapen är intressanta tillställningar eftersom folkpartister från hela stan samlas och åsikter från hela den liberala skalan möts och bryts. Så knådar man sakta men säkert fram en klok politik för hela Stockholm.

Gräsroten tänker trafik

2011-11-22T22:49:00.000+01:00

Jag har fått förtroende att delta i en grupp som ska ta fram Folkpartiets förslag på lösningar på Stockholms trafikproblem. Gruppen leds av borgarrådet Madeleine Sjöstedt. I kväll hade vi vårt första möte, på fastighetsroteln i Stockholms stadshus.

Vi har en ganska ambitiös tidsplan, men jag tycker ändå det är viktigt att vi hinner med en ordentlig förankring av idéarbetet. Det får inte bli så att en liten grupp sitter och tar fram ett nästan färdigt förslag, utan en bred diskussion måste föras i partiet under hela resans gång. Därför kommer vi redan i arbetets startskede att be om inspel och förslag från Folkpartiets olika lokalavdelningar.

Madeleine Sjöstedt leder trafikgruppen.

Det känns kul att vara en del av ett så viktigt arbete. Jag tror att alla som vistas i Stockholms innerstad – oavsett om det är till fots, med cykel, i kollektivtrafiken eller i bil – inser att trafiksituationen är ansträngd och att goda råd är, om inte dyra så i vart fall nödvändiga för att trafiksituationen i Stockholm ska bli långsiktigt hållbar. Själv har jag insett att det ofta tar lika lång tid för mig att gå från Gamla stans tunnelbana till jobbet på Hantverkargatan som det tar att åka 3:ans buss. För mig är det ett tecken på att någonting inte står riktigt rätt till.

Gräsroten bjuder på glögg

2011-11-21T23:11:00.001+01:00

Att vara ute och kampanja är inte bara att sprida ut så många flygblad som möjligt. Det är också att finnas tillgänglig för frågor. I kväll var Folkpartiet i Skarpnäck ute och kampanjade vid Finn Malmgrens plan i Hammarbyhöjden. För att locka Hammarbyborna att stanna till bjöd vi även på glögg och pepparkakor.

Det blev en bra kampanj. Stockholmare är stressade, men en del stannade till, drack lite glögg och pratade politik med oss. Det material vi delade ut var Folkpartiets höstkampanj "Unga ska ha jobb" (läs mer här) och det ledde till en del frågor och glada tillrop.

Folkpartiet bjuder på pepparkakor, glögg och liberalism i Hammarbyhöjden.
Här Hanna Gerdes, Daniel Forslund och Thomas Erlandsson.

Dagens kampanj var riktigt rolig. Det var behaglig temperatur, vi var många som deltog och det hela kändes mycket positivt – det är så det ska vara!

Efter kampanjen, som varade mellan 17 och 18, var det dags för styrelsemöte. Mötet var bra och jag lyckades hålla tidsgränsen (två timmar) trots att vi är en pratglad och diskussionslysten skara.

En nackdel med sådana här kvällar är att kosthållningen blir lite eftersatt. Således bestod kvällens middag av ett ospecificerat antal pepparkakor, en korv med bröd från 7-Eleven och två bitar hallonpaj. Inte något vidare ur Beach 2012-synpunkt.

Denna vecka blir en intensiv Folkparti-vecka för gräsroten. I kväll var det som sagt kampanj med FP Skarpnäck. I morgon kväll är det möte med Folkpartiets trafikgrupp i Stockholms stad. På onsdag är det höststämma och på torsdag är det sammanträde med trafik- och renhållningsnämnden. Helgen tänkte jag dock hålla någotsånär Folkparti-fri. Nu är klockan strax efter 23. Har ägnat tiden efter styrelsemötet åt att skriva protokoll, skissa på ett papper till torsdagens nämndmöte och skicka lite mail. Nu återstår ett inlägg på FP Skarpnäcks blogg innan det är dags att umgås med kudden.

Gräsroten på kurs

2011-11-20T22:35:00.001+01:00

Den här helgen har jag tillbringat på konferensanläggningen Sånga–Säby. Folkpartiet anordnar en ledarskapsutbildning som jag blivit antagen till, och denna intensiva helg var början på ett drygt halvårslångt utbildningsprogram.

Tillsammans med femton andra relativt nyblivna Folkpartipolitiker fick jag lära mig massor av mig själv och mina drivkrafter, och hur andras drivkrafter påverkar hur man agerar och reagerar i en grupp. Mycket intressant, lärorikt och tankeväckande.

Folkpartister lär sig mer om sig själva och varandra.

Därutöver blev det förstås många och långa diskussioner med de andra folkpartisterna om politik och den politiska organisationen. Fungerar partiorganisationen som den ska? Tar vi hand om våra medlemmar? Behöver vi tänka nytt? Kan vi utvecklas och bli ännu bättre? Viktiga frågor att fundera på för en organisation som bygger på människors intresse, värderingar och frivilliga engagemang. Jag ser väldigt mycket fram emot fortsättningen på denna intressanta utbildning!

Kom hem från Sånga–Säby vid sextiden i kväll. Har sedan dess ägnat mig åt lite av varje, bl.a. att förbereda morgondagens styrelsemöte med FP Skarpnäck och att fundera på en beslutsskrivelse till torsdagens möte med trafik- och renhållningsnämnden.

Gräsroten på informationsmöte

2011-11-17T22:12:00.001+01:00

5 000 bostäder om året. I 20 år. Det är uppdraget som tjänstemännen i Stockholms stad har fått att planera. Det är ganska många bostäder det, och på exploaterings- och stadsbyggnadskontoren pågår ett intensivt arbete för att hitta platser i kommunen där det går att bygga nya hus. För att planeringen ska bli någorlunda strukturerad har man ett antal styrdokument till sin hjälp, bl.a. översiktsplanen Promenadstaden, som antogs 2010. En av ambitionerna i översiktsplanen är att stadens olika delar ska kopplas samman, vilket kan ske t.ex. genom förtätning, alltså att man bygger bostäder, arbetsplatser m.m. emellan stadsdelarna, och/eller med förstärkt infrastruktur (gång-, cykel- och bilvägar).

På stadsbyggnadskontoret arbetar man för närvarande med sambandet mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Intresset från allmänheten för detta arbete är stort, inte minst sedan det spritts idéskisser från ett arkitektkontor som innehåller en vägförbindelse mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Detta är en mycket kontroversiell fråga och för att på ett tidigt stadium ge svar på medborgarnas frågor hade staden ikväll kallat till ett informationsmöte i Skarpnäcks kulturhus.

Fullsatt i Skarpnäcks kulturhus.

Salen var fullproppad med Bagis- och Skarpnäcksbor samt en och annan lokalpolitiker (som undertecknad gräsrot). Tjänstemännens presentation fick en ganska stapplande inledning, vilket förstås inte underlättades av att många av de närvarande hade en minst sagt skeptisk inställning till tankarna på ett eventuellt vägbygge. Jag tror dock att tjänstemännen lyckades tydliggöra att något konkret förslag finns inte att ta ställning till och att hela programarbetet än så länge befinner sig i ett uppstartsskede.

På Folkpartiets i Skarpnäck blogg har vi skrivit om våra synpunkter på programarbetet, se Bilväg mellan Bagarmossen och Skarpnäck? och Bostäder fokus i Bagarmossen.

På vägen hem missade jag precis tunnelbanan norrut, så jag fick sitta och vänta tio minuter på Skarpnäcks t-banestation. Vilket för övrigt är den nyaste stationen i Stockholms tunnelbana. Den invigdes 1994.

Gräsroten kampanjar

2011-11-16T21:08:00.002+01:00

En viktig del i gräsrotspolitiken är det vi kallar kampanjande. Kampanjande omfattar de flesta former av utåtriktade aktiviteter som politiker ägnar sig åt. Torgmöten, flygbladsutdelningar på stan eller i brevlådor, dörrknackningar med mera. Syftet är förstås att träffa människor, informera om politik och kunna svara på frågor.

Moderaten Vasilis och jag kampanjar i Kärrtorp.

Idag kampanjade Alliansen på olika ställen i Skarpnäck. Efter jobbet åkte jag direkt till Kärrtorp, där jag och moderaterna Arvid Öhlin och Vasilis Roussos delade ut flygblad med information om ett aktuellt stadsbyggnadsprojekt i vår stadsdel. Intresset bland Kärrtorpsborna var ganska stort, men novemberkylan gjorde att vi ändå fick kasta in handduken efter en knapp timme. Även gräsrötter har svårt för kylan.

Gräsroten träffar grevinnan

2011-11-15T21:41:00.001+01:00

Ikväll var det gruppmöte med trafik- och renhållningsnämnden. Vi brukar ha gruppmöte ungefär en vecka innan nämndsammanträdet, och då går vi igenom alla ärenden och diskuterar om vi vill besluta något annat än det Trafikkontoret föreslagit. Eller om vi vill skriva några särskilda uttalanden där vi understryker vikten av en viss fråga, eller liknande.

Ulla Hamilton är ordförande i trafik- och renhållningsnämnden.

Trafik- och renhållningsnämnden består av 13 ledamöter och lika många ersättare. Ordförande är moderaten Ulla Hamilton. Folkpartiets ledamot heter Mark Klamberg och jag är ersättare tillsammans med Charlotta Schenholm (ja, antalet FP-ersättare är alltså större än antalet FP-ledamöter; Centerpartiet har ingen ersättare p.g.a. att partiet är så litet).

Kvällens möte gick rätt smidigt och höll på i en timme ungefär. Nästa vecka är det dags för drabbning med oppositionspartierna på nämndens sammanträde i stadshuset.

Gräsrotens söndag

2011-11-13T22:32:00.003+01:00

När dammet efter valrörelsen har lagt sig tar politikens vardag vid. Mandaten fördelas enligt väljarnas utslag och förtroendeuppdrag på olika nivåer axlas av nya och gamla politiker. Jag fick från och med årsskiftet förtroendet att vara ersättare i trafik- och renhållningsnämnden. Därutöver är jag ordförande för Folkpartiet i Skarpnäck och ingår sedan nyligen i en arbetsgrupp inom Folkpartiet som ska ta fram ett nytt kollektivtrafikprogram.

Ofta får jag frågor från vänner om vad politiker egentligen gör, särskilt vi gräsrotspolitiker i skuggan av de mer exponerade ledande företrädarna. Så jag tänkte i en serie inlägg försöka ge en inblick i fritidspolitiken från mitt perspektiv.

Månadens nämndhandlingar.

För ett par dagar sedan dök nämndhandlingarna ner i brevinkastet. Trafik- och renhållningsnämnden sammanträder om två veckor, och till dess är det en hel del handlingar som ska läsas igenom. Dagordningen innehåller 30 punkter av varierad karaktär, t.ex. ekonomisk uppföljning för oktober, remissvar om Stockholms stads kommunikationsprogram, beslut om cykelåtgärder längs Nynäsvägen, svar på skrivelse om trafiksituationen i Skarpnäck, cykelåtgärder på Folkparksvägen, miljözon för dubbdäck, höjning av parkeringsavgifter, lägesrapport om den omskrivna återvinningsstationen i Vanadisberget samt svar på en del skrivelser från oppositionen.

I början av nästa vecka har Alliansgruppen i trafik- och renhållningsnämnden ett gruppmöte. Det är då vi tar diskuterar hur vi ska tycka i de olika frågorna, och det är då eventuella oenigheter hanteras. Själva nämndsammanträdet är i praktiken mest en formalitet och ett värdefullt informationstillfälle. I väldigt kontroversiella frågor kan oppositionen vara debattlysten, men oftast inte. Nya väljare vinns ju knappast på nämndsammanträden.

Att läsa igenom nämndhandlingarna tar ett par timmar. Sen skickar jag lite mail till partikamrater runt om i staden som är berörda av de olika förslagen. Ett blogginlägg blev det också, som blev klart på eftermiddagen. Och så lite maildiskussioner om en debattartikel som förhoppningsvis snart dyker upp i lämpligt massmedium. Därmed fick det räcka med politik för idag. Lite måste man ju helga vilodagen.

Avståndstagande politiker?

2011-11-13T15:31:00.000+01:00

Tänk på avståndet mellan dig och dina folkvalda stod det på en bild jag såg på Facebook. Den som gjort bilden tycker nog att svenska politiker är för få eller för otillgängliga. Eller så vill man bara spä på den nidbilden.

Faktum är att det finns ganska gott om politiker i Sverige. Det finns ett demokratiskt och representativt värde i det. Ett för långt avstånd till politikerna försämrar möjligheterna till ett vitalt demokratiskt samtal och kan leda till att människor tappar tilltro till det demokratiska systemet. (Intressant nog är det väl för övrigt ofta samma personer som tycker att avståndet till politikerna är för långt som tycker att det finns för många politiker.)

Jag kan hålla med om att avståndet kan uppfattas som långt till vissa politiker. Man ska nog inte räkna med att få tala med Fredrik Reinfeldt om man ringer honom. Men i många andra fall är nog avståndet mer inbillat än faktiskt.

För att illustrera detta har jag gjort en karta där jag markerat alla lokalpolitiker i min stadsdel, Skarpnäck. De blåa är Allianspolitiker, de röda är oppositionen. Kartläggningen har jag för övrigt gjort med hjälp av Eniro.se, alltså inte via några hemliga kontaktlistor. Alla dessa sitter i stadsdelsnämnden. En del sitter även i kommunfullmäktige.

Tänk på avståndet mellan dig och dina folkvalda uppmanar Facebookbilden. Ja, gör det. Så kommer du upptäcka att det inte är särskilt stort.

Republikanskt grundlagsförslag presenterat

2011-11-12T23:36:00.001+01:00

Men vad vill ni ha i stället då? Som förespråkare för republik så får man ofta den motfrågan. Vilket förstås är helt rimligt – den som vill avskaffa något bör ju kunna redogöra för vad man vill se i stället.

Republikanska Föreningen har bestämt sig för att besvara den här frågan och har därför tillsatt en grundlagsutredning. Utredningen leds av Mats Einarsson, och jag har fått förtroendet att biträda honom. På Republikanska Föreningens kongressdag i dag presenterade vi vårt delbetänkande med förslag till en republikansk författning för Sverige.

Vårt förslag är att kungen ersätts med en president, som utses genom indirekt val i riksdagen (alternativ 1) eller genom direkt val av folket (alternativ 2). Införandet av republik – i synnerhet om man väljer alternativ 1 – kräver inte särskilt ingripande förändringar i våra grundlagar. Således har betänkandet fått titeln ...bara ett penndrag (hämtat från Olof Palmes tal till Socialdemokraternas kongress 1972).

De båda alternativen får något olika konsekvenser, bland annat vad gäller presidentens ställning i republiken. En direktvald president får naturligtvis ett starkare personligt mandat än en indirekt vald. Efter att Mats presenterat utredningen blev vi utfrågade av statsvetaren Ann-Cathrine Jungar, som lyfte många intressanta frågeställningar av det här slaget. Allting filmades av SVT och kommer att kunna ses på SVT 2 den 15 november samt på SVT Play.

Grundlagsfrågor är ofta inte det som väcker mest intresse, men det märktes att engagemanget bland kongressdeltagarna var stort. Jag hoppas att diskussionen fortsätter att hållas levande, nu när republikfrågan har vind i seglen!

Klicka här för att läsa hela det republikanska grundlagsförslaget (pdf).

Läs även
DN: "Efter det här har rojalisterna inga argument"
DN: Lena Andersson är årets republikan
SvD: Kungen blir inte årets republikan
SvD: "Tar 100 år till innan monarkin försvinner"

Gustav Adolf – en sockersöt historia?

2011-11-06T20:08:00.000+01:00

Idag är det Gustav Adolfsdagen och runtom i Sverige köps bakelser som pryds av kungens profil i mörk choklad omgiven av grädde. Den rundlagde Gustav II Adolf skulle säkert ha uppskattat denna eftervärldens kaloririka hyllning till sin hjältekonung.

Kanske är Gustav Adolfsbakelsen en trivialitet, men jag tycker att den här typen av naiva hyllningar till gamla kungar eller andra historiska figurer i någon mån kan problematiseras. Jag kommer att tänka på den tyska barnramsan "bet, Kindchen, bet, morgen kommt der Schwed" (bed lilla barn, be; i morgon kommer svensken) som härstammar från trettioåriga kriget – nog säger den något om de effekter svenskarnas våldsamma härjningar i utlandet fick i den tyska folksjälen.

Man kommer osökt att tänka på den danske kungen Kristian II som år 1520 iscensatte Stockholms blodbad, där en inte så liten skara svenska adelsmän och präster tvangs ta farväl av sina huvuden. I svensk historieskrivning fick Kristian därefter tillnamnet Tyrann, medan han enligt myten av danskarna ska ha kallats den Gode eller Bondekär. Detta är nu blott en myt, men säger ändå något om hur vanskligt det kan vara att i efterhand försöka dela in historiska karaktärer i onda och goda. Sanningen kan mycket väl ligga någonstans däremellan.

Med det sagt önskar jag förstås alla Gustav Adolfsfirande bakelsebejakare en smaklig gottestund.

Ny lönemodell för riksdagsledamöterna?

2011-11-01T08:56:00.001+01:00

I dagens SvD levererar PJ Anders Linder ett riktigt Alexanderhugg mot den till synes eviga knuten i frågan om riksdagsledamöternas arvoden. Hans förslag går ut på att låta varje folkvald bestämma sin egen lön.

Därmed skulle ju den som förspråkar låga riksdagsarvoden kunna "walk the talk" och sänka sin lön rejält. Någon skulle kanske tycka att man som riksdagsledamot borde ha samma ersättning som i sitt tidigare arbete och motivera sin höga – eller låga – ersättning på det viset. Eller varför inte tredubbla sin gamla lön, med motiveringen att riksdagsledamöter formellt sett inte är i tjänst 8 timmar om dygnet utan 24? Den som redan är förmögen kunde ta ut noll i ersättning, och lägga politisk goodwill till ränteintäkterna.

Uppsidan av detta förslag vore förstås att ledamöterna skulle få motivera inför väljarna varför de är värda en viss ersättning, utan att kunna gömma sig bakom en arvodesnämnd. Nackdelen är väl risken att detta skulle leda till ett "race to the bottom", där arvodena av opinionstrycket skulle pressas ner så långt att riksdagsuppdraget blev oattraktivt. I praktiken skulle det hela antagligen sluta med en tyst kompromiss i svensk anda, där flertalet lade sig på en "medelnivå".

Huruvida Linders förslag är realistiskt och genomförbart kan diskuteras, men som tankelek är det intressant. Och spelteoretikerna tuggar väl fradga av upphetsning.

Det handlar om värderingar

2011-10-27T22:12:00.003+02:00

Den senaste veckan har DN publicerat ett antal artiklar om äldreboendet Koppargården, som drivs av företaget Carema. I artiklarna har man kunnat berätta om åldringar som drabbats av fallolyckor, om ovanligt många dödsfall och om outbildad personal. Den kritik som framkommit har lett till att stadsdelsnämnden nu vill säga upp avtalet med Carema, vilket framstår som en rimlig åtgärd.

En bekant till mig skrev på Facebook att det nu tycks "ingå i 'kvalitetsbegreppet' att man vanvårdar, kränker, misshandlar gamla människor! För våra skattepengar, dessutom". En av hennes Facebook-vänner, en socialdemokratisk lokalpolitiker, anmärkte att "skola, äldreomsorg och sjukvård måste nog, uppenbarligen, vara fredade från vinstintressen". "Caremas äldreboende på Koppargården i Vällingby kan sägas vara ett typexempel på hur illa det kan gå när kortsiktiga vinster istället för behov får styra vårdverksamhet", skriver vänsterbloggaren Anders Svensson.

Hårdhänt behandling är inte värdigt.

Självklart blir man upprörd när sådana här skandaler uppdagas. Men det är sorgligt att så många politiker på vänsterkanten fortfarande tar till argumenten om vinstintressen, så fort något dåligt inträffar. Precis som att den omständigheten att ett vårdboende drivs av ett vinstdrivande företag skulle ha något samband med vanvård av de boende. Det är både dumt, tröttsamt och irrelevant.

Hösten 2008 avslöjades missförhållanden på Bäckagårds äldreboende i Halmstad. De äldre blev kränkta av personalen, fick inte sitta på toaletten i lugn och ro och tvingades i säng tidigt på eftermiddagen.
I januari 2002 placerade Walter Lööf en bandspelare i sin mamma Ruths rum på äldreboendet Hemgården i Gislaved. När han lyssnade av bandet föll han i gråt. "Sära på benen, det har du väl gjort en gång i tiden?" är ett exempel på vad Ruth fick höra.
År 2005 anmälde en undersköterska på ett ålderdomshem i Västerås två kollegor för vanvård. Nattpersonalen struntade i larm från de gamla, och de struntade i att vända på dem på natten för att förhindra liggsår.

Ovanstående exempel är ett axplock av de oacceptabla vanvårdsskandaler som uppdagats inom äldrevården på senare år. De har det gemensamt att de inträffat i kommunalt drivna vårdboenden. Som alltså saknar vinstintresse.

Självklart finns även exempel på vanvård i vårdboenden som drivs av privata företag. Min poäng är att missförhållanden kan uppstå var som helst. Det handlar inte om vinstintresse eller ej. Det handlar om värderingar och ledarskap. Det handlar om vilken kultur som råder på en arbetsplats, vilken jargong som tillåts och vilket stöd medarbetarna får från chefer och sina kollegor. Diskussionen om dessa – låt oss kalla dem – mjuka värden är viktig att föra. På arbetsplatser, i vården och i samhället i stort. Hur ser vi på våra gamla? Hur bemöter vi dem? Hur tar vi hand om dem? Den är en diskussion som är alldeles för viktig för att skymmas av skränig vänsterretorik om vinster och privata vårdbolag.

Läs även
Peter Andersson (S): Carema-skandal i ljuset av ideologiskt drivna privatiseringar
Elias Granqvist (M): Koppargården
Ewa Samuelsson (KD) och Göran Fredriksson: Sparka den som blundar för vanvård

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om vård, äldrevård, omsorg, äldreomsorg, Carema, Koppargården, Hemgården, Bäckagård, vårdskandaler, vanvård

Säkrare val 2014?

2011-10-26T22:48:00.000+02:00

För ett halvår sedan skrev jag att Sverige förtjänar ett smartare valsystem. Den slutsatsen har jag dragit bland annat mot bakgrund av mina erfarenheter som röstmottagare i två val. Det är inte så att det svenska valsystemet är katastrofalt dåligt, men det kan definitivt bli bättre. Det är mycket manuell hantering och finns många felkällor. Valsystemet skulle kunna bli säkrare, snabbare och effektivare med elektronisk röstning.

Slipper snart slicka?

Bild: Sven-Erik Sjöberg/Scanpix

Ny tycks justitieministern vara inne på samma spår. I morgon beslutar regeringen att inleda en översyn av valsystemet, skriver SvD:s Politik direkt. "Lappar i all ära, men finns det andra sätt bör det åtminstone vara något man prövar", säger Beatrice Ask till SvD.

Utredningen ska presentera sina förslag i december 2012. Jag ser med intresse fram emot vad de kommer fram till!

När Moderaterna skriver historia

2011-10-24T23:44:00.005+02:00

De flesta partier har ett och annat politiskt lik i garderoben. Det tydligaste exemplet på detta är Vänsterpartiet, som alltför länge vägrat se kommunismen i vitögat och som även efter murens fall haft svårt att ta avstånd från socialistiska diktatorer. Men självklart finns ideologiskt skräp även annorstädes.

Det bör emellertid inte behöva ligga ett modernt parti till last att dess historiska åsikter rimmar illa med den allmänna uppfattningen idag. Inom politiska partier, liksom i samhället i övrigt, sker värderingsförskjutningar över tid – ibland fort, ibland mer långsamt. Den som läser ett partiprogram från, säg, 1930-talet blir nog rätt häpen, oavsett vilket parti det handlar om.

Fia fabulerar.
Bild: Scanpix

Därför borde det inte vara ett problem för Moderaterna att dess konservativa föregångare för ett sekel sedan inte var helt entusiastiska inför idén om allmän och lika rösträtt. Man hade kunnat konstatera att man tänkte fel då men att man nu, förstås, bejakar den allmänna rösträtten. I stället verkar det nu som att Moderaterna försöker skriva om historien.

"Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt ... För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande" står det i ett idéprogram som Moderaterna antog vid helgens partistämma.

Den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval lades fram av den liberala regeringen under Karl Staaff år 1912. Propositionen röstades dock ned i den konservativt dominerade första kammaren. Först i maj 1919 kunde riksdagen äntligen besluta om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Reformen genomfördes efter förslag från en koalitionsregering bestående av liberaler och socialdemokrater.

Mot den bakgrunden framstår Moderaternas historieskrivning som en smula magstark. Ännu värre blir det när partisekreteraren Sofia Arkelsten vidhåller. I en DN-intervju påstår hon att de konservativa var med och genomförde den fria rösträtten för 90 år sedan.

Nu har Arkelsten förvisso backat. Tvärdraget kan därmed anses vara åtgärdat, och dammet kan åter lägga sig över de gamla protokollen i riksdagens bibliotek. Men en fråga dröjer sig ändå kvar. Om maktberusningen gått så långt att de börjar ägna sig åt historierevisionism i sina idéprogram – vad är det då för parti som Moderaterna börjar bli?

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Att glo bakåt eller blicka framåt...?
Thomas Böhlmark (M): Väljarnas fokus – vad som händer nu och framåt
Anders Edwardsson (-): Sorgligt att Arkelsten backade från sanningen
Per Hagwall (M): Hela listan, med kommentarer!
Hanna Lager (FP): Arkelsten och moderaternas historia
Maria Hagbom (M): Offerkoftorna ständigt på!
Martin Moberg (S): Historieförfalskningen fortsätter från (m):s sida - nu om rösträttens införande...
Johnny Munkhammar (M): Historieskrivning
Jonas Sjöstedt (V): Moderaterna skriver (om) historien
Sebastian Stenholm (S): ABC för Arkelsten, M-bloggare och andra som far med lögner

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Sofia Arkelsten, rösträtt, allmän rösträtt, Karl Staaff

En ny stadsdel tar form

2011-10-23T01:40:00.000+02:00

På väg hem från stan igår fick jag en bild av det byggområde som heter Henriksdal, dvs. den del av Hammarby sjöstad som ligger längst västerut. Här har tidigare varit ett industriområde, men det får nu ge vika för 400–500 bostäder i citynära läge.

Industrier ger plats för bostäder.

Bland de gamla hus som rivs för att ge plats för bostäder finns Bröderna Edstrands kontorsbyggnad från 1960-talet. Huset är (eller var) klätt med karaktäristiska fasadplåtar, och det förekom spekulationer om att fasaden var ritad av uppburne arkitekten Sigurd Lewerentz och att huset därmed borde K-märkas. Nu valde man ändå att gå vidare med rivningsplanerna (och det har visat sig att fasaden sannolikt ritats av inte fullt lika uppburne Tage Hertzell).

Under ett par år kommer byggperioden att vara, inflyttning i Fredriksdal blir 2014–2015. Då kommer området även att rymma en del kontorslokaler samt en 48 000 kvadratmeter stor bussdepå för SL.

Så här ska det se ut när det är klart.

Tuffare tider för diktatorer?

2011-10-20T21:44:00.005+02:00

Det fanns en tid när störtade diktatorer alltid kom undan. När Idi Amin år 1979 tvingades bort från Uganda efter 18 blodiga år som härskare togs han emot av Saudiarabien, där han levde i exil till sin död 2003. Paraguays Alfredo Stroessner tillbringade sina 17 sista år i Brasilien, innan han dog 2006. Etiopiens Mengistu Haile Mariam, dömd i sin frånvaro för folkmord, lever i komfortabel exil i Robert Mugabes Zimbabwe sedan 1991.

På senare tid har vi sett exempel på motsatsen. Saddam Hussein greps i den jordhåla där han gömde sig, ställdes inför rätta, dömde – och avrättades. Hosni Mubarak har också gripits, och rättegång pågår. Detsamma gäller för Liberias Charles Taylor.

Idag kablas bilderna ut av en sönderskjuten Muammar Gadaffi. Libyens mångårige diktator ska ha skjutits till döds när armén försökte ta honom till fånga. Det är inte det slut han förtjänar; han borde ha tagits levande och ställts inför rätta. Ändå är det förstås svårt att harmas över diktatorns död, men desto lättare att dela libyernas glädje över att deras mångårige förtryckare inte längre kommer att kunna plåga dem.

Jag undrar vilka tankar som tänks i palatsen i Damaskus, Riyadh, Teheran och i andra huvudstäder där förtryckare håller till. Borde inte Bashar al-Assad bli åtminstone lite svettig vid åsynen av Gadaffis blodiga lik och Mubarak bakom galler? Borde han inte tänka att tiden när diktatorer klarade sig undan kanske är förbi?

Läs även
Expressen: Skändningen som ger tyranner mardrömmar
Mark Klamberg (FP): Att avsätta Gadaffi räcker inte
Washington Post: Death, exile comes with being a dictator

Media
DN, DN1, DN2, SvD, SvD1, SvD2, Expr, Expr1, AB, AB1

Spårväg Syd spelar roll i Söderort

2011-10-19T22:44:00.001+02:00

Idag tog trafik- och renhållningsnämnden ställning till ett remissvar gällande Spårväg Syd, som ska binda samman Älvsjö med Flemingsberg, via Kungens kurva.

SL har gjort en förstudie kring Spårväg Syd och funnit att den, mot bakgrund av beräknat resandeunderlag, inte är samhällsekonomiskt motiverad i dagsläget. Det är en slutsats som förstås väger tungt.

Samtidigt bör inte slutsatsen bli att lägga projektet i malpåse. Stockholm behöver fler goda tvärförbindelser och Spårväg Syd skulle betyda mycket för utvecklingen i Stockholms södra delar och i berörda kommuner på Södertörn. Därför bör fokus nu vara hur vi kan åstadkomma ett tillräckligt resandeunderlag – i praktiken torde det handla om att bygga fler bostäder i området. Den särskilt svaga länken torde vara sträckan Masmo–Flemingsberg, som till stora delar går igenom skog. Att bygga bostäder här är inte okomplicerat, eftersom stora delar av marken är naturreservat och/eller del av Bornsjökilen (se karta nedan).

På rätt spår?

Därför har vi i Folkpartiet tillsammans med de andra partierna i Alliansen gjort ett särskilt uttalande, där vi understryker att alla kommuner, inklusive Stockholm, bör vara tydliga i planeringen av kommande bebyggelse så att den görs i anslutning till en blivande spårväg för att den samhällsekonomiska nyttan därmed ska öka. I avvaktan på detta bör busstrafiken förstärkas på den aktuella sträckan.

Genom att alla inblandade aktörer drar åt samma håll kan vi skapa förutsättningar för en satsning som skulle vara mycket gynnsam för utvecklingen i Söderort.

Läs även
Mark Klamberg (FP): Lägg grunden för Spårväg Syd

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Spårväg Syd

Tredje statsmakten i hovets tjänst

2011-10-17T21:52:00.000+02:00

Därför är jag republikan heter en pamflett författad av Vilhelm Moberg, där han på drygt 100 läsvärda sidor argumenterar för att Sverige borde avskaffa monarkin som statsskick. Låt mig återge ett avsnitt.

"I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som inte är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar. Jag har sett högt bildade personer, som i andra sammanhang har ådagalagt intelligens, mista sin mänskliga värdighet inför en kunglig person ... Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: Begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överhögheten. Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är dess avsikt."

Boken gavs ut 1955 och har alltså några år på nacken. Den är dock i stora stycken – beklämmande nog – ännu högst aktuell. Ett exempel på detta fick jag idag, när jag läste SvD:s intervju med drottningen, med anledning av hennes engagemang i antidrogorgansationen Mentor. Intervjun är gjord av journalisten Agneta Lagercrantz, som berättar om förutsättningarna för den "exklusiva intervjun":

"Vi har fått komma på ett villkor: Det ska handla om Mentors arbete."

Ett villkor som tredje statsmakten alltså villigt underkastar sig. Inga obekväma frågor om skuggor från drottningens förflutna, huruvida hon delar sin makes människosyn eller vad hon egentligen hade i Saudiarabien att göra. Håkan Juholt måtte avundas henne. Tänk om han hade kunnat få journalister att intervjua honom, på villkoret att det bara handlar om den socialdemokratiska budgetpropositionen. Men Juholt är inte kunglig. Kring honom frodas inget begär att stå i gunst, ingen förödmjukande tjänstvillighet. I förhållande till Juholt, och alla andra, gör journalisterna sitt jobb.

Några stycken längre ner i artikeln kommer ytterligare en upplysning som avslöjar ännu mer om hur lågt vissa skribenter är beredda att sjunka för att få närma sig Slottet:

"Vi har lotsats över inre borggården till östra valvet ... in till drottningens besöksrum ... Informationschefen sitter med och stämmer av att vi följer de på förhand inskickade frågorna."

Drottningen styr alltså ämnet för intervjun och kräver att få alla frågor i förväg. Där reduceras journalisten till lakej, vars enda uppgift är att beredvilligt sprida det budskap drottningen vill förmedla. Andra som vill få den tjänsten utförd av en tidning förväntas köpa annonsplats. "Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva", skrev Vilhelm Moberg, och hans ord känns lika välfunna nu som då.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Monarki, republik, journalism, media

Femme fatale och förföriska dimmor

2011-10-17T00:14:00.000+02:00

För två år sedan kom Britney Spears till Globen med sitt cirkussällskap (se It's Britney bitch). I kväll var det dags igen; utan cirkus men i stället med dramatisk jakt på femme fatale. Även denna gång i sällskap med musikaliska Britneylojalisten Anna.

Circus-showen var mer välgjord, men Femme fatale saknade förstås inte spektakulära nummer. Den egyptisk-inspirerade Gimme More, till exempel. Och den från Circus återvunna idén att hissa upp Brittan i en gunga och låta henne sjunga en ballad – då var det Everytime, nu Don't let me be the last to know.

Första halvan av konserten gick lite på tomgång, men sen tog det sig och avslutningsnummerna (bl.a. Toxic och Womanizer) var riktigt bra. Uppåttjack som Till The World Ends och S&M bidrog förstås till det.

Helgen bjöd för övrigt på kulturella upplevelser av annat slag. Moderna museet ställer just nu ett antal verk av Claude Monet, William Turner och Cy Twomly. Det är en ambitiös samling målningar som erbjuder många tillfällen att låta sig förföras av de trolska dimmorna hos Monet och Turner eller den ödesmättade dramatiken i Twomblys Hero och Leander.

Mindre förförisk var Livrustkammarens utställning Manligt. Jag hade hoppats få se ett rikt urval ur Gustaf V:s välskräddade garderob och blev därför lite besviken över det lilla antal plagg man hade lyckats rota fram ur den kungliga klädkammaren. Även om förstås kungens syetui i guld med briljanterat monogram och hans cigaretthållare i bärnsten var intressanta påminnelser om provocerande kungliga excesser i en tid när Fattigsveriges allmoge tampades mot vägglöss och tuberkulos. (Det kan tilläggas att den samtidiga utställningen om kvinnligt mode, Kunglig vintage, är betydligt mer välförsedd med tjusiga plagg. Men klänningar är ju trista.)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears, Britney, Femme Fatale, Moderna museet, Claude Monet, William Turner, Cy Twombly, Livrustkammaren, Gustaf V

Vigselrätten borde inte vara ovillkorad

2011-10-16T19:12:00.002+02:00

Folkpartiet har tagit ställning för att kyrkor och religiösa samfund ska få behålla vigselrätten. Förslaget om att införa civiläktenskap har därmed förkastats.

Ett ja med rättsverkan.
Bild: Lars Dafgård

Jag har tidigare förespråkat civiläktenskap (se Biskoparna har rätt om äktenskapet) med motiveringen att kyrkan inte ska ägna sig åt myndighetsutövning. Det är ett argument som jag i och för sig fortfarande tycker har viss tyngd, men å andra sidan är ju ingen främmande företeelse i samhället att fristående organisationer ägnar sig åt myndighetsutövning: Friskolor sätter betyg, bilprovningar granskar fordon, läkare på privata mottagningar utfärdar olika slags intyg, och så vidare. Finns det då någon anledning att ändra på en ordning som fungerar och är väl etablerad i samhället? Jag börjar svänga i frågan.

En sak är emellertid viktig när det gäller myndighetsutövning. Alla medborgare måste behandlas lika. På samma sätt som en friskola inte kan tillåtas fortsätta sin verksamhet om man vägrar ge betyg till rödhåriga barn så bör inte ett religiöst samfund få bibehålla sin vigselrätt om man inte accepterar äktenskapslagstiftningen fullt ut. Vigselrätten kan inte vara ovillkorad – det är en fråga Folkpartiet borde driva.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, äktenskap, civilt äktenskap, civiläktenskap

Dags för Ungdomsstyrelsen att byta ledning?

2011-10-15T11:54:00.000+02:00

I somras uppmärksammade SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att statliga Ungdomsstyrelsen gett bidrag till Sveriges Imamförbund, som bl.a. driver webbsidan muslim.se där kvinnor uppmanas lyda sina män, där muslimer uppmanas rösta på andra muslimer i val och där homosexualitet ska straffas med döden (se Skattefinansierad intolerans). Jag skrev till Ungdomsstyrelsens generaldirektör för att få klarhet i hur det kunde bli så tokigt. Han skickade ett svar (se Svar från Ungdomsstyrelsen) och sedan fick Ungdomsstyrelsen förklara sig på sin webbsida.

Per Gudmundson har följt upp ärendet. Nu har Ungdomsstyrelsen nämligen granskat bidraget till Sveriges Imamförbund, och kommit fram till att man inte använt det för att driva den aktuella webbplatsen, utan till att anordna konferenser. Så här skriver Ungdomsstyrelsen:

"Slutredovisningen visar att SIF har använt projektmedlen för det ändamål de beviljats för. Enligt redovisningen har inga medel använts för muslim.se."

Därmed tycks man vara nöjda. Detta trots att man i samma stycke konstaterar att

"Däremot har det förekommit att projektet hänvisat till muslim.se och andra webbplatser som används som informations-, diskussions- och debattforum."

Ska man tolka det som att Ungdomsstyrelsen tycker det är okej för vilken intolerant organisation som helst att få skattepengar för att med ena handen anordna fina konferenser, samtidigt som man med andra handen driver webbplatser där det hetsas mot judar och homosexuella? Om så är fallet tycker jag att ledningen för Ungdomsstyrelsen ska överväga att ställa sina stolar till förfogande till några som begriper bättre.

Läs även
Per Gudmundson (-): Följer upp det bidragsfinansierade hatet

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomsstyrelsen, demokrati, tolerans, Sveriges Imam Förbund, Sveriges Imamförbund, intolerans, muslim.se, Per Gudmundson, bidrag

Miljardsatsning på Stockholms cyklister

2011-10-15T11:03:00.003+02:00

För ett par veckor sedan vände sig SvD-kolumnisten och cyklisten Karin Thunberg till Stockholmspolitikerna i en krönika: "Hur i hela friden [har] de tänkt när de blandar ihop bilar, cyklister och fotgängare på samma utrymme – eller på vägar som korsar varandra, utan förvarning? Det kostar våra liv. Blodet rinner bokstavligen på Stockholms gator."

Även om jag inte skulle uttrycka mig lika drastiskt som Karin Thunberg så kan jag instämma i att det ofta är ett halsbrytande äventyr att cykla i Stockholm. Det finns alltför många trafikmiljöer i Stockholm som är ogästvänliga för cyklister (se till exempel nedanstående bild från Vasagatan), där cykelbanor plötsligt upphör i tomma intet, där trafikslagen blandas på ett olyckligt sätt med mera.

Vasagatan. Bilar och cyklar i oskön blandning.

Inom Folkpartiet är cyklisterna en prioriterad trafikantgrupp. Bättre snöröjning på cykelbanorna, bättre cykelparkeringar vid kollektivtrafikknutpunkter, fler pumpstationer, bättre tvärförbindelser i ytterstaden och överlag en tydligare prioritering av cyklister i stadsplaneringen är exempel på frågor som Folkpartiet driver.

Därför är det glädjande att Alliansen i stadshuset nu presenterar en miljardsatsning på cyklister de kommande åren. Fler cykelstråk ska byggas och de befintliga förbättras. Stockholm ska knytas samman med grannkommuner genom sammankopplade cykelvägar. Fler cykelparkeringar och utbyggt lånecykelsystem aviseras också. Ett annat exempel är att man vid nybyggnationer ska planera för ett ökat cyklande och behovet av cykelparkeringar.

Trampa tryggt.

Cykelfrågorna drivs även av Centerpartiet. Deras borgarråd Per Ankersjö har skrivit om budgetförslaget på sin blogg. Alliansens kraftsamling kring cykelfrågorna kommer göra skillnad. Karin Thunberg, och hennes 150 000 dagliga medcyklister, ska kunna komma fram tryggt och säkert i Stockholmstrafiken!

Media
SvD, DN

Läs även
Cyklistbloggen: 143 miljoner per år till cykling
Cykelsmart: Miljardregn till cykling i Stockholm
Mer om budgeten på stockholm.se/budget2012.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Folkpartiet, cykling, trafik

En ljusare jul i Stockholm

2011-10-14T21:13:00.003+02:00

Best Christmas in Scandinavia. Det uppdraget gav trafik- och renhållningsnämnden till Trafikkontoret för ungefär ett år sedan att genomföra. Nu är det bara veckor kvar tills det är upp till bevis – på skyltsöndagen den 20 november ska Stockholm lysas upp av de nya ljusdekorationerna. Temat är "traditionell svensk jul". Här ser du hur det kan komma att se ut:

Varde ljus!

Bakgrunden till beslutet att satsa på Best Christmas in Scandinavia var bland annat att julbelysningen i stan behövde samordnas bättre. Julbelysningen har tidigare bara varit utbyggd på gator där det finns starka företagarföreningar, medan andra gator saknat belysning. Det har saknats sammanhållen julbelysning vid t.ex. Centralen, Cityterminalen och Tegelbacken – viktiga ankomstpunkter för turister och besökare. Tanken är att Best Christmas in Scandinavia ska bidra till att utveckla Stockholm som besöksmål vintertid.

Stockholms nya julbelysning består av led-dioder, som ska ha längre livslängd än traditionella ljuskällor samt dra uppemot 90 procent mindre el. Så blir julbelysningen ett lyft för såväl estetiska som ekonomiska och ekologiska värden!

Mer läsning och fler bilder i DN och Fastighetstidningen. Läs mer om ärendet på insyn.stockholm.se.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, jul, julbeslysning, LED

Folkpartiet vill avskaffa tv-licensen!

2011-10-14T20:16:00.001+02:00

Folkpartiet ska verka för att avskaffa tv-licensen i dess nuvarande form. Det är ett välkommet besked från Folkpartiets landsmöte i Karlstad, som just nu pågår för fullt.

Ett antal motioner hade kommit in på detta tema. Amanda Brihed m.fl. menar att tv-licensen i praktiken blivit en "frivillig skatt" och att den i stället borde tas ut via skattsedeln, ungefär som begravningsavgiften, som idag kommer som en extrapost i deklarationen. Några andra motionärer (däribland Sundbybergsliberalen Mattias Lönnqvist) skriver att "tv-licensen bör ses för vad det är: en historisk kvarleva från en tid då en tv inte fanns i alla hem och då tv:n användes för sitt primära syfte, det vill säga att ta emot och visa analoga tv-sändningar". Teknikutvecklingen har sprungit ifrån tv-licensen, och även dessa motionärer föreslår en lösning liknande den för begravningsavgiften.

Tekniken har sprungit ifrån tv-licensen.

I sitt svar på motionerna understryker partistyrelsen betydelsen av public service som en del i medielandskapet. "Det behövs en oberoende och självständig public service som med stor integritet erbjuder kvalitet och ett varierat utbud", skriver partistyrelsen.

(Det kan möjligen diskuteras i vilken utsträckning SVT och SR uppfyller dessa kriterier; således skriver motionärerna Martin Ängeby och Andreas Bergström att produktioner som Melodifestivalen och hyllningsserien inför kronprinsessans bröllop visar att public service oberoende och integritet kan ifrågasättas.)

Partistyrelsen konstaterar att frågan om tv-licensen varit uppe för diskussion på tidigare landsmöten. Då har man röstat för att behålla det för att kunna garantera public service oberoende och att systemet varit stabilt. Nu har dock teknikutvecklingen gått ännu ett steg längre, och mot den bakgrunden finns det skäl att se över licenssystemet. Detta uppdrag ligger dock hos den public service-utredning som tillsattes i somras. Därför menade partistyrelsen att motionerna skulle anses besvarade. Folkpartisterna i Karlstad var dock lite djärvare än partistyrelsen och röstade alltså för att tv-licensen ska avskaffas.

Landsmötet har fattat ett bra beslut, som jag välkomnar. Jag har tidigare ställt mig bakom detta (se Avskaffa tv-licensen).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, tv-licens

En skola att räkna med

2011-10-10T21:16:00.002+02:00

Dagens artikel om 15-åriga mattesnillet Ruben Lindström är uppmuntrande läsning för en folkpartist, av två skäl.

Även talangerna måste få utvecklas
I artikeln beskriver Ruben hur han blev uttråkad i skolan. "Mattelektionerna var så tråkiga, bara samma sak hela tiden. Jag kunde redan division och då ville jag inte göra ytterligare 300 likadana uppgifter", säger han. I stället för att hjälpa Ruben att odla sin talang gjorde skolan honom understimulerad.

Ruben räknar.
Bild: Ingvar Karmhed/SvD

Folkpartiet har drivit på för att försök med spetsklasser ska införas i högstadiet. Elever på spetsutbildningarna ska bland annat kunna läsa och få betyg i gymnasiekurser. Spetsklasserna kan ha matte-, engelska-, NO-, SO- eller språkprofil. Exemplet med Ruben Lindström visar att spetsklasserna är en satsning i rätt riktning.

Friskolereformen – en framgång
I sexan fick Ruben byta till en friskola som bland annat har ett spetsprogram i matte där eleverna kan läsa på gymnasienivå redan i årskurs åtta eller nio. Här fick Ruben stimulans och skolgången vändes från något trist till något positivt – som det ska vara.

Genom införandet av friskolor och skolval fick Ruben Lindström möjligheten att välja en skola som passade just honom. Hade han växt upp i det socialdemokratiskt styrda Sverige hade han varit hänvisad till den skola politikerna pekade ut, oavsett hur bra, eller dålig, matteundervisningen var.

Tack vare reformer som Folkpartiet varit med och genomdrivit kan Ruben – och många andra i hans situation – utvecklas och växa. Mycket återstår naturligtvis att göra; fortfarande kan mycket bli bättre. Men riktningen är tydlig: den svenska skolan ska sätta elevens bästa i första rummet – och att ha talang ska aldrig få vara en belastning.

Läs även
Lotta Edholm (FP): Ingen förlorar på att Ruben är duktig på matte
Folkpartiet Järfälla: Understimulerade elever får problem i skolan
Mary X Jensen (M): Hur många barn är understimulerade i skolan...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, skola, skolpolitik, utbildning, utbildningspolitik, spetsklasser, elitklasser, profilklasser, friskolor, skolval

Bestäm premien efter individ, inte efter kön!

2011-10-08T11:21:00.000+02:00

Ditt kön ska inte styra din försäkringspremie, skriver idag Folkpartiets Erik Ullenhag i en debattartikel. Det kan tyckas självklart, men det är det inte. Många försäkringsbolag ger män högre bilpremier eftersom män generellt drabbas av fler olyckor än kvinnor. Kvinnor, i sin tur, får högre sjukförsäkringspremier eftersom de oftare är sjuka.

Ur ett tekniskt-statistiskt aktuarieperspektiv är könsperspektivet säkert en bekväm faktor. Men det är inte rimligt att en människas kön ska läggas henne till last – eller till gynnande – när premien bestäms. I stället får försäkringsbolagen anstränga sig för att ta reda på individuellt påverkbara omständigheter när premiens storlek ska avgöras. Röker du? Motionerar du? Arbetar du på kontor eller som polarforskare? Sådana faktorer ska kunna påverka din sjukförsäkringspremie – inte om du är kvinna eller man.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Folkpartiet, Erik Ullenhag, jämställdhet, rättvisa, försäkringar

Håkan och hederligheten

2011-10-08T11:01:00.000+02:00

Håkan Juholt och hans Åsa har nog kul ihop, i lägenheten i Västertorp. Och om någon dag blir grå och trist så kan de ju alltid tänka på att de bor gratis – skattebetalarna står för hyran. Kanske gör den insikten tillvaron i Västertorp lite kuligare.

Välmående i Västertorp.

Bild: Janerik Henriksson/Scanpix

I somras blev Håkan Juholt kontaktad av riksdagsförvaltningen och tillfrågad om det fortfarande var korrekt att han skulle ha ersättning för hela hyran. Som riksdagsledamot får man nämligen bara halvt hyresbidrag om man är sambo. "Jag är inte sambo, jag är kulbo", tänkte kanske Håkan Juholt, och lämnade ett par månader senare in en ansökan om full ersättning.

Jag vet inte om Håkan Juholt är dum, girig eller både och. Men han har snikat åt sig 160 000 kronor som han inte har rätt till. Det motsvarar en årslön för många av de lågbetalda arbetare han säger sig företräda. Pengar som han använt för att bo gratis. Hur kul är det?

Media
SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): När kaos & katastrof gläntar på dörren
Thomas Böhlmark (M): Juholts beteende skadar inte bara honom
Cornucopia: Särbo, kulbo och nu retroaktiv sambo – avgå Juholt!
Jan-Inge "Jinge" Flücht (V): Bör Juholt avgå nu?
Maria L: Juholts ursäkter står mig upp i halsen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, Socialdemokraterna, girighet, fusk

Idag var det livat i holken

2011-10-03T20:41:00.002+02:00

Vilken absurd nyhetsdag det varit idag. Först kommer beskedet att Marcus Birro utmanar Göran Hägglund på posten som KD-ledare. För att sedan dra sig ur kampen, innan trycksvärtan hunnit torka. Som lök på laxen får han sparken av TV 4. Partiska programledare kan man inte ha, enligt fyran (om de inte heter Gustav Fridolin eller Lena Sundström och har vänstersympatier, förstås). Nu väntar vi bara på att Siewert Öholm ska ge sig in i partiledarkampen, så blir KD-farsen komplett.

Mitt i detta tumult kommer tillkännager Karolinska Institutet att man delat ut Nobelpriset i medicin till Ralph Steinman. Som visar sig vara död. Och eftersom Nobelpriset inte får delas ut postumt torde juristerna på Nobelstiftelsen ha haft ett och annat svettigt sammanträde under dagen.

Dårarnas julafton.

En som nog också har det svettigt är Håkan Juholt. I förra veckan åkte hans och Tommy Waidelichs budgetförslag på gängstryk i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Juholt tillstår nu att det var lite "huller om buller" med den gamla motionen, men nu har man infört en bättre "struktur" så nu ska det nog gå vägen. Huruvida en sådan här offentlig hudflängning hade kunnat äga rum på Göran Perssons tid kan ju var och en fundera på, liksom vad det säger om Håkan Juholts ställning inom partiet. (Juholts företrädare Mona Sahlin tycks för övrigt fira sin befrielse från det socialdemokratiska dårhuset genom att planka på motorhuvar i tv-program för vuxna barn.)

På tal om dårar så har kungen än en gång tagit tillfället i akt att trampa rejält i klaveret. Denna gång genom att, i egenskap av hedersordförande för World Scout Foundation, dela ut en scoutorden till Saudiarabiens diktator, kung Abdullah. Kungen har ju sedan tidigare uppvisat viss förtjusning för att umgås med diktatorer, och dagens kramkalas med den saudiske diktatorn är ännu ett exempel på hur utomordentligt dålig kungen är som pr-agent för Sverige.

Läs även
Peter Andersson (S): Kungen, Carl Bildt och världen utanför Skövde
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Det 16 timmar långa alternativet Birro, Partiet Huller och partiordförande Buller
Thomas Böhlmark (M): Om att välja mellan ansvar och huller om buller
Högberg (S): Socialdemokraterna: Var det en tendens till röd tråd som Juholt visade?, Med bitterhet kan man inte leda Kristdemokraterna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Marcus Birro, Göran Hägglund, Siewert Öholm, Kristdemokraterna, Gustav Fridolin, Lena Sundström, TV 4, Nobelpriset, Ralph Steinman, Håkan Juholt, Tommy Waidelich, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, trams, kungen, Carl XVI Gustaf, scout, scouterna, Saudiarabien, diktatur, pr

Ny (s)emantik

2011-10-02T10:02:00.000+02:00

"Numera brukar jag och mina vänner kalla varandra sosse när något går lite snett."

Ungmoderaten Jessica Kourieh tillhör en generation som växt upp i ett Sverige där Alliansen styr och Socialdemokratin vittrar. SvD 2/10.

Kung Falukorv av landet Lagom

2011-10-01T18:26:00.003+02:00

"[Fredrik] Reinfeldt är ett tydligt exempel på en politisk stereotyp som vill verka så vanlig som möjligt. Han tjatar om falukorv och Da Buzz. Det är väldigt tråkigt att han inte pratar mer om bildning och kultur."

Den drapan levererar Rakel Chukri, kulturchef för Sydsvenskan, i senaste Fokus apropå att tidningen publicerat en kulturartikel av Håkan Juholt. Att statsministern skulle höra av sig med en text om ett operabesök är inte så sannolikt, tror Chukri. Och det har hon nog rätt i. Fredrik Reinfeldt har satt en ära i att vara så vanlig som möjligt. I DN:s Hej Konsument-enkät häromåret berättade han att hans favoritmat är falukorv. Senaste shoppingfyndet var en Sand-kostym på NK:s rea. Han lyssnar på Abba och Magnus Uggla och han läser deckare – i somras ska han ha klämt fyra stycken Camilla Läckberg.

I stället för lagerkrans.

Fredrik Reinfeldt har onekligen gett ordet lagom ett ansikte. Eller kapitulerat fullständigt för jantelagen. Huruvida han faktiskt är sådan, eller om han låtit sig Nya Moderaterna-regisseras av Per Schlingmann, det vet jag förstås inte. Men kan konstatera att konceptet funkar. Fredrik Reinfeldt är poppis – inför valet hade sju av tio svenskar förtroende för honom, det bästa resultatet i mätningens historia. Och Nya Moderaterna är populära – trots ett ras i senaste DN-mätningen ligger de stadigt runt 30 procent.

Någonting har han alltså lyckats med, Fredrik Reinfeldt. Falukorvskonceptet klaffade. Och stämmer ju ganska väl överens med Moderaternas nuvarande strategi. Kasta all ideologisk ballast över bord, sitt sedan still i båten. Förvalta snarare än förändra. Vyssja väljarna till sömns snarare än att förföra dem med visioner. Det passar trygghetstörstande svenskar. Det ger bra opinionssiffror och goda förutsättningar för fortsatt maktinnehav. Men det gör också politiken lite tråkig.

Läs gärna en intervju med statsministern i senaste Fokus: "Jag tror inte på eviga maktinnehav". Läs även PJ Anders Linder i SvD, "Prata politik i stället för promille" och SvD: "Alliansen formar en ny generation". Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: På sju år kan man bli jättetrött

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Håkan Juholt, Rakel Chukri, Moderaterna, Nya Moderaterna

Dags att banta Folkhälsoinstitutet?

2011-10-01T10:27:00.003+02:00

I Danmmark vill den nya vänsterregeringen höja fettskatten rejält. Fläskfärs, grädde och smör – standardprodukter i de flesta barnfamiljers kylskåp – ska bli ordentligt mycket dyrare, allt för att "hjälpa" danskarna att gå ner i vikt.

Även i Sverige finns röster som talar för en fettskatt. Professor Claude Marcus vid Karolinska institutet tror att en fettskatt skulle få positiva effekter för folkhälsan. Och Folkhälsoinsitutet vill utreda frågan. "Redan förra året föreslog vi att man skulle utreda hur använda ekonomiska styrmedel för att främja hälsosamma matvanor", säger avdelningschefen Pia Lindeskog.

Fett i fara?

Claude Marcus har säkert rätt. Om all fet mat skulle bli förskräckligt dyr skulle människor tvingas välja andra alternativ. Konstgjorda lightprodukter skulle sälja som smör (om uttrycket ursäktas) och grädde skulle bli en lyxprodukt för medvetna innerstadsbor. Kanske skulle en och annan till och med gå ner i vikt. Men det innebär inte att en fettskatt är rätt. Politiker som tycker att medborgarna är fria och myndiga måste också låta dem äta vad de vill, även om det som hamnar på tallriken ibland är "fel" i politikernas ögon (se även gårdagens inlägg Vänstern och valfriheten).

Förslaget om fettskatt väcker också följdfrågor. Om fett ska straffbeskattas, varför inte också socker? Och om socker, varför inte kolhydrater rent generellt? Höjd skatt på vitt bröd kan väl få folk att välja rågbröd i stället? Proteiner kan man väl bli tjock av om man äter för mycket? Straffskatt på det!

Folkhälsoinstitutet borde inte utreda en fettskatt. Folkhälsoinstitutet borde i stället utreda hur man på enklast möjliga sätt kan banta sin egen verksamhet, med siktet inställt på total avveckling. Ett sådant initiativ hade varit välkommet.

Läs även
Isobel Hadley-Kamptz: Fettskatt kan göra oss feta
G-P: "Idiotlagar har en tendens att spridas"

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Folkhälsoinstitutet, fett, fettskatt, Danmark, förmynderi

Vänstern och valfriheten

2011-09-30T21:34:00.000+02:00

Landstingsfullmäktige i Stockholm kommer snart att få ta ställning till en konstig motion (nr 2011:11). Den är författad av vänsterpartisterna Anna Sehlin och Bekir Uzunel, och handlar om vegetarisk mat.

Motionärerna anser att enbart vegetarisk kost ska serveras under landstingsfullmäktiges möten. En uppfattning som jag kan förstå, även om jag inte delar den. Det märkliga är dock, att motionärerna försöker motivera sitt förslag med ett skruvat valfrihetsresonemang.

De vill bestämma vad du ska äta.

Eftersom landstingsfullmäktige bestämt att Stockholms bussar ska gå på miljövänliga bränslen, borde också landstingsfullmäktige kunna besluta att fullmäktigeledamöterna bara ska äta vegetariskt, menar motionärerna. Roligast av allt är slutklämmen:

"Redan idag är valmöjligheterna ... begränsade. Utbudet inskränker sig till 3 rätter ... varav bara ett alternativ är vegetariskt. Om menyn i stället skulle bestå av 3 vegetariska rätter ... [skulle den] personliga valfriheten bibehållas på dagens nivå."

Det här säger en del om vänsterns syn på valfrihet. Efter att motvilligt ha accepterat att en del medborgare nog uppskattar annat än socialistiska standardlösningar har man kommit fram till en kompromiss: Att låta folk välja mellan olika standardlösningar.

Tanken på att låta människor göra egna val på riktigt, utan pekpinnar och politisk styrning, tycks emellertid ännu inte ha föresvävat våra vänner i Vänsterpartiet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Anna Sehlin, Bekir Uzunel, valfrihet, ofrihet, socialism

Sevärt i Sevilla

2011-09-25T16:06:00.002+02:00

"Let's finish this bottle!" sa servitrisen leende och fyllde på ännu lite mera vino tinto i våra glas. Platsen var Sevilla, restaurangen hette La Azotea och det utmärkta rödvinet var Barbazul, producerat av Huerte de Albalá strax utanför Cádiz.

Besöket på La Azotea var en fröjd. Inte bara tack vare det goda vinet, den fantastiska maten och den trevliga personalen (där åtminstone någon kunde engelska), utan också för de humana priserna. Vi åt sex rätter av typen tapas gastronómico – däribland laxtartar, gåslever och griskind – beställde in två efterrätter och drack till det fyra glas vitt vin, två glas rött och två glas sött och friskt dessertvin. La Azotea är definitivt ingen budgetkrog, snarare tvärtom. Och trots det blev notan inte mer än 65,50 euro, dvs. ungefär 300 kr per person! Som svensk tappar man hakan. Ett besök på Calle Jesús del Gran Poder 31 rekommenderas!

Besöket på La Azotea var egentligen avrundningen på några dagar i Andalusien, som bjudit på såväl lekamlig som andlig njutning. Mitt intresse för regionen väcktes i somras, när jag läste Thomas Gustafssons bok Spanien. En färd genom historien (se även En blekfet befrielserörelse).

Real Alcázar i Sevilla.

Efter perioder av romersk och visigotisk kontroll var södra Spanien under muslimskt herravälde under en lång tid – faktiskt ändra fram till 1492, då den siste muslimske härskaren, Boabdil, drevs ut från Granada av kungaparet Ferdinand och Isabella. Den muslimska perioden gav bland annat den historiska lärdomen att judar, kristna och muslimer kan leva tillsammans under relativ harmoni. Därutöver har den gett upphov till byggnadsverk med en mycket fascinerande arkitektur. I Sevilla finns slottet Real Alcázar, med tusenåriga anor. Arkitekturen är tydligt arabisk-influerad, men större delen av slottet är faktiskt uppfört av kristna kungar som tagit formspråket till sig.

Mosaiker från Real Alcázar och Alhambra.

Real Alcázar är mitt första möte med den typen av arkitektur. Detaljrikedomen, utsmyckningarna, valven och det kontemplativa lugn som råder i salarna med dess springbrunnar och många innergårdar med små dammar är fullständigt överväldigande. Det är svårt att beskriva, men jag rekommenderar alla som har möjlighet att försöka uppleva det.

Alhambra.

En lika storslagen upplevelse var Alhambra, det byggnadskomplex där Boabdil uthärdade en lång belägring innan han slutligen gav upp och lämnade sitt rike. Den som vill besöka Alhambra bör vara ute i god tid. Biljetter bokas lämpligen i förväg. Men det är mödan värt. Karl V:s 1500-talspalats känns lite malplacerat i sin svulstighet, men i övrigt bjuder Alhambra på mycken ögonfägnad. Vyn från Alcazabans utsiktstorn är, som sig bör, majestätisk. Nasridernas palats fascinerar och kittlar fantasin. Det allestädes närvarande vattnet är rogivande. Trädgårdarna är välordnade utan att lida av barockparkernas stela symmetri.

Alhambra.

Resan rymde också ett besök i Cordoba, vars Mezquita är en ovanlig, och ganska brutal, blandning mellan en förmedeltida moské och en renässanskatedral (den kristna katedralen har helt enkelt byggts mitt i moskén).

Mezquitan i Cordoba. Här ser man hur den kristna katedralen reser sig ur moskén.

Inuti Mezquitan. Moskéns rödvita valvbågar möter katedralens vitguldiga.

Mezquitan är ett Unesco-världsarv, i likhet med Real Alcázar och Alhambra. Spanien är världens näst världsarvstätaste land, och i Andalusien ligger de tätt. Att resa mellan Sevilla, Granada och Cordoba är enkelt – tågen går hyfsat ofta och biljetterna är överkomliga. Hotellen är prisvärda (vi bodde på Ayre och Cervantes i Sevilla och Carmen i Granada, vilka samtliga kan rekommenderas) och maten är, som nämnts inledningsvis, både god och plånboksvänlig (åtminstone om man vågar sig bort från turiststråken). Det finns många skäl att gilla Sevilla, och dess omgivningar!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Andalusien, Sevilla, Granada, Cordoba, Real Alcazar, Alhambra, Mezquita, La Azotea

Nya miljarder lyft för matematiken

2011-09-07T08:04:00.002+02:00

Igår presenterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) en viktig framtidssatsning: "mattelyftet". Mattelyftet innebär att regeringen skjuter till 2,6 nya miljarder för att lyfta matematikämnet i skolan.

Pengarna ska gå till

fortbildning av lärare,
fler mattetimmar i skolan och
läsa-skriva-räkna-satsning.

Bakgrunden till mattelyftet är att svenska elevers kunskaper i matte sjunker, enligt internationella mätningar. Delvis kan detta bero på att många lärare inte är behöriga – i gymnasiet är till exempel bara 35 procent av mattelärarna fullt behöriga. Om lärarna inte själva har tillräckliga kunskaper är det förstås svårt för dem att lära ut den knepiga matematiken till eleverna. I framtidens lärarutbildningar kommer även alla som ska bli låg- och mellanstadielärare att läsa minst en termin matte.

Matte – snart ett ämne att räkna med!

Man kan förstås fråga sig varför just matte är ett ämne som förtjänar en sådan jättesatsning. Goda mattekunskaper är nödvändiga inom många naturvetenskapliga discipliner, och Sverige kommer även i framtiden behöva många duktiga tekniker, ingenjörer, fysiker och forskare för att vara fortsatt internationellt konkurrenskraftiga. I förlängningen handlar det om att säkra vår roll som kunskapsnation och trygga vår välfärd. Jan Björklunds mattelyft kommer dra sitt strå till den stacken. Det finns skäl att, som PJ Anders Linder skriver i dagens SvD, lyfta på hatten.

Läs om mattelyftet på regeringens hemsida.

Media
DN, DN2, SvD

Läs även
Edvin Alam (M): Mattelyftet: Både bra och dåligt!
Linnéa Darell (FP): Mattelyft för 2,6 mdr
Lotta Edholm (FP): Välkommen satsning på matematik
Rasmus Jonlund (FP): Räkna med miljarder
Mark Klamberg (FP): Välkommen miljardsatsning på matematik
Kent Persson (M): Barnen är vår framtid
Tommy Rydfeldt (FP): Jan Björklund levererar, vad säger (S)?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolpolitik, Folkpartiet, Jan Björklund, matte, matematik, mattelyftet

I väntan på spårvagnen

2011-09-06T21:30:00.003+02:00

Häromveckan presenterades ett förslag till spårvägs- och stomnätsstrategi för Stockholm. Förslaget kommer från tjänstemännen på SL och Stockholms stads trafikkontor och är alltså varken behandlat eller beslutat på politisk nivå ännu. Det hindrar inte att det kan vara intressant att resonera kring en del av tankegångarna i förslaget.

Syftet med strategin är bl.a. att fastställa principer för stomtrafik, och hur dessa stomlinjer ska trafikeras. Utredarna föreslår att stomtrafiken ska ges en hög framkomlighet, dvs. prioriteras i förhållande till andra trafikslag. Stomlinjenätet ska vara robust, vilket innebär att linjerna sällan dras om. Detta skapar tydlighet och långsiktighet för resenärerna, och bidrar till kollektivtrafikens attraktivitet.

Olika trafikslag har olika fördelar och egenskaper. Bussar är flexibla och förhållandevis billiga (åtminstone sett till initiala investeringskostnader) men har å andra sidan låg kapacitet och låg attraktionskraft. Spårvagnar medför dyra investeringar men är å andra sidan kapacitetsstarka, driftsäkra, komfortabla och attraktiva. (En ny spårvagnslinje bidrar sannolikt i högre grad till att locka nya kollektivtrafikanter än en ny busslinje.)

Spårvagn i en fransk stad.
Bild: P G Andersson

I Stockholm ska vi naturligtvis ha en mångfald av trafikslag i kollektivtrafiken. Bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendelbåtar ska användas där de är mest ändamålsenliga. Ändå har förslaget om spårvagnar väckt debatt. Häromdagen föreslog några transportforskare att Stockholm skulle satsa på bättre stombusslinjer i stället för spårvagnar. Forskarna har en del poänger – det går snabbare att etablera nya stombusslinjer än att bygga spårväg, och det blir billigare. (Det kan här nämnas att förslaget till spårvägs- och stomnätsstrategi inte innehåller några kostnadskalkyler.)

Mot detta har organisationen Yimby invändningar. Spårvägssatsningar är en bättre affär i längden, menar man. Yimby får i det avseendet stöd av trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm, som i ett SVT-inslag påpekar att tågen på Lidingöbanan är 67 år gamla (en buss byts efter max 15 år). Yimby tycker också man inte ska glömma den s.k. spårfaktorn, dvs. den omständighet att många tycks föredra spårtrafik framför bussar. Svårförklarligt, men icke att förbise eftersom det är en nyckel till framgång att kollektivtrafiken upplevs som attraktiv.

Jag menar att det finns goda poänger i båda resonemangen. Personligen tror jag mer på spårvagn än buss på de mest trafikerade linjerna. Spårvagnar har, som jag nämnde ovan, större kapacitet och erbjuder en mycket högre komfort för resenärerna. Samtidigt: Väljer vi att satsa på spår så kommer det ta lång tid innan systemet är utbyggt (utredningen tar sikte mot 2030). Det finns många åtgärder som kan göras redan idag – i väntan på spårvagnen.

Till exempel kan man ge plats i gaturummet för stombussarna. Det var den ursprungliga tanken med blåbussarna, men den har inte fullföljts. Här kan ambitionen höjas och bussarna ges högre prioritering. Det kommer innebära att bilarna får maka på sig. Framkomlighet för de många prioriteras på bekostnad av framkomlighet för de få. Idag är endast 2 procent av gatorna i Stockholms innerstad reserverade för kollektivtrafik. Utredningen föreslår en ökning till 8 procent – och det arbetet behöver inte vänta på att man ska bygga räls.

Här har Stockholms stombussar prioriterats i trafiken.
Bild: Karl Kottenhoff

Vidare kan SL se till att minska hållplatstiderna, t.ex. genom att göra det möjligt att kliva på bussen även i mittendörrarna. Kommunerna i länet kan bidra med förbättrad snöröjning. Trängselskatten kan justeras (och, varför inte, differentieras utifrån bilstorlek?) för att minska trängseln i innerstan. Cykelbanorna kan breddas och cykelvägnätet byggas ut för att få fler att välja pedalkraft framför kollektivtrafik. Och så vidare. Stockholm kan förstås inte vänta till 2030 på att något ska hända.

Det långsiktiga målet måste vara att Stockholm ska ha kollektivtrafiklinjer med adekvat trafikering. Tunnelbana där det är lämpligt, spårvagn där det är lämpligt, buss där det passar bäst och så vidare. På så vis skapar vi ett system som är samhällsekonomiskt hållbart och som ger en kollektivtrafik som bidrar till Stockholmsregionens attraktivitet och långsiktiga tillväxt.

Läs även
Magnus Andersson (C): Tunnelbana, bussar och spårvagnar
Per Ankersjö (C): Farligt när politiker snöar in på en teknologi
Lars Bäck (S): Trådbussar i Stockholm
Ulla Hamilton (M): Bussar och spår
Karl Henriksson (KD): Optimera blåbusslinjerna och bygg ut spårvägar!
Stefan Lindh: Bussar eller spårvagnar i Stockholm?
Olov Lindquist (FP): Man ska inte alltid lyssna på forskarvärlden

Media
DN1, DN2, DN3, SvD1, SVT

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, spårvagn, tunnelbana, buss, SL, Christer G Wennerholm, Stockholm, Yimby

Oacceptabelt våld mot politiker

2011-08-30T06:43:00.001+02:00

En sverigedemokratisk politiker i Södermanland har utsatts för ett attentat, genom att någon hällt tändvätska i hennes brevinkast och tänt på. För bara några dagar sedan fick vi veta att en SD-företrädare misshandlats efter ett torgmöte i Norrköping.

Jag skulle kunna skriva mycket om Sverigedemokraternas politik. Den är inskränkt och bakåtsträvande, bygger på en obehaglig människosyn och skulle, om den blev genomförd, leda till att Sverige blev kallt, inskränkt och i flera bemärkelser fattigt.

Men i en demokrati måste alla åsikter rymmas. Alla som tror på ett fritt och öppet samhälle måste bejaka allas rätt att framföra sina åsikter på den politiska arenan, oavsett vad vi tycker om dem. Ingen ska behöva bli utsatt för våld på grund av att han eller hon tagit politisk ställning eller företräder ett politiskt parti.

Den som vill motarbeta Sverigedemokraterna gör det genom att i demokratisk anda bemöta dem i debatter, på insändarsidor och i andra sammanhang där politiska åsikter kan brytas mot varandra – inte genom fega politiska attentat. Den som tror på ett frihet, tolerans, öppenhet och demokratiskt samhälle måste vara beredd att skriva under på att ingen politiker någonsin ska behöva utsättas för våld på grund av sina åsikter. Annars riskerar vi att gå en väldigt dyster framtid till mötes.

Läs även
Peter Andersson (S): Det är inte på någon punkt okey med politiskt våld!
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): Med pennan eller svärdet som vapen
Martin Moberg (S): Om överträdelser mot demokratins okränkbara spelregler...
Sebastian Stenholm (S): SD bemöts bäst med demokratiskt arbete och debatt, aldrig med våld!
Johan Westerholm (S): Kan vi – och ska vi – tillåtas att straffa onda åsikter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, politik, våld, Sverigedemokraterna

Historiska skäl att ge stöd åt Libyen

2011-08-28T00:11:00.002+02:00

När Ghana år 1957 blev självständigt från den brittiska kolonialmakten såg det ganska hoppfullt ut för det lilla västafrikanska landet. Världsekonomin gick bra och priserna på guld och kakao, de främsta exportvarorna, var höga.

Ghanas ledare, Kwame Nkrumah, hade studerat både i USA och i Storbritannien. Han hade uppenbarligen sociala talanger; den brittiska drottningen Elizabeth II blev så förtjust i honom att hon bjöd honom till sitt skotska residens Balmoral. När Nkrumah tog över Ghana var det ett land med en hyfsad guldreserv och vissa demokratiska traditioner, eftersom det britterna hade tillåtit val till en lagstiftande församling under flera decennier.

Men Nkrumah ville distansera sig från sina forna kolonialherrar. Han såg de negativa konsekvenserna av den sortens råa kapitalism som de tillämpat, och sökte sig i stället till socialistiska lösningar. Julius Nyerere i Tanganyika tänkte i samma banor, och uttryckte det på följande vis: "In rejecting the capitalist attitude of mind which colonialism brought into Africa, we must reject also the capitalist methods which go with it."

Drottning Elizabeth och Kwame Nkrumah på Balmoral.

Stor tilltro sattes till statens förmåga att få fart på näringsliv och samhällsekonomi, vilket kunde användas som svepskäl för en allt klåfingrigare och allt mer kontrollerande stat. Kwame Nkrumah inspirerades av Sovjetunionen, och trodde att "socialism is the only pattern that can within the shortest possible time bring the good life to people".

Starka ledare och svaga institutioner ledde snabbt till korruption, rofferi och vanstyre i de nykläckta självständiga nationerna. I sin bok The State of Africa beskriver Martin Meredith att "a deputy in Gabon was paid more than a British Member of Parliament and earned in six months as much as the average peasant did in thirty-six years."

Alla som hade maktpositioner dränktes i förmåner; fria bostäder, tjänstefolk och lyxiga bilar. Av de pengar som Zambia investerade i bostadsbyggande 1974 gick 77 procent till 1 710 lyxlägenheter medan knappt 5 procent användes till 9 905 enkla bostäder för de fattiga. Som kuriosa kan nämnas att när man 1964 gjorde en undersökning i fjorton länder i fransktalande Afrika så konstaterade man att importen av alkohol till dessa länder var sex gånger högre än importen av gödningsmedel!

I Ghana blev Kwame Nkrumah snabbt en förmögen man. Han omgav sig med jasägare och etablerade en stark kult kring sin person. Han styrde landet enväldigt och gjorde vissa moderniseringsförsök, bl.a. genom skol-, sjukhus- och vägbyggen. Han ville se snabba resultat. Meredith skriver att han "pressed on with one project after another – with factories, steelworks, mining ventures and shipyards – almost any idea, in fact, that caught his imagination". Affärsmässigheten i projekten var förstås av sekundärt intresse, och statens pengar rasslade iväg.

Samtidigt sjönk kakaopriserna och den inhemska produktionen föll. Basen för Ghanas välstånd eroderade. I mitten av 1960-talet var landet i princip konkursfärdigt. Situationen blev ohållbar och 1966, under en av Nkrumahs utlandsresor, passade armén på att ta makten. De skulle ta närmare 30 år innan Ghana blev demokratiskt.

Exemplet Ghana är som bekant inte unikt. Korrupta och inkompetenta regimer uppstod överallt i Afrika. De historiska händelserna kan vi inte göra något åt – men kanske kan vi lära oss något av dem?

I en annan del av Afrika, i Libyen, pågår för närvarande en frihetskamp. Gadaffis dagar vid makten är över, men vad kommer efter honom? Det är lätt att vara entusiastisk över rebellrörelsens framgångar, men hur vet vi att Libyens nästa ledare inte blir en ny galenpanna à la Kwame Nkrumah?

Kan få hjälp att återuppbygga?
Bild: Paul Hansen/DN

Det vet vi förstås inte. Men vi vet att det är viktigt att en stat består av något mer än dess ledare. Det måste finnas institutioner, ett civilsamhälle, fri press och korruptionen måste bekämpas. Därför gläder det mig att tre kloka liberaler, Fredrik Malm, Per Altenberg och Martin Ängeby, i en debattartikel understryker vikten av stöd till det nya Libyen för att man ska kunna bygga upp just den här typen av stabiliserande strukturer. Sverige borde bistå med demokratifrämjande åtgärder och på så vis stötta libyernas arbete med att skriva en konstitution, att etablera ett fungerande rättsväsende, att forma politiska partier – kort sagt, att hitta en väg framåt efter Gadaffi. På så vis kan vi bidra till att det libyska folket får en bättre framtid än vad Ghanas invånare en gång fick.

Läs även
SvD: Libyen – klanernas land
DN: Kungen vill ha provision på nödlån
SvD: Kontraster i Ghana

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Ghana, Kwane Nkrumah, kolonialism, korruption, maktmissbruk, Afrika, Libyen, Gadaffi, Per Altenberg, Fredrik Malm, Martin Ängeby, bistånd, demokrati

Varför vill (S) försena nya Slussen?

2011-08-25T21:56:00.004+02:00

Socialdemokraterna i Stockholm tycker, efter tjugo år av utredningar och när beslut snart ska fattas, att förslaget om nya Slussen borde göras om. "Jag skulle vilja se ett Slussen som är mer funktionellt, vackrare och hållbart över tid", säger Socialdemokraternas Karin Wanngård. Men herregud, människa! Är det inte detta som de senaste tjugo årens diskussioner handlat om? Vilken sten gömde sig Socialdemokraterna under då?

Karin Wanngård (S)

Jag respekterar att Socialdemokraterna har synpunkter på det nya Slussenförslaget. Att åstadkomma ett förslag som alla är nöjda med är nog i stort sett omöjligt. Men att i det här läget, när till och med Miljöpartiet (som ju annars är emot snart sagt vartenda spadtag som ska tas i den här stan) har förklarat sig villigt att medverka till att få fart på Slussenprojektet, vilja backa bandet och återstarta det segdragna utredningsmaskineriet – det luktar politisk härdsmälta på lång väg. Vem skulle tjäna på att nya Slussen försenas? Vilka stockholmare skulle bli gladare av att Slusseneländet fortgår längre än nödvändigt? På vilket vis skulle en förhalning gynna Stockholms långsiktiga utveckling?

Slussen må vara en genomrutten och fallfärdig konstruktion. Men det är ändå inget emot de idéer som kläcks på socialdemokratiska partikanslier just nu.

Slussen.

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Sossarnas senaste slagfält – Slussen...
Lotta Edholm: (S) velar m Slussen
Per Hagwall: (S)lussenkarusellen snurrar vidare
HBT-sossen: (S)lussenhaveriet
Mark Klamberg: Tid för beslut om nya Slussen
Andreas Krohn: Bygg monument vid Slussen
Madeleine Sjöstedt: Oseriöst S!
Johan Westerholm: Slussen – Är vi verkligen de idioter som väljarna börjar tycka att vi är?
Yimby: Socialdemokratiskt Slussenhaveri

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Slussen, Stockholm, Socialdemokraterna, Karin Wanngård

Otack är världens lön...

2011-08-24T21:55:00.000+02:00

"[Dilma Rousseff] has reacted firmly to corruption scandals, and is striving to trim budget pork and to fill senior government jobs on merit rather than through political connections. Her reward has been signs of mutiny in her coalition."

Brasiliens president försöker rensa upp i korruptionsträsket. Det uppskattas inte av alla. The Economist, 20 augusti.

Trafiknämnden på tunnelbesök

2011-08-22T21:39:00.000+02:00

I Söderledstunneln åker ungefär 80 000 bilar per dygn. I vanliga fall, vill säga, för nu är halva tunneln avstängd för reparation. Det är det södergående tunnelröret som nu ska bli fräschare och säkrare, efter att man för cirka tio år sedan konstaterat omfattande skador i tunneln. Mer information om renoveringen finns på stockholm.se/soderleden.

Trafiknämnden får tunnelseende.

Trafiknämnden gjorde idag ett studiebesök i tunneln, under guidning av projektledaren Torgny Hjorth och hans medarbetare Jacob Günther och Jan-Åke Wård. I vanliga fall så susar man ju igenom tunneln i bil, därför var det intressant att besöka den till fots och lära sig mer om arbetet i tunneln. Bland annat monterar man in prefabricerade betongelement i tunnelväggarna närmast vägbanan. Dessa fungerar närmast som skydd för den bakomliggande väggen, så att denna inte blir drabbad av frätskador och onödigt slitage.

Ekiperad för äventyr i underjorden.

En annan intressant detalj ser man i tunnlarnas tak. I den ena tunneln består taket av ett putsliknande material, i den andra tunneln är det cementskivor. Detta är resultatet av att man tillämpat s.k. funktionsupphandling. Takmaterialen utgör brandskydd, och i upphandlingen bestämde man bara vilka krav för brandskydd man ställde upp, inte hur skyddet skulle vara utformat. Det norrgående och det södergående tunnelröret renoveras av olika entreprenörer och dessa har valt olika tekniska lösningar. Därför ser tunneltaken olika ut.

Gadaffidiktaturen faller

2011-08-21T23:30:00.001+02:00

Illustrationen talar sitt tydliga språk. Snaran dras åt kring Libyens diktator Moammar Gadaffi. Bilden är publicerad i The Economist, i en artikel från igår, den 20 augusti. Där beskrivs de libyska rebellernas frammarsch och hur de tagit kontroll över hamnstaden Zawiya, med värdefulla oljeraffinaderier, liksom Gharyan, belägen vid den viktiga försörjningsleden från Algeriet.

I artikeln anges att vissa rebelledare hävdat att segern kommer vara i hamn inom ett par veckor. Den kaxigheten tycks ha varit underdriven, för redan idag rapporteras att rebellkonvojer rullar in i Tripoli. De rycker fram mot stadens centrum och möter nästan inget motstånd, enligt Sky News.

I skrivande stund verkar det som om Gadaffiregimen är på väg att falla. Även om det är tragiskt att striderna i Libyen måst hålla på så mycket längre än i grannländerna Tunisien och Egypten, så är det förstås glädjande att rebellerna lyckats hålla modet uppe och nu äntligen lyckas få slut på Gadaffis diktatur.

Rebellerna har fått stöd från omvärlden. FN lyckades till slut enas om en resolution som tillåter militära ingripanden för att skydda civilbefolkningen. Nato tog på sig ledarskapet för "Operation Unified Protector", där även Sverige deltagit – trots motstånd från den socialdemokratiska oppositionen – med Jasflygplan som tagit detaljerade bilder av Gadaffis militära anläggningar.

I artikeln nämns det svenska bidraget indirekt: "The colonel's forces–threatened by NATO's all-seeing aircraft–rarely dare to use armoured vehicles and are reduced to defending themselves with ill-aimed rocket attacks." SvD har tidigare rapporterat att Jasplanens spaningskapacitet varit uppskattad och värdefull för operationen. Det är bra att Sverige till slut kunde ställa upp i Natoinsatsen och att vi därmed gett ett litet bidrag till Libyens befrielse.

Jag gläds åt att det libyska folket nu har chansen att skapa sig en ny framtid. Det är nog inte lätt att starta om på nytt efter 42 års diktatur, men jag hoppas libyerna tar vara på möjligheten att bli ännu en av de spirande demokratierna i Nordafrika. När solen går upp i morgon kan det vara början på den ljusaste dag som Libyen sett på decennier.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Libyen, Gadaffi, Khadaffi, demokrati, Nordafrika

Media:
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Expr, AB

Bilden av familjelyckan är inte komplett

2011-08-20T10:27:00.000+02:00

Regeringen kan vänta sig en turbulent hösttermin, är budskapet i en artikel i dagens SvD. Oppositionspartierna står redo att samarbeta för att tvinga regeringen att ändra kurs vad gäller t.ex. socialförsäkrings-, arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.

En ofullständig bild.

Ett uttalande från Socialdemokraternas Tomas Eneroth indikerar vartåt det barkar: "Om du inte längre kan jobba som journalist ska du inte behöva bli lokalvårdare", säger han. Journalisten ska förstås hellre gå på bidrag än försörja sig själv. Bidragslinjen lever och frodas inom vänstern.

Oppositionen verkar också enig om att stoppa avregleringen av vem som får trafikera våra järnvägar och så ska man hålla ögonen på enskilt drivna skolor. Intet nytt under solen.

Fullbordar oppositionsfamiljen.
Bild: Fredrik Persson/Scanpix

Det nya är dock hur oppositionen ser ut, och här ger SvD en ofullständig bild. Artikeln illustreras av Vänsterpartisterna Josefin Brink och Hans Linde, Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Socialdemokraternas Anders Ygeman. One big happy family, kan tyckas. Men bilden av familjelyckan är inte komplett. En förutsättning för att oppositionen ska lyckas i sin ambition att vrida klockan tillbaka är nämligen att de släpper in Sverigedemokraterna i stugvärmen. För att inte alla planer ska falla platt så måste Jimmie Åkessons porträtt monteras in i familjefotografiet. Ett fotografi som lämpligen bör omgärdas av en rödgrönbrun ram. Det är bilden av svensk oppositionspolitik idag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, De rödgrönbruna, Tomas Eneroth, Josefin Brink, Hans Linde, Gunvor G Ericson

En avvikande (v)innare

2011-08-19T21:27:00.000+02:00

Stig Henriksson är vänsterpartistiskt kommunalråd i Fagersta, där Vänsterpartiet fick över 55 procent av rösterna i senaste kommunvalet. Det var en liten minskning jämfört med de 58 procent som man fick 2006, men tryggade ändå en egen majoritet i kommunfullmäktige.

Stig finner nya vägar.

När Vänsterpartiet nu står inför ett partiledarbyte har Stig Henriksson formulerat fyra punkter, som han tycker bör känneteckna det framtida Vänsterpartiet. Hans önskelista presenteras i en debattartikel i Expressen och innehåller följande.

En ekonomisk politik som är trovärdig och sammanhängande.
En politik för arbete som inte bara handlar om den offentliga sektorn.
En skolpolitik som upplevs vara mer än läx-, betygs- och kravfrihet.
En EU-politik som förutsätter att bäst före-datumet för utträde nu gått ut.

I Fagersta har Stig Henriksson sänkt skatten sju gånger (även om den fortfarande är hög). Han vågar ifrågasätta allmännyttan och antyda att privata utförare i vård, skola och omsorg inte behöver vara fel. Men Fagersta ligger 17 mil från Stockholm, varifrån Vänsterpartiet styrs. Och där är tongångarna mer bekanta.

Där driver man en skolpolitik som håller fast vid motståndet mot graderade betyg i alla skolformer. Och mot läxor. Där går man till val på att motarbeta privata aktörer i välfärdssektorn. Där ska jobben skapas i den offentliga sektorn. Och där upprepar man titt som tätt den EU-kritiska linjen. Kravet på EU-utträde är fortfarande inskrivet i partiprogrammet; ett partiprogram som också talar om kapitalismen som orsaken till det mesta av världens elände. Lösningen heter avskaffande av kapitalismen och införande av socialismen, "ett i grunden annorlunda system än dagens". (I detta annorlunda system ska ägandet av produktionsmedlen på något sätt upphöra och ersättas av en gemensam förvaltning.)

Om valresultat är ett kvitto på politikers framgång så är Stig Henriksson den mest framgångsrika politikern i Vänsterpartiet. Han avviker från partilinjen i flera tunga frågor. Och hans rekommendation till sitt parti är i princip: Sluta driva vänsterpartistisk politik. Mer tydligt än så kan ett partis irrelevans knappast illustreras.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stig Henriksson, Vänsterpartiet, socialism

Nolltoleransen inte oproblematisk

2011-08-14T13:17:00.003+02:00

Igår lyssnade jag på en debatt om graffiti och Stockholms stads klotterpolicy. Debatten anordnades av Art of the Streets, ett projekt inom Riksteatern, och de som deltog var Finlands kulturminister Paavo Arhinmäki (Vänsterförbundet), Tomas Rudin (S), Christoffer Järkeborn (M) och Solveig Hollari från Brå.

Klotter- och graffitidebatt i Kägelbanan, Södra teatern.
Bild från Ung och dum.

Stockholms stad har en klotterpolicy som antogs i bred politisk enighet 2007. Där sägs bland annat att klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse accepteras inte. Ambitionen är att klotter ska saneras inom 24 timmar. Den sista punkten i klotterpolicyn har följande lydelse.

Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse.

Denna s.k. nolltolerans har fått graffitiförespråkare att gå i taket. I en debattartikel i SvD menar Ceylan Holago och Rana Kasapi vid Riksteatern att klotterpolicyn används godtyckligt, att den kriminaliserar ungas kreativitet, strider mot grundlagen och hindrar samtal kring graffiti som konstform. Det hävdas att tjänstemän och politiker i staden inte kan medverka i diskussioner och debatter där graffiti inte tydligt fördöms. Under debatten vittnade fritidsledare om att de har svårt att hantera ungdomars önskemål om att få måla graffiti. Vore det förenligt med klotterpolicyn om fritidsgårdarna tillät detta?

Graffitikonst i vardande på Art of the Streets.

Jag ställer mig helt bakom att Stockholm har en strikt policy gentemot klotter, olaglig graffiti och annan skadegörelse. Det går heller inte att blunda för att det inom kretsen av graffitiutövare tycks finnas en bristande respekt för mitt och ditt och rätt och fel. Som graffitikonstnären Carolina Falkholt uttrycker det i SvD: "Det handlar ju om att man får syn på platser och väggar som 'vill' bli målade". Den naturliga motfrågan (som inte ställs i SvD) är hur man agerar för att försäkra sig om att väggens ägare är lika angelägen om att den blir målad.

Samtidigt är det naturligtvis problematiskt att ta förekomsten av felaktiga beteenden inom en viss kulturyttring som intäkt för att helt fördöma och ta avstånd från kulturyttringen i fråga. Graffiti som utförs lagligt är ju en konstform som vilken som helst, och sådana bör Stockholms stad inte ha några synpunkter på. Staden borde snarare vara öppen för olika slags konst- och kulturyttringar och, för att citera Folkpartiets kulturpolitiska manifest, "skapa goda möjligheter för ett dynamiskt och oberoende kulturliv". Det innebär inte självklart att staden är skyldig att tillhandahålla graffitiväggar till alla som kräver det, men det innebär heller inte självklart att staden bör motarbeta varje form av verksamhet som har samband med graffitikonsten. Det borde dock vara självklart för varje graffitikonstnär att man bara målar där det är tillåtet att måla. Oavsett vad väggarna vill.

Läs även
Elias Granqvist: Om rätten att uttrycka sig
Mikael Ståldal: Stockholms märkliga klotterpolicy

Uppdatering
S svänger om graffitipolicy
16 gripna för klotter efter gatukonstfestival

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, graffiti, klotter, skadegörelse, klotterpolicy, nolltolerans, kultur, konst, Art of the Streets, Riksteatern, Christoffer Järkeborn, Paavo Arhinmäki, Tomas Rudin, Solveig Hollari, Ceylan Holago, Rani Kasapi, Carolina Falkholt

Tvillingsjälar?

2011-08-14T10:48:00.002+02:00

"[Ä]ven om det finns mycket som skiljer kommunism och fascism åt, finns det mer som förenar dessa. Inte minst omständigheten att bådas gemensamma fiender är demokratin, parlamentarismen och liberalismen."

Estlands president Toomas Ilves tar hjälp av historikern Richard Pipes när han ombeds förklara kärnan i kommunismen och dess tvillingideologi nazismen. SvD, 14/8.

Ta höjd för nya stockholmare!

2011-08-12T12:17:00.001+02:00

Att bygga höga hus i Stockholm är en politiskt laddad fråga, särskilt inom mitt parti. Folkpartiets uppfattning är att det inte ska byggas några fler höga hus innanför tullarna.

Jag har vid ett antal tillfällen ifrågasatt denna syn (se bland annat Höghusförbud i City? Nej tack! och Dags för Folkpartiet att bota höghusfobin). Min uppfattning är inte att vi ska bygga höghus överallt i innerstan. Men jag ogillar inställningen att det ska råda totalstopp. I stället tycker jag (som jag skrev i inlägget Stockholms silhuett, fortsättning...) att varje byggprojekt – även höghus – ska prövas och bedömas utifrån sina egna speciella förutsättningar. Alla platser är inte lämpliga för höga hus. Men det innebär inte att alla platser är olämpliga.

Planerade höghus på Liljeholmskajen.

Vad gäller bebyggelse i ytterstaden har Folkpartiet emellertid en mera progressiv hållning. Själv gläds jag åt att Björkhagen snart kommer få en tiovåningars studentskrapa (och har även föreslagit ett liknande projekt i Kärrtorp). DN rapporterar idag om de pågående byggprojektet i Liljeholmen. De planerade 21-våningshusen föreslås bli ännu högre, uppemot 24 våningar. De kommer att rymma hundratals lägenheter – något som väl behövs i bostadsbristens Stockholm.

Alliansen har höga ambitioner för bostadsbyggande. Så sent som i maj lovade vi att 100 000 nya bostäder ska byggas till år 2030. Då är det oklokt att bakbinda sig själv genom att säga konsekvent nej till vissa typer av byggprojekt, även om de skulle råka vara i innerstaden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om höghus, höga hus, skyskrapor, Stockholm, Folkpartiet, stadsbyggnad, Yimby

Bokstavslös humor

2011-08-11T19:08:00.004+02:00

Gårdagens roligaste händelse på Twitter var onekligen störtfloden av torr humor som strömmade fram under hashtaggen #böckersomsaknarenbokstav. Principen är att man har en boktitel, utesluter en bokstav och skapar på så vis ljuv musik när en ny, humoristisk titel framträder.

Här har jag samlat några av de bästa tweetarna om böcker som saknar en bokstav:

neo_andreas: En arg söker sin flock – Ulf Lundell berättar om hur han letar efter andra som också förnedrats av feministerna
neo_andreas: Gösta Berlings aga – om våndan att växa upp i ett strängt prästhem.
AmandlaCassel: Min kam – Hitlers memoarer om sin sidbena
PJSvD: Moment 2. inte roligt? nej, det tyckte inte joseph heller
paulinaneuding: Stupid white me. Michael Moore får plötslig insikt.
claesohlsson: Ändelser vid vatten. Kerstin Ekmans deckarepos i språkvetarmiljö

danielanderss: 10-åringen som klev ut genom fönstret och försvann – beställd av SJ för att förklara att tjejen inte kastades av
snassen: Flickan som lekte med elen – om barnsäkerhet med avskräckande exempel
erikbeee: Vi som aldrig sa hoa – En bok om att våga vägra tyngdlyftning, wrestling och Lennart "Hoa Hoa" Dahlqvist
PJSvD: Sagan om ingen. Tre band och 1 500 sidor som handlar om lika mycket som Seinfeld.
jangradvall: Doktor Gas – Hjalmar Söderbergs innerliga sekelskiftesskildring av man med matsmältningsproblem.
UlfBjereld: Underbara dagar framför OS. Henrik Berggren släpper sitt Palmeprojekt och bänkar sig i TV-soffan inför London 2012

MartinAngeby: Biter fittan? för grundkursen i gynekologi
anders_e: Å tänkte jag Ingvar Carlsson ser tillbaka på sin gärning.
arrhur: Kranen – VVS-Företagens heliga skrift.
HansCJohansson: Politik är att vila – Olof Palme om hur man latar sig i riksdagen
claesohlsson: Icke Nyfiken – berättelsen om en riktigt trist och liknöjd liten apa.
cinni76: Berömda män som varit i Sune
OlaDju: Ängar finns dom? – En dystopi i år 2037, ung bankman och miljökvinna som värnar de sista ängarna, intressekonflikt
rjarborg: Pippi Ångstrump – berättelsen om en flicka med fotsvett
OlaSoderholm: Mio in Mio – bögporr av Astrid Lindgren.
intensifier: Kritik av det ena förnuftet Kant blir dualist.
PippiSuz: Barack Obamas Att våga hopas – en bok om agorafobi.
Malin_M: Madame Error – Jan Guillos Hamiltonthriller i som e-bok
hyochan: Inte Länge Människa. En roman om en man som inte lever så länge.
jannepalmen: Orkade vita män? Michael Moore om TV-förslappningen i USA
PeterAhonen: Allt är vin – Le Clézio minns inte mycket av 2002–2003.
forjoi: Innan rosten – bilägarens nostalgibok
mimmiagnevald: Godnatt ord – Ivar Lo tackar för sig

Min personliga favorit står JohanIngero för:

Det susar i Sven – om att leva med tinnitus.

Ett hedersomnämnande tycker jag ska gå till markus_lkpg för

1984

Sannerligen en bok som saknar en bokstav.

Jag kunde naturligtvis inte låta bli att gå igenom min bokhylla i jakt på böcker som saknar en bokstav. Detta är vad jag fann:

Ungen bugar och dödar – Herta Müller tolkar Den onda dockan.
Indie – V.S. Naipaul skriver om populärkultur.
Bonniers okbok – för oss som tycker matlagning är jobbigt.
Romarbod – Steven Saylor om antik arkitektur.
Bara ja – Fredrick Federley skriver memoarer om hur han uppmanades rösta i FRA-voteringen.
Ockfesten – Vargas Llosa frossar i adverb.
Samhällets olycksbar – Victor Hugos uppföljare handlar om när de miserabla barnen blivit vuxna och försupna.
Sveriges rikes ag – nästa del i Nationalnyckeln handlar om gräs.
Harry Potter och den flammande ägaren – trollkarlen gör revolution!
The Canterbury Ales – Chaucer kartlägger brittiska brygder.
Harry Potter and the Philosopher's Tone – Harry P blir musikalartist
Sabba cash – Jens Lapidus ger dåliga investeringsråd.
Mig äger Inge – Åsa Linderborg har sålt sig!
Vem har snott mitt LAN? – Michael Moore om bristen på uppkoppling.
Arn av sin stad – P A Fogelström och Jan Guillou i unikt samarbete.
Jarlens skel – Dick Harrissons essä om stormännens synproblem.
Öde orm – Frans G Bengtssons bok om kräldjurs ensamhet
Pinolärarinnan – Elfriede Jelinek om feministiska flagellanter.

Media:
SvD: Böcker förlorar en bokstav på Twitter

När civilisationen kom till Afrika

2011-08-10T23:37:00.001+02:00

Ett av skälen till att de afrikanska ländernas självständighet blivit så problematisk anges ofta vara att deras gränser var artificiella och att de inom sig rymde olika etniska grupper – vilka ibland hade historiska motsättningar. Elfenbenskustens förre president Félix Houphouët-Boigny sade till exempel att vad de postkoloniala ledarna ärvde från kolonialmakterna var stater, inte nationer, med mycket svaga länkar mellan de olika folkslagen.

Det finns emellertid exempel på länder där de olika etniska grupperna kunde samexistera, men där kolonialmakterna medvetet skärpte de etniska motsättningarna. Ett sådant exempel är den dåvarande belgiska kolonin Rwanda. Där fanns hutuer och tutsier. Tutsierna hade historiskt sett varit den boskapsägande och härskande gruppen, medan hutuerna – befolkningsmajoriteten – varit jordbrukare. Gränserna mellan hutuer och tutsier hade dock mjukats upp genom migration och giftermål och det fanns boskapsägande hutuer såväl som jordbrukande tutsier.

Offer för folkmordet i Rwanda 1994.

Jag läser om detta i The state of Africa - A history of fifty years of independence av Martin Meredith. En mycket läsvärd bok som skildrar de afrikanska ländernas strävan att bli fria från det kolonialistiska förtrycket, och vad som hände efter självständigheten.

Våra kunskaper om Afrika inte vad de kanske borde vara, men vad som hände i Rwanda känner nog de flesta till. På 1990-talet ledde konflikten mellan hutuer och tutsier till ett fruktansvärt folkmord med hundratusentals döda (väl skildrat i filmen Hotel Rwanda). Det som hände kan naturligtvis inte skyllas på det belgiska kolonialstyret, men man kan konstatera att historiens trådar når djupt och någonstans där nere nuddar de vid ett beslut på 1920-talet att införa särskilda id-kort som angav den etniska tillhörigheten för varje rwandisk medborgare.

Skälet var bland annat att göra Rwanda lättare att styra. Man hade begränsat med administrativ personal på plats och ville utnyttja tutsiernas gamla härskarstatus för att hålla hutuerna i schack. Tutsierna fick förmåner i form av tillgång till utbildning. Katolska kyrkan ställde villigt upp för att stärka tutsiernas ställning. När kyrkan fick ansvaret för utbildningsväsendet instruerade biskopen missionärerna att prioritera tutsierna, i enlighet med kolonialmaktens önskemål.

Som nämnts tidigare så hade gränserna mellan tutsier och hutuer delvis suddats ut. Det var därför inte så lätt att etniskt bestämma vem som tillhörde vilken grupp. Belgarna fann dock på en smidig lösning på detta dilemma. Så här skriver Martin Meredith:

"In cases where appearance was indecisive or proof of ancestry was lacking, a simple formula was applied: those with ten cows or more were classified as Tutsi, those with fewer were Hutu."

Rwandiskt id-kort.

Genom att exkludera hutumajoriteten från utbildningsplatser och karriärer i statsadministrationen cementerade man de motsättningar som kulminerade några decennier senare. För att åter citera Meredith:

"By the late 1930s the Belgians had made ethnicity the defining feature of ordinary life in both Rwanda and Burundi. Whatever sense of collective identity had previously existed in the two kingdoms shrivelled and died."

Så kunde det alltså gå till, när vi européer tog oss an den ansvarstyngda uppgiften att "civilisera" Afrika.

Lästips
Lukas Bärfuss: Hundra dagar
Marc Ferro: Kolonialismens svarta bok
Adam Hochschild: Kung Leopolds vålnad
Michelle: False History, Real Genocide: The use and abuse of identity in Rwanda
Martin Meredith: The state of Africa – A history of fifty years of independence

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kolonialism, Afrika, Rwanda, Belgien, folkmord, hutu, tutsi, Martin Meredith, The State of Africa, Hotel Rwanda, Félix Houphouët-Boigny

Ohlys Vänsterparti: sura och bakåtsträvande

2011-08-09T16:16:00.005+02:00

Vänsterpartiets Lars Ohly meddelar nu att han bestämt sig för att inte ställa upp för omval. Tittar man på valresultaten så framstår det som ett klokt beslut – efter Schymanerans goda siffror så har Vänsterpartiet under Ohlys ledning stadigt sjunkit i popularitet.

Ohly på väg ut.

I valet 2010 fick Vänsterpartiet 5,6 procent och i en opinionsmätning från juni 2011 hamnar de under riksdagsspärren. Att Vänsterpartiet skulle åka ur riksdagen är anmärkningsvärt, sett mot bakgrund av de senaste decenniernas valresultat. Å andra sidan är faktiskt också toppsiffrorna under Gudrun Schyman anmärkningsvärda undantag – sedan 1950-talet har Vänsterpartiet inte varit över 6 procent en enda gång, förutom de tre valen under Schyman.

Kanske ska man därför inte vara för hård mot Lars Ohlys oförmåga att få Vänsterpartiet att lyfta i opinionen. Samtidigt måste man nyktert konstatera att Lars Ohlys partiledarkarriär är kantad av en hel del märkliga inslag.

Lars Ohly visar tecken på ogillande.
Bild från Veckans Affärer.

Hans avståndstagande från den kommunistiska förtryckarideologin var krystat och motvilligt (bland annat har han hävdat att det är svårare att försvara att han en gång varit medlem i Folkpartiets ungdomsförbund än att han varit kommunist). Han har gett fingret åt en borgerlig motdebattör i en tv-debatt. Fotbollsfantasten Ohly har ljugit om att han spelat fotboll med "Nacka" Skoglund. Han tycker det är okej att sänka skatten för elitidrottare – men inte för någon annan. Han, som kallar sig feminist, har skällt ut en reporter och kallat denne respektlös när reportern ifrågasatte Vänsterpartiets klena kvinnorepresentation i kommunerna.

Vänsterpartiet under Ohly har drivit en hätsk skattehöjar- och socialiseringspolitik. Trots att flertalet väljare har insett att höjda skatter inte nödvändigtvis betyder höjd kvalitet i välfärden, framhärdar Vänsterpartiet. Och trots att allt fler svenskar uppskattar valfrihet, vare sig det gäller vårdgivare eller skolor, så strävar Vänsterpartiet emot. Trots att deras egna lösningar bara innebär högre skatter, men inte nödvändigtvis bättre välfärd.

De rödgrönas laguppställnign 2010. När Ohly gått är ingen av dem kvar.

Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Lägg därtill det kvarvarande EU-motståndet, motståndet mot försäljning av statliga spritfabriker, eviga skattehöjningarna som patentlösning på alla problem och fantasifulla utspel om "200 000 nya jobb i offentliga sektorn", sex timmars arbetsdag och nej till betyg och läxor i skolan, så framstår Vänsterpartiet som ett ansvarslöst, bakåtsträvande och verklighetsfrämmande parti. Detta har lett till att man, under Ohly, blivit alltmer irrelevant. Vänsterpartiet är partiet som sitter i ett hörn och surar. I brist på egna konstruktiva idéer ägnar man sig mest åt att säga nej och att peka bakåt. Det är nog inte rätt strategi för framtiden.

Läs även:
Maria Abrahamsson: Ohly – SJ väntar på dig!
Per Ankersjö: Spekulation: det politiska landskapet 2014
Den hälsosamme ekonomisten: Var gick det snett?
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Han var ohlyckan, ohly-dohlyckan
Lars Ohly – en epilog av citat
Kristian Krassman: Står Hägglund på tur?
Röda Berget: Ohly avgår – vem ska nu borgarna skrämma väljarna med?
Sebastian Stenholm: Ohlys besked på presskonferensen väckte många frågor
Johan Westerholm: Lars Ohly, den siste kommunisten kastar in handduken

Media:
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, Vänsterpartiet, Gudrun Schyman, socialism, kommunism

Läkarnas ansvar för bidragsfusket

2011-08-09T11:35:00.001+02:00

Svenska Dagbladet har i ett par artiklar uppmärksammat personer som bidragsfuskat, blivit upptäckta av Försäkringskassan och nu måste betala tillbaka hundratusentals kronor som orättfärdigt betalats ut till dem.

Det ena fallet gällde en man som var sjukskriven för depression. Under ett antal år kvitterade han ut en dryg miljon från sjukförsäkringen, samtidigt som han jobbade svart i krogbranschen. Det andra fallet handlar om en man som även han var sjukskriven för depression. Detta hindrade honom dock inte från att bedriva omfattande smugglingsverksamhet parallellt med att han tog emot månatliga utbetalningarna från försäkringssystemet.

Sedan 2007 finns en särskild bidragsbrottslag. Enligt den kan man dömas till fängelse i högst fyra år om man fuskar med sina bidrag. Det är bra att det finns en tydlig lagstiftning mot den här typen av mycket provocerande brottslighet. Och det är förstås bra att Försäkringskassan, tillsammans med en rad andra myndigheter, nu samarbetar för att komma åt de här brottslingarna.

Samtidigt är det så att de allra flesta bidragsbrotten förutsätter att en läkare har skrivit under ett intyg, som säger att fuskaren lider av diverseåkommor som gör honom eller henne oförmögen att arbeta. Utan ett sådant intyg är det svårt att bli sjukskriven. Därför måste man också kunna diskutera läkarens roll i dessa sammanhang.

Bestämmelserna i bidragsbrottslagen tar sikte på den person till vilken bidraget utbetalas. Förvisso kan den läkare som skrivit ut ett felaktigt läkarintyg i förlängningen få sin legitimation återkallad enligt bestämmelserna i patientsäkerhetslagen. Men är det en tillräcklig åtgärd? Med tanke på den viktiga roll som läkarintyget i många fall spelar för att bidragsbrottet ska kunna genomföras, borde inte en korrumperad läkare kunna dömas för till exempel medhjälp till bidragsbrott?

En sådan medhjälpslagstiftning bör vara utformad så att den innehåller skydd för läkare som till exempel blivit utsatta för bedrägeri eller utpressning av kriminella gäng. Men den läkare som bestämt sig för att falska sjukintyg är en lönsam affärsidé bör kunna ställas till ansvar på samma sätt som den som fuskar med bidrag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om fusk, bidrag, bidragsfusk, bidragsbrott, Försäkringskassan, läkare, läkarintyg

Fler ifrågasätter konst-ROT

2011-08-06T10:45:00.001+02:00

Häromdagen skrev jag ett inlägg om konstnärsorganisationernas förslag till ett nytt skatteavdrag, "konst-ROT" (se Konstnärsföreträdare gör en tavla). Jag var skeptisk till förslaget bl.a. mot bakgrund till att alltför många undantag gör skattesystemet svåröverskådligt och osammanhängande. Undantag måste vara mycket välmotiverade.

I dagens SvD är Gustaf Almkvist inne på samma linje. Han påpekar att sedan den stora skattereformen i början av 1990-talet, vars syfte var att röja upp i den dåvarande avdragsdjungeln, har skattereglerna ändrats 543 gånger. Momssystemet, som jag själv arbetat med i fyra år, är ett exempel på hur svårtillämpade skatteregler leder till onödiga problem och kostnader för företagen.

I sin artikel lyfter Gustaf Almkvist de förslag som tidigare framförts av såväl Finanspolitiska rådet som Globaliseringsrådet (och som jag även hört från professionella skattejurister på hög nivå): Det behövs en storstädning i skattesystemet i form av en ny skattereform. Det är en betydligt bättre lösning än att lappa och laga med ännu flera undantag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ROT, ROT-avdrag, RUT, RUT-avdrag, RIT, RIT-avdrag, skatter, skatteregler, moms, konst, kultur, skatteundantag, skattereform, Gustaf Almkvist

Klotter – skadegörelse för 200 miljoner

2011-08-04T11:28:00.000+02:00

Så här såg grannhuset ut när jag kom hem från semestern i söndags. Det vitputsade huset hade blivit nedklottrat av någon/några som tydligen kände ett trängande behov av att sätta sina bomärken just där.

Klotter är skadegörelse och gör vår stad fulare och tristare. För att få bukt med klottret har Stockholms stad en klotterpolicy som innebär att klotter ska tas bort inom 24 timmar. Det är en hög ambition, som också kostar – 200 miljoner kronor om året, närmare bestämt. Därtill kommer alla saneringskostnader som privata fastighetsägare drabbas av. Onödiga utgifter, som vi tyvärr lär få leva med så längre skadegörelse i form av klotter fortsätter.

Om man ser klotter kan man anmäla det till Stockholms stad, antingen via telefon, 08-651 00 00, eller via nätet.

Riksdagsinitiativ i steriliseringsfrågan?

2011-08-03T20:27:00.001+02:00

"Då var det tre [borgerliga] partier som var emot: KD, M och C. Bara FP var för."

Folkpartiets Barbro Westerholm berättar om hur det gick till när partnerskapslagen stiftades 1994. Då togs initiativet i riksdagen, och samma sak kan ske i frågan om avskaffad tvångssterilisering vid könsbyte nu i höst. Även här är Folkpartiet pådrivande.

Märkligt gnäll om pridepriser

2011-08-03T11:55:00.000+02:00

Nu har prideveckan dragit igång, en årlig manifestation för tolerans, öppenhet och mänskliga rättigheter. Pridefestivalen arrangeras av Stockholm Pride, en ideell förening som i år tagit beslutet att flytta festivalområdet till Kungsträdgården mitt i Stockholm, för att därmed göra festivalen mer öppen och tillgänglig. Ett bra beslut som jag hoppas faller väl ut.

Stolthet som strular.
Bild från Gay & Lesbian Stockholm.

Eftersom man inte längre tar entréavgifter måste pengar in från annat håll. Bland annat har man höjt avgifterna för utställarna på området. Detta har dessvärre lett till en del kontroverser, bland annat har föreningen HBT-Socialdemokrater hoppat av eftersom de inte fått rabatt på avgiften. I gårdagens SvD berättar Kenneth Hallström, ordförande för företagarföreningen Stockholm Gay Life, att flera medlemsföretagare känner att de måste avstå av ekonomiska skäl – det är för dyrt, helt enkelt.

En sådan utveckling är naturligtvis olycklig, men jag blir ändå lite förundrad när jag läser deras motivering. "Stockholm Pride skickade ut ett brev till krogarna där det stod att de får betala 200 000 kronor samt 25 procent av omsättningen", säger Hallström. Stockholm Prides ordförande Pär Wiktorsson kontrar då med att priserna var ett förhandlingsbud, varpå Hallström förvånande nog menar att "krogarna inte blivit informerade i tid om att man kunde förhandla ner priset".

Alltså, allvarligt talat. Vad förväntar sig krogarna? Att Stockholm Pride ska skicka ut ett brev med en prislista och sen skriva att "vill ni komma billigare undan så kan vi förstås förhandla ner priset". Är inte det normala agerandet när man får ett erbjudande som man tycker är för dyrt att man hör av sig till säljaren och försöker få ner priset? Det är möjligt att det finns anledning att kritisera Stockholm Pride, men in mina ögon framstår krogarnas klagomål mest som gnäll och brist på initiativförmåga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Pride, pridefestivalen, prideveckan

Konstnärsföreträdare gör en tavla

2011-08-03T11:27:00.001+02:00

ROT-avdraget borde utvidgas till att även omfatta inköp av konst, anser konstnärsföreträdarna Karin Willén och Johan Wingestad i ett debattinlägg. Förslaget är förstås begripligt ur konstnärernas perspektiv; varje bransch vill ju ha så förmånliga villkor som möjligt. (Det är heller inte första gången en utvidgning av ROT-avdraget föreslagits – tidigare i år föreslog Centerns Annie Lööf [då Johansson] och Almegas Ulf Lindberg ett s.k. RIT-avdrag, dvs. skatteavdrag för it-tjänster i hemmen.)

Faktum är att konstnärer redan har vissa skattelättnader i form av lägre moms när de säljer sina verk. Bör det då vara politiskt prioriterat med nya skattelättnader just för denna bransch? Dessutom: Debattörerna skriver själva att de olika momssatserna "skapar stor osäkerhet" bland konstnärerna. Kommer förvirringen bli mindre om man tvingar dem till ytterligare skatteakrobatik i form av ett konst-ROT-system?

Politiker måste kunna värja sig från särintressen och ta ansvar för helheten i skattesystemet. Om vi inför alltför många undantag och specialregler så sitter vi till slut med ett skattesystem som är ett svåröverskådligt gytter av regler och undantag, skattespärrar och ventiler – det gynnar skattekonsulterna men knappast företagarna. ROT- och RUT-avdragen var motiverade genom att de skapar jobb. Ett konst-ROT-avdrag skulle sannolikt ha mycket begränsade effekter i det avseendet, och därmed kan man ifrågasätta nyttan av det.

Självklart förstår jag konstnärsbranschens önskan om gynnsamma skattevillkor. Men förslaget om konst-ROT framstår som en tavla från deras sida.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ROT, ROT-avdrag, RUT, RUT-avdrag, RIT, RIT-avdrag, skatter, skatteregler, moms, konst, kultur

Tåg och Twitter

2011-07-25T13:29:00.000+02:00

För ett par år sedan, när jag själv precis börjat twittra, noterade jag att @SJ_AB, SJ:s kundtjänst, börjat följa mig på Twitter. Jag förstod inte då (se Har SJ inte annat att göra?) och jag förstår inte nu vad jag kan ha att säga som rimligen intresserar dem. Men, till skillnad från då, förstår jag nu poängen med en alert kundtjänst på Twitter.

I förmiddags klev jag på tåget från Stockholm, riktning söderut. Jag ställde då på Twitter frågan om den tysta minuten för offren i Norge skulle uppmärksammas av SJ. Fick snabbt svaret att SJ inte hade några sådana planer.

Därefter tycks dock SJ:s planer ha ändrats, för på hemsidan annonserades vid 11:30-tiden att en tyst minut skulle hållas. Och några minuter innan tolv stannade tåg 529 in, någonstans mellan Norrköping och Linköping. Under en minut var tåget tyst och solen sken på den fridfulla skogen utanför.

En tyst minut ombord.

Att Twittra kräver förstås internet, och det tillhandahåller SJ ombord på X2000. Mot ersättning (om man inte åker första klass, vilket jag gör idag). Internet ombord fungerar dock inget vidare. Jag försökte kolla på gårdagens Aktuellt på SVT Play, men det hackade värre än en bil med strösocker i tanken. Något irriterad vände jag mig åter till SJ:s kundtjänst. Av dem fick jag svaret att alla ombord delar på 2 Mbit/sekund.

Detta innebär att om någon använder internet till det som man vanligtvis använder internet idag – att lyssna på musik eller kolla på film och tv – så konsumerar den så mycket bandbredd att de andras internetåtkomst i praktiken stryps.

När du köper internet ombord av SJ är det alltså en chansning. Om du har tur, och ingen av dina medpassagerare får för sig att kolla på tv, så kanske du får den tjänst förväntar dig. Har du otur, så får du det inte. För SJ tycks det spela mindre roll – de fortsätter obekymrat att ta betalt för internet.

SJ:s internet ombord är inget att jubla över.

Självklart är detta inte okej. På samma sätt som att jag förväntar mig tre rätter, inte en eller två, när jag beställer en trerättersmeny på tåget, så förväntar jag mig internetåtkomst när jag köper den tjänsten. Som jag ser det finns det två rimliga sätt för SJ att hantera detta. Antingen skaffar man adekvat dimensionerade internetuppkopplingar, eller så slutar man att ta betalt.

(Trerättersmenyn visade sig till min glädje faktiskt bestå av tre rätter – räktårta med mango, fläskfilégryta med champinjoner och citronmousse med björnbärskompott – vilka samtliga smakade utmärkt.)

Tore Eikeland – ett av offren på Utøya

2011-07-25T00:35:00.001+02:00

Två dagar efter det ofattbara är attentaten i Oslo helt dominerande i det svenska nyhetsflödet. Vårt behov av att förstå och att begripa är stort, och därför fylls medierna nu av beskrivningar av gärningsmannen, analyser av hans politiska världsbild och intervjuer med hans föräldrar. Men vi får nog vara beredda på att fortsätta famla ett tag till.

Inte bara Norge sörjer. Foto: Per Brännström

Det som gör morden på Utøya så speciella är kombinationen av det överlagda och kallblodiga tillvägagångssättet och det stora omfattningen av dödandet. Ett sätt att greppa den stora tragedin är genom det enskilda offret. Efterhand som personuppgifter och bilder släpps kommer kvällstidningarna att fyllas med sådana skildringar.

Norges statsminister Jens Stoltenberg gjorde en ansats i den riktningen när han idag, i sitt tal i Oslos domkyrka, berättade att han kände flera av de mördade. En av dem var Tore Eikeland, en lovande ungdomspolitiker och ordförande i ett AUF-distrikt. Stoltenberg mindes Eikelands bejublade anförande på Arbeiderpartiets senaste landsmöte.

Landsmötet hölls tidigare i år. Tore Eikelands tal finns på nätet. När man lyssnar på det slås man av vilken talangfull talare han är. Ämnet – EU:s postdirektiv – är torrt som fnöske, men Eikeland ger det liv med sitt stora engagemang. Med effektiva retoriska figurer och ett stort mått humor ("för att citera kung Elvis: Return to sender") får han landsmötesdeltagarna att jubla och applådera.

Mördaren använde dumdumkulor, hävdar en norsk kirurg. Det är en särskild typ av ammunition som expanderar vid träff och åsamkar ohyggliga invärtes skador på offret. Att se Tore Eikeland i talarstolen – ung, vältalig, passionerad – och samtidigt veta att han bara ett par månader senare skulle träffas av dessa brutala dödsskott är plågsamt, men gör förhoppningsvis att man kan börja ta in vidden av det inträffade. Eller så kommer det aldrig att gå. Kanske är det helt enkelt som Jens Stoltenberg sa i sitt tal: "Det er ikke til å begripe."

En blekfet befrielserörelse

2011-07-24T19:20:00.000+02:00

När man breder ut sin badhandduk på en spansk sandstrand är man inte bara en del av en solsuktande, blekfet turisthord. Man är faktiskt också en del av det som en gång varit en liten befrielserörelse.

I slutet av 1930-talet tog Francisco Franco makten i Spanien. Han var troende katolik och Francodiktaturens regim kom att påverkas av katolska kyrkans moralsyn. Efter att drivit en isolationistisk politik, och därmed lett landet mot ekonomiskt sammanbrott, lät han dock i början av 50-talet Spanien försiktigt öppna sig mot omvärlden.

Befrielsehjältar?

Snart var Spanien ett populärt turistmål, kanske särskilt bland oss svenskar. Förklaringarna ligger delvis i semesterlagstiftningen men även, och något mindre smickrande, i att det mesta var mycket billigt – speciellt alkoholen. Detta konstaterar Thomas Gustafsson i sin utmärkta bok Spanien. En färd genom historien, vilken varit min följeslagare under årets semestervecka.

Gustafsson skriver: "På bara några decennier förändrades Spanien i grunden tack vare turismen. Inte bara ekonomiskt ... utan också moraliskt. Turisterna förde dessutom med sig nya idéer om demokrati och mänskliga rättigheter som öppnade Spanien." De supande, lössläppta svenskarna utmanade Francos moraliska ideal och bidrog därmed också till att öppna en liten ventil mot friheten.

Franco.

Nu ska man naturligtvis inte inbilla sig att det var grisfestande svenska turister som till slut fick diktaturen på fall. Men säkert kan mötet med de liberala svenskarna ha fått en och annan spanjor att börja tro på en friare framtid även för Spanien. Och kanske bidrog svenskarnas (i dubbel bemärkelse) varma relation till Spanien till att ge sådana som Olof Palme råg i ryggen när han kritiserade diktatorn och dennes hantlangare (Palmes tal om "satans mördare" handlade just om dem).

Spelar detta någon roll idag? Franco är ju död och Spanien är fritt och demokratiskt. Den spanska utvecklingen är naturligtvis unik, men något kan vi kanske lära oss. Mötet mellan människor betyder så oändligt mycket. Till och med något så banalt som solresor kan spela en roll för att urholka förtryckets sten.

Det räcker förstås inte ensamt; en diktatur som Kuba är inte fri trots att det är ett populärt resmål. Det krävs också ett politiskt tryck (vem vet, kanske hade Palme kunnat göra skillnad för kubanerna om han inte i stället valt att omfamna deras diktator?). Men i grund och botten tror jag på mötena mellan människor och kulturer, mellan fria och ofria. Jag tror att det alltid leder till något gott.

Slutligen: De fyllekalas för turister som gick under benämningen grisfester tycks nu vara ett minne blott. De höll stången längre än gamle Franco, men det finns skäl att glädjas åt att båda är borta.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, turism, charter, grisfest, Francisco Franco, Franco, Olof Palme, Palme, diktatur, demokrati, förtryck, frihet

Tankar om en tragedi

2011-07-24T02:14:00.001+02:00

Det var Facebook som gjorde mig förbryllad. När jag loggade in från datorn i hotellobbyn såg jag att många av mina Facebookkontakter bytt profilbild. I stället för deras sedvanliga porträtt visade de en norsk flagga. Märkligt, tänkte jag. För även om semesterns bekymmerslösa avkoppling fått mig att tappa grepp om tider och dagar så var jag säker på att 17 maj, det var det inte.

Ett brödrafolk i sorg.

Jag anade att något hade hänt och gick in på DN:s och SvD:s sajter för att få veta. När budskapet bakom de feta rubrikerna började klarna blev jag nästan skakig. Bilderna av skadade och blodiga ungdomar från Utøya fick magen att knyta sig.

Om man är bortrest när sådana här händelser inträffar vill man hem så fort som möjligt. Jag kände igen den känslan från mordet på Anna Lindh; när det inträffade befann jag mig i Sydafrika. Vad man ska hemma och göra är väl i ärlighetens namn något oklart, men jag antar att man har ett behov av trygghet, samhörighet och att visa deltagande. Att lämna den spanska semestersolen kändes i vart fall inte lika betungande som det annars skulle gjort.

Digitalt deltagande.

Vidden av katastrofen i Norge är svår att greppa. Regeringskvarteren i centrala Oslo är bombskadade och sju personer har mist livet – ett oerhört dåd som ändå bleknar i jämförelse med den kallblodiga massakern på Utøya. Omkring 85 norska ungdomar mejades ner. Killar och tjejer på sommarläger, intresserade av samhället och engagerade i att förändra det. Mördarens kulor släckte deras passioner, tystade deras röster och förvandlade deras ungdomliga driv och dådkraft till kall och livlös stillhet. Under några fasansfulla minuter fick hatet tala på Utøya, och som vanligt när hatet talar är avsky, sorg och smärta de känslor det främst förmedlar.

När planet lyfte från Barcelonas flygplats för att ta mig tillbaka till Sverige hade det börjat skymma över Spanien. Men det var förstås inget mot den långvariga skymning som drabbat alla de föräldrar, syskon och anhöriga som mist någon de älskar. Mina tankar denna kväll går till dem.

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: För brödrafolkens väl – tragedin växer
Rasmus Jonlund: Sådant som inte går att förstå
Hanna Lager: Det blir inga roliga bloggposter idag
Kent Persson: Idag räcker inte orden till
Mathias Sundin: Alldeles för overkligt