2012-07-19

Betraktelser från Bayern


"Ich hätte gern
mein Geld zurück!"
Den senaste veckan har jag tillbringat i München, fristaten Bayerns vackra och välmående huvudstad. Det var ett kärt återseende; senast jag var i München var 2003, jag var fattig student och hankade mig fram som montör i en outlet för märkesmöbler (se Münchenäventyret). 

Denna gång var omständigheterna mer angenäma: Münchenvistelsen var en ren semesterresa och mycket av det jag inte kunde unna mig för nio år sedan fanns nu inom räckhåll. Således tillbringade ressällskapet och jag ett par kvällar i trevliga hotellbarer: vi drack riesling på nyöppnade Sofitel och tog en varsin Negrino på traditionstyngda Vier Jahreszeiten Kempinski. Avkopplande och välkomnande miljöer, med en glimt av den stora värld som kanske inte riktigt ryms innanför Stockholms tullar.

Även om vi hade det bra i de fina hotellbarerna så var det förstås uppenbart att många bayrare har det ännu bättre. Bayerns "bnp" per capita är över 48 000 dollar, vilket överträffar Schweiz med nära 5 000 dollar. Mängden vräkiga BMW:ar och Mercedesar på gatorna bär syn för sägen. Bayerns rikedom innebär dock att förbundslandet blivit största bidragsgivare i det system som på tyska heter "Länderfinanzausgleich", och som i praktiken torde motsvara det svenska kommunala utjämningssystemet, där landsting och kommuner med välskött ekonomi får betala miljardbelopp till dem som inte har lika god förmåga att hålla ordning på slantarna.

Precis som i Sverige är utjämningssystemet i Tyskland – särskilt i Bayern – kontroversiellt. Så till den grad att bayrarna nu överväger att dra hela systemet inför domstol. I Tyskland finns nämligen, till skillnad från i Sverige, en författningsdomstol, som kan ogiltigförklara politiska påhitt om de anses strida mot grundlagen.

Den tyska tidningen Welt Kompakt (som jag till min glädje fick ett gratisex av på väg till flygplatsen) ägnar ett par uppslag åt den här konflikten. I skottgluggen finns Berlin, Tysklands huvudstad men också en av de största bidragsmottagarna i utjämningssystemet. Medan Bayern årligen betalar in omkring 3,7 miljarder euro till utjämningssystemet, tar Berlin emot cirka 3 miljarder.


Bayrarna tycker att berlinarna använder pengarna väl lättvindigt. Bygget av Berlins nya flygplats, ett läckande mångmiljardprojekt, ses som ett exempel på detta. Man ifrågasätter varför Berlin måste ha tre operahus, sju proffsorkestrar och fem yrkeskörer, samtidigt som biljettpriserna hålls låga för att tillgängliggöra kulturen även för t.ex. arbetslösa. 

Allt detta framgår av en syrligt underhållande krönika med titeln Die Hauptstadt bedankt sich! Där låter skribenten huvudstaden tacka för bayrarnas generösa håvor, vilka gör det möjligt för Berlin att erbjuda 55 offentliga bad, avgiftsfri förskola – och att, för 650 miljoner euro, köpa tillbaka vattenverket så att alla berlinare kan erbjudas lägre vattenpriser. För detta har huvudstaden inte dåligt samvete, skriver krönikören, och avrundar med följande vassa slutkläm: "Als Dankeschön können bayerische Studenten sich hier ein Begrüßungsgeld abholen, das ihr auch bezahlt."

Rika och fattiga.

Att utjämningssystem väcker upprörda känslor är alltså inte någon svensk företeelse. Som exempel kan nämna Stockholms läns landsting, som i sin budget för 2013 skriver att "[d]et är i längden inte rimligt att Stockholms läns landstings invånare både bidrar med över 40 procent av statens skatteintäkter och dessutom är de enda nettobidragsgivarna till ett orättvist skatteutjämningssystem".

Kritiken överskrider blockgränserna; till exempel skriver Socialdemokraterna i sitt förslag till landstingsbudget att "[d]et rådande skatteutjämningssystemet är konstruerat på ett sätt som hämmar den regionala utvecklingskraften i Stockholmsregionen". I den här frågan går det en djupare spricka mellan bidragsgivare och bidragsmottagare, än mellan de politiska blocken. (I Tyskland kompliceras situationen förstås ytterligare av den öst–västliga aspekten.)

En intressant aspekt på kritiken mot utjämningssystemet är att den kan uppfattas som inkonsekvent. Ett annat utjämningssystem, dvs. den modell vi har för transfereringar mellan medborgare (bidrag och andra välfärdstjänster), möter idag en bred politisk acceptans (även om storleken på skatteuttaget diskuteras). Det tycks alltså vara mer kontroversiellt med bidrag mellan rika och fattiga kommuner och landsting än bidrag mellan rika och fattiga medborgare.

Jag föreställer mig att detta har att göra med att modellerna befinner sig på olika abstraktionsnivåer. Möjligen uppfattas också det kommunala utjämningssystemet mer vara ägnat att göda lokal byråkrati. Ett visst mått av provinsialism går naturligtvis också att skönja i debatten. Argumenten går igen i andra sammanhang – EU:s olika stödåtgärder mellan rika och fattiga länder är ytterligare ett exempel. Utjämningssystem tenderar uppenbarligen att brista i legitimitet och skapa missunsamhet.

En bättre väg att gå torde vara att skapa aktiva incitament. Exempel på detta kan vara sänkta skatter i svaga områden (i Sverige utreds för närvarande frågan om s.k. nystartszoner) eller andra åtgärder, som mer kan kategoriseras som "hjälp till självhjälp". Sannolikt går det lättare att skapa acceptans för sådana åtgärder än för byråkratiska, svårbegripliga och passiviserande bidragsapparater.

Läs även Die Hauptstadt ist für alle da och Mir ham's ja, ge!

2012-07-12

En sent samtal om kvinnosyn

Ett blogginlägg av Tomas Gunnarsson, som kallar sig "Genusfotografen", har idag blivit uppmärksammat i sociala medier. Bakgrunden är att Gunnarsson för några veckor sedan skrivit om ett reportage i Xpress, Arlanda Express ombordtidning, där kocken Louise Johansson intervjuades.

Reportaget illustrerades med bilder på Johansson, inte i arbetskläder utan i en tunn sommarklänning, välsminkad och i vissa icke-professionella poser, ibland med sexuell anspelning. På en bild dricker Johansson med viss möda vatten ur en slang. Gunnarssons kommentar: "Så här marknadsför Arlanda Express Sverige. Genom spermadrickande mästerkockar." Bilden finns på fotografens hemsida, för den som vill bilda en egen uppfattning.

Att Gunnarsson publicerade och kommenterade dessa bilder på sin blogg föll dock inte i god jord hos fotografen och dennes agentur. De har krävt skadestånd från Gunnarsson för att han publicerat bilderna utan tillstånd. Så vitt jag förstår har parterna nu nått en förlikning, som kostat Gunnarsson 15 000 kronor.

Jag blir vansinnigt provocerad av det här. Gunnarssons syfte har varit att, som han själv skriver, belysa "att kvinnor som regel, även när de är kamerablixtbelysta för sin kompetens, intervjuade i sin yrkesroll, ombeds busa, ömsa yrkesuniformen och tindra som latenta sexälvor mot kameran". Är man kvinna räcker det inte att vara duktig på det man gör; för att duga ska man helst vara snygg och vilja åma sig framför kameran också. Det är hopplöst att vi år 2012 inte kommit längre än hit.

I sammanhanget kommer jag att tänka på en annons som jag såg på stan härom veckan. Företaget Toppboende bygger vindsvåningar, och marknadsför sig med rubriken "Vi bygger vindsvåningar som du aldrig glömmer" och en bild på en välsminkad, vacker kvinna i tajt, kort klänning och höga klackar. Annonsen fick mig att haja till, eftersom jag inte omedelbart såg kopplingen mellan vindsvåningar och lättklädda kvinnor. Jag skickade därför ett mail till Toppboende (detta var den 20 juni) där jag skrev följande:
Hej,
jag har sett att ni gör reklam för vindsrenoveringar (se bifogad bild).
På vilket vis tycker ni att personen i reklamen har samband med de tjänster ni säljer?
Jag fick inget svar, vilket jag kom att tänka på ikväll när jag läste om Genusfotografen. Skickade därför en liten påminnelse. Döm om min förvåning när jag nästan på studs, klockan 22:37, blev uppringd av vd:n för Toppboende. Han upplyste att annonskampanjen hade kostat 160 000 och verkade inte tycka att mina frågeställningar var relevanta.

A room with a view?

Jag förklarade att jag skulle tycka det var intressant att veta hur han resonerade när han beställde annonserna. Har kvinnan på bilden något samband med vindsvåningarna? Är hon arkitekt? Byggarbetare? Vd:n hävdade då att kvinnan på bilden är hans hustru, som är en duktig inredningsarkitekt. Jag fick också veta att bolaget har fullt med arbete i fyra år framåt.

Vd:n ville förvisso inte avslöja sin hustrus namn, men jag litar naturligtvis på vad han säger. Kvinnan på bilden är alltså en duktig inredningsarkitekt, anställd av Toppboende. Ändå tycker jag det hade varit intressant att veta hur Toppboende resonerade när man valde bild. Det verkade dock inte finnas ett ömsesidigt intresse att fortsätta resonemanget; jag blev uppmanad att "skaffa mig ett jobb" och fick veta att vd:n "blir så förbannad på jävla sossar som er". (Detta trots att jag upplyst honom om att jag är folkpartistisk politiker i Stockholms stad.)

Objektifieringen av kvinnor i olika sammanhang kommer vi nog att få leva med ett tag till. Men om alla vi som tycker illa om detta gör oss besväret att skicka ett litet mail till företag som publicerar sådana här bilder, eller använder dem i sin marknadsföring, så kanske vi på sikt kan bidra till ett samhälle där kvinnor ses lite mer som människor, och lite mindre som objekt.

Avslutningsvis vill jag gärna uppmärksamma att det startat en insamling till Genusfotografen. Jag har gett ett litet bidrag, för jag tycker det är beklagligt när upphovsrättsregler används för att kväva en angelägen samhällsdebatt.

Läs även AjourFotoagentur tvingade ner bildkritik från blogg och Hanna Fridén: "Måste alla kvinnor se ut som att de jobbar för Vogue?" Även DN och AB rapporterar och Patrik Kronqvist skriver på Newsmill (13/7). En icke-censurerad bild av Genusfotografens blogginlägg finns här. Björn Lindgren och Jakob Lundgren (MP) skriver här.


Fler bloggar:
Sanne Aronsson: Konsten att förstöra sitt varumärke
Elin Börjesson: Bilder på kvinnlig kock fick hård kritik på nätet
Hanna Lager (FP): Genusfotografen i blåsväder

Jörgen Lindell (PP): Upphovsrätt som ett medel att tysta kritik
Niklas Starow: Fotostudion "Spectacular studios" censurerar kritiker
Webbfunktion: Spectacular studios versus Genusfotografen

2012-07-11

Att våga släppa fram det nya

"Jag tyckte att det var helt fantastiskt att vi skulle få en modern stad. Det fanns inga andra tankar hos vare sig mig eller mina föräldrar än att släppa fram det nya. Det var så här man skulle göra på den tiden"
Holger Joné var med och byggde Hötorgshusen i början av 1960-talet och berättar för SvD om sina tankar kring omdaningen av Stockholms city. Det han säger är tänkvärt, särskilt för alla dem som så här i efterhand kritiserar den modernisering som då bedömdes nödvändig för att få bort slummen och smutsen från Klarakvarteren.

2012-07-08

Slutet på la vie en rosé?

Vid sidan av partiledartalen och de många seminarierna är de s.k. roséminglen en av Almedalsveckans mest uppmärksammade företeelser. En del kritiserar roséminglandet, och ibland framställs det som att alla Sveriges toppolitiker och lobbyister åker till Visby enbart för att under en vecka få dricka gratis rosévin ur plastmuggar.

Personligen tycker jag roséminglen är ett trevligt inslag, en möjlighet att under avslappnade former växla några ord med makthavare och branschfolk. Men vem vet, kanske får nu mingelbelackarna till slut sin vilja igenom på grund av den svenska alkohollagstiftningen.

Det mest välbesökta roséminglet anordnas av pr-firman Prime. De har fått besök av tillståndsmyndigheten, som menar att man bryter mot alkohollagstiftningen. Där finns en massa paragrafer som reglerar hur och när man (eventuellt) får bjuda vuxna människor på alkohol. Till exempel får man inte bjuda på vin i samband med att man marknadsför en vara eller tjänst. Och om man ändå bjuder så måste det ske till i förväg bestämda personer. Det är därför alla Almedalsminglare måste anmäla sig i förväg. Spontan alkoholkonsumtion klarar svenska folket uppenbarligen inte av.

För ett antal år sedan fick man i Sverige inte beställa in alkohol på en bar utan att samtidigt beställa något att äta, och för ännu lite längre sedan antecknades alla spritinköp i en motbok. Detta framstår idag som absurt, men även om förmynderiet lindrats avsevärt sedan dess så kvarstår i alkohollagstiftningen en tämligen moraliserande syn på vad svenska folket dricker. Det är detta som Prime nu blivit varse.

Att liberalisera svensk alkohollagstiftning är en seg process. Under Alliansregeringen har ett litet steg i rätt riktning tagits – man kan nu få alkohol även på sushirestauranger (se Snart sake till sushin även i Sverige?). Men ännu har vi inte kommit dithän att den som besöker Brännland cider kan få köpa med sig en flaska av deras delikata dessertvin, eller att whiskyentusiasten får möjlighet att köpa en flaska Mackmyra vid destilleriet. Sådana friheter kan svenskarna uppenbarligen inte hantera.

Razziorna vid rosévinsminglen i Almedalen är förstås ingen stor katastrof. Tillsynsmyndigheten gör bara sitt jobb. Men de ger i alla fall en anledning att diskutera den rigida svenska alkoholpolitiken. Trenden har under senare år gått mot ökad tillgänglighet, ökad konsumtion – men inte ökade alkoholskador. Är det, mot den bakgrunden, för djärvt att våga hoppas på ytterligare liberaliseringar inom en inte alltför avlägsen framtid?

Björkhagen först med blåskyltat hus!

I början av 2007 var jag alldeles nyinflyttad i Hammarbyhöjen. Vid ett besök i Björkhagen fick jag för första gången syn på det höga vita huset, ritat av Georg Varhelyi (1913–2001).


Jag bloggade om mina intryck av huset, se Fantastisk funkis. Så förtjust blev jag att jag beskrev det som en "nästintill religiös funkisupplevelse". Några som också tycks ha blivit förtjusta i huset är Samfundet S:t Erik, som nu förärat Varhelyis hus en blå kulturhusskylt. Enligt Mitt i Söderort är det den första skylten som sätts upp i ytterstaden, och det är naturligtvis roligt att även lyckad arkitektur i ytterstaden uppmärksammas.

Så här skriver Samfundet S:t Erik på sin skylt:
Björkhagens Höghus, Björkhagsplan 9 (Duggregnet 5)ritades av den ungerskfödde arkitekten Georg Varhelyi 1954 för Svenska Bostäder AB och annonserar på långt håll stadsdelens centrum. Fönstrens olika former och placering har gjorts till dekorativa element i den anslående fasaden. När huset byggdes var det Stockholms högsta bostadshus och inrymde alltifrån bostäder för ungdomar, familjer och pensionärer till daghem, medborgarhus, ateljéer, restaurang och bensinstation.
Min uppmaning i det tidigare blogginlägget kvarstår definitivt: "[O]m någon har vägarna förbi Björkhagen, kliv gärna av tunnelbanestationen och stå och beundra höghuset ett par minuter."

En yndig dag för Öresundsregionen

Det er et yndigt land, låter första strofen i Danmarks nationalsång. Yndigt översätts som älskvärt, och just i dag tycker nog många danskar att grannlandet i öster är synnerligen yndigt.

Får sjunga i Skåne.

I dag har nämligen Sveriges Television meddelat att Eurovision Song Contest 2013 kommer att hållas i Malmö. Beskedet är förstås en besvikelse för oss stockholmare, som hade hoppats att Sveriges vackra huvudstadsregion skulle få stå värd för arrangemanget. Nu återstår bara för oss att glädjas med Malmö, och att se fram emot en framgångsrik och väl genomförd Eurovisionsschlagerfinal.

Framgångsrik, vill säga, för Malmö och Köpenhamn. För när man väljer Malmö som schlagerstad, så innebär det förstås att tusentals tillresta turister kommer att landa på Kastrup, i stället för på Arlanda. Och när showen är slut kommer många av dem att besöka Amalienborg, Louisiana och Tivoli i stället för Stockholms slott, Millesgården och Gröna lund. Säg, är det inte yndigt mot våra grannar i väst?

Dessutom kan Malmö arena bara härbärgera omkring 15 000 åskådare. I Friends Arena skulle vi kunna välkomna det dubbla (och mer än så). Bara i biljettintäkter räknat torde det motsvara omkring 10–15 miljoner kronor. Ur ett ekonomiskt perspektiv framstår valet av finalstad som en smula ogenomtänkt.

Men SVT hade säkert sina skäl för beslutet. Kanske ligger önskemål från EBU bakom. Kanske vill statstelevisionen ge Malmö en chans att putsa upp sitt rykte, som kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) gjort sitt bästa för att besudla genom antisemitiska uttalanden. I så fall hoppas jag Malmö tar vara på den chansen. Det vore förödande för Malmö, och Sverige, om den israeliska representanten inte vågade uppträda på grund av hotbilden mot judar (jämför med när en tennismatch för ett par år sedan måste spelas utan publik).

Men kanske är detta inte rätt dag att påminna om sådana tråkigheter. I stället vill jag förstås gratulera Malmö till att ha dragit vinstlotten. Det er en yndig dag för Öresundsregionen!

Läs även
Anders Ekegren (FP): Grattis Malmö – men ett underligt beslut
Sten Nordin (M) och Pehr Granfalk (M) gratulerar Malmö
Marcus Rosander (S): Malmö arena – slut på euforin
Martin Åkesson (-): And the winner is... Eeh Denmark all of a sudden!
Tre hotelldirektörer: Grattis Danmark – vinnare i ESC 2013

Media
AB

Min Almedalsvecka 2012


Årets Almedalsvecka var hektisk. Medan solen strålade över Visby studsade jag runt mellan allehanda seminarier. Huvudsakligen sjukvårdsrelaterade, förstås, eftersom jag var där i tjänsten. Men jag fick också möjlighet att lyssna på ett par seminarier om trafik- och stadsbyggnadspolitik. Så här såg mitt Almedalsschema ut:

Måndag
09:00–10:00 Patientjournalen på nätet – en fråga om säkerhet och förtroende. Arr: Sveriges läkareförbund
11:00–12:30 Barnvakt
13:30–15:00 Aktiv hälsostyrning: Hur kan vi tillsammans med patienten skapa en bättre och billigare vård? Arr: Health Navigator AB

Här spanar jag in Renaults nya "elbilsmoppe" Twizy. Häftig!

Tisdag
08:3009:45 Hur många elbilar kommer vi att se på de svenska vägarna och hur ska de laddas? Arr: Siemens
10:4511:00 Bättre sjukhus- och äldremat till samma pris – en vision inom räckhåll? Arr: Kost & Näring
12:00–13:45 Bortom för och emot: Hur kan privata alternativ, kundval och upphandling i välfärden fungera bättre? Arr: Entreprenörskapsforum, Fores och Leading Health Care
15:0016:30 Hur får vi världens bästa patientmåltider? Arr: Sodexo
17:0018:00 Barnvakt


Borgarrådet Lotta Edholm, min kollega Rasmus Jonlund
och landstingsrådet, tillika chefen, Anna Starbrink.


Onsdag
08:0010:00 Sjukvård i världsklass – är Sverige redo att satsa? Arr: Dagens Medicin och Telia 
11:0013:15 Handrullade köttbullar till patienten. Arr: Södersjukhuset
13:15–15:00 Sociala medier i sjukvårdens tjänst. Arr: Södersjukhuset

Torsdag
08:00–10:00 Ska kvalitet få löna sig i vårdvalet? Arr: Dagens Medicin, Miljöpartiet och Praktikertjänst 
15:0016:30 Dags för en stadsminister? Arr: Sveriges Arkitekter 
19:0020:00 Partiledartal Jan Björklund (FP)


I väntan på Jan Björklund. Med Anne-Lie Elfvén och Daniel Forslund.

Almedalsveckan är en otroligt spännande tillställning och det dignande utbudet av seminarier och debatter fascinerade mig redan när jag år 2010 besökte Almedalen för första gången. Då hade jag ett friare program och gick på allehanda evenemang allteftersom det föll mig in. Vill också minnas att 2010 års vecka var mer debattinriktad; inte så konstigt kanske, ett valår.

Efter fyra dagar i Visby känner man sig ganska korvstoppad. Nu återstår att gå igenom minnesanteckningarna från seminarierna och reflektera över alla nya intryck och insikter.

Almedals-toppen
+ Bloggplats H12. Almegas digitala skrivarstuga är ett andningshål som jag i år besökte alltför lite.

+ Politikerbloggens bäst klädda-lista, där jag klämde mig in mellan Göran Hägglund och Olof Lavesson. Jan Eliasson var välförtjänt vinnare.

+ Örtstekt kalvrygg med primörer, honungssötad sherryvinägersky och gremolatasmör på Donners brunn.

Hedrad över fjärdeplatsen.

Almedals-botten
 Mobilnätet. Segt som sirap, även i år.

2012-07-07

S-kritik mot ex-ministrar som jobbar

Idag rapporterar SvD om att allt fler Socialdemokratiska ex-ministrar börjar jobba för något privat företag efter att de slutat som statsråd. Exempel på detta är Björn Rosengren, som jobbar för MTG, Laila Freivalds, som gått till Öresund och Ines Uusmann, som är styrelseledamot i OKQ8.

Detta att ett avgånget statsråd faktiskt försörjer sig av egen kraft kan för somliga tyckas självklart och värt att uppmuntra. Så icke för S-ideologen Daniel Suhonen. Enligt SvD-artikeln är han kritisk till att f.d. ministrar går över till näringslivet. "Det handlar om pengar, makt och inflytande", säger han, och tycker att detta är "ett stort demokratiskt problem".
Efter politiken: Rosornas frid?

Jag undrar stilla: Hur tycker Daniel Suhonen att detta "stora demokratiska problem" borde lösas? Ska alla avgångna ministrar tvångsförsörjas av statsrådspensionen, resten av livet? Eller ska det vara obligatoriskt för staten att ordna anställning till ministrarna i någon myndighet?

Personligen tycker jag att om något är ett stort demokratiskt problem, så är det just den inställning Daniel Suhonen ger uttryck för. Där gränsen mellan stat och partipolitik suddas ut, där människors möjlighet att gå in och ut ur politiken misstänkliggörs. Det bidrar till att skapa en privilegierad och segregerad politisk klass som står över de regler och förväntningar som gäller för vanliga medborgare.

Jag är inte främmande för att diskutera karantänsbestämmelser för vissa centralt placerade makthavare. Men jag tycker det är betydligt värre med ex-politiker som låter sig försörjas av skattebetalarna, än med sådana som skaffar sig ett jobb.

Läs även "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning.

Flo(s)kelmaskinen Magdalena Andersson

"Den inre marknaden ger oss fantastiska möjligheter. När vi är ute ur krisen behöver vi utveckla samarbetet"
"[Inför budget 2013] kommer diskussionen om stram eller expansiv finanspolitik i ett annat ljus"
"Socialdemokraterna har en helt annan politik för jobb och tillväxt, utan 'Anders Borgs slösaktiga skattesänkningar'"
Gårdagens ekonomisk-politiska seminarium bjöd tydligen på ett formidabelt floskelbingo från Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson. Återstår att se om Stefan Löfven kan åstadkomma något substantiellt i kvällens partiledartal.

2012-07-06

Fler balkonger åt stockholmarna!

Det är ingen tillfällighet att en lägenhet med balkong är mer eftertraktad än en utan. Balkongen är en ventil i en instängd lägenhet, en oas där man kan lapa sol, odla växter, dricka eftermiddagskaffe, vädra skjortor eller bara stå och betrakta den myllrande staden där nedanför. Inte undra på, alltså, att stockholmare älskar sina balkonger. Följaktligen förses nästan varenda nybyggd lägenhet med en balkong.

Många av husen vi bor i är från en annan tid. Dåtidens livsstil, ideal och ekonomiska förutsättningar gjorde att balkonger många gånger aldrig byggdes. Det vill nutidens stadsbor åtgärda. Under 2011 inkom bara i Stockholm nära 400 ansökningar om bygglov för balkong. Självklart borde man tillmötesgå de önskemålen i så stor utsträckning som möjligt. Vill vi ha en levande stad måste vi också skapa förutsättningar för en stad som människor vill leva i.

Dessvärre grusas stockholmarnas balkongdrömmar alltför ofta av hårda byggnadsregler och snäva tolkningar av dem. För att bygglov för nya balkonger ska kunna ges behövs ett mycket väl genomarbetat förslag av hög arkitektonisk kvalitet anpassat till både byggnaden och omgivningen, skriver Stockholms stad på sin hemsida. Den som råkar ha lägenhet som vetter mot gatan måste dessutom kunna prestera ”särskilda skäl” för att väga upp ”allmänintresset”. ”Allmänintresset” antas uppenbarligen vara lika med att bevara staden i befintligt skick och skydda den mot allehanda påfund från dess ”enskilda” invånare.

Vi tror att Stockholm behöver en stadsbyggnadspolitik som bejakar hur människor vill leva och som bättre försvarar den enskildes rätt mot systemet. Som liberalt parti borde Folkpartiet gå i bräschen för denna kursändring. Det är därför beklagligt att en tillåtande attityd när det gäller att bygga balkong ut mot gatan inte tycks rymmas inom ramen för en liberal stadsbyggnadspolitik. Tanken på att ge individens önskemål en chans mot ”allmänintresset” borde annars inte vara alldeles främmande för Folkpartiet Liberalerna.


Denna debattartikel har jag skrivit tillsammans med Per Altenberg (FP), Andreas Bergström (FP), Mark Klamberg (FP), Ulf Schyldt (FP), Jenny Sonesson (FP) och Ida Thulin. Artikeln publicerades i tidningen Nu den 4 juli 2012. Se även DN1, DN2