2011-02-27

Ska sjukvården backa in i framtiden?

Marginalerna inom Stockholmssjukvården är förskräckande små, tycker S-kvinnornas Nalin Pekgul och Carina Ohlsson. De har uppmärksammat att köerna på akutmottagningarna är för långa och det verkar råda kapacitetsbrist på sjukhusen. Detta är förstås en problembeskrivning man måste ta på allvar, även om den inte är obekant. Inom landstinget arbetar man på flera fronter med åtgärder; det handlar såväl om att utnyttja befintliga resurser effektivare som att satsa på nyinvesteringar i landstinget.

Pekgul och Ohlsson har dock ett annat lösningsförslag: stryp möjligheten för privata företag att verka inom vården. "Antingen släpper vi privatiseringsvågen fri eller också rustar vi upp den offentligt drivna och skattefinansierade vården och begränsar inslaget av privata producenter" säger de, och försöker därvid ge sken av att det är förekomsten av företag inom vården som är roten till allt ont. Jag trodde verkligen att den typen av argumentation hörde historien till, men det socialistiska liket lever tydligen (nåväl, alldeles obekant var nu detta inte).

Pekgul och Ohlsson gillar gårdagens lösningar.

Är det inte dags att även de mest insnöade vänstersossar börjar inse att kvaliteten i vården inte avgörs av om den utförs av ett företag eller av landstinget. Tvärtom bidrar de privata vårdföretagen till nya lösningar som gör att resurserna används effektivare, lösningar som förstås även den offentligt drivna vården kan inspireras av. Därmed har vi möjlighet att ge mer vård för pengarna.

Man kan tycka (och det gör säkert Nalin Pekgul och Carina Ohlsson) att strävan efter effektivare resursanvändning är en "hets". Jag ser det snarare som sunt förnuft. Med en åldrande och mer vårdkrävande befolkning är det absolut nödvändigt att vi använder de gemensamma resurserna så klokt som möjligt för att vi ska kunna upprätthålla en god servicenivå även i framtiden. Privata företag bidrar till detta. Att, som S-debattörerna tycker, sätta stopp för privata vårdgivare är bara kontraproduktivt och dumt, så gränslöst dumt att man häpnar. Snacka om att vilja backa in i framtiden.

Läs andra om sjukvård, vårdföretag, Nalin Pekgul, Carina Ohlsson, socialism

En manlig helg

Helgens kulturupplevelser har handlat om mansrollen (ett tema arrangerat av slumpen, förvisso). Först ut var Maximteaterns föreställning Riktiga män, där Tommy Körberg, Johan Rheborg, Johan Ulveson och Erik Johansson spelar framgångsrika och hårt arbetande konsulter. I inledningsscenen kastar de prick mot en papperskorg. I en klassisk manlighetsrit utmanar de varandra om att pricka papperskorgen på allt längre avstånd.

Fyra riktiga män?

Tillsammans med sin chef beger de sig sedan på "konferens" till en avlägsen destination. Under resans samtal, fyllor och strapatser får de tillfälle att reflektera över tillvaron i ekorrhjulet, vilka krav som hänger över dem och vilka prioriteringar de förväntas göra i rollen som män, makar, pappor och karriärister.

Colin Firth som kung Georg VI av Storbritannien.

Hur det är att leva under hårda krav och förväntningar torde kung Georg VI av Storbritannien ha mycket erfarenhet av. Född och uppväxt i ett känslofattigt monarkistiskt system och tvingad att, bildligt och bokstavligt, axla en mantel han inte trivdes särskilt bra i. Kungens svåra stamning gick inte väl ihop med ämbetets officiella plikter, och hans kamp för att övermästra detta sociala hinder skildras väl i Tom Hoopers film The King's Speech, som blev lördagens kvällsnöje.

Riktiga män och The King's Speech skildrar förstås ganska olika sidor av myntet. Men de har det gemensamt att de beskriver hur det är att inte trivas i den form som stöpts åt en och svårigheten i att ta sig ur den. Och båda är mycket sevärda.

Läs andra om Riktiga män, King's Speech

2011-02-21

Batljan (S) lämnar politiken – det borde fler göra

Socialdemokraternas toppnamn i landstinget, Ilija Batljan, meddelar idag att han lämnar politiken och går till näringslivet. Skadeglada tungor talar om att "råttorna lämnar skeppet" och det är förstås en frestande metafor. Men även utan att vara så drastisk kan man nog anta att Batljan är lite för mycket av en "doer" för att trivas med att tillbringa resten av mandatperioden i ett krisande oppositionsparti. Till SVT säger han att "jag har alltid varit entreprenör". Och sådana kännetecknas väl inte främst av gott sittfläsk och obetvinglig lust att ägna all tid åt att skriva meningslösa pressmeddelanden (även om Batljan visat sig duktig just det).


Lämnar (S)keppet. Bild: makthavare.se.

Samtidigt rapporterar Dagens Samhälle i senaste numret att det blir allt fler S-märkta konsulter i lobbybranschen. Patrik Westander, vd för pr-byrån Westander, förklarar detta med att "förr gick SSU:arnas karriärväg in i regeringskansliet, medan ungmoderater som ville påverka politiken sökte sig till pr-branschen". Kända borgerliga politiker som Carl Bildt, Nyamko Sabuni och Lars Leijonborg jobbar eller har jobbat för pr-byråer. Inom borgerligheten har detta varit föga kontroversiellt. Inom S har det varit annorlunda. Nog höjde många betonghäckar på ögonbrynen när Göran Persson gick till JKL efter valet 2006; för att inte tala om de känslostormar Björn Rosengren väckte efter att ha enrollerats av Kinnevikkoncernen. Senast i december gjorde förre SSU-ordföranden Niklas Nordström skandal med sitt arbete för pr-firman Prime; så stor var skandalen att den fick ett eget namn: Primegate.

För Socialdemokratin må det vara suspekt att politiker och politiska tjänstemän gör avstickare till näringslivet. Personligen tror jag att det kan berika, såväl politiken som näringslivet. Därför tror jag i grund och botten att även Socialdemokratin kan må bra av att deras enpartivälde krossats. När Rörelsens politruker inte längre kan få livstidsförsörjning inom regeringskansli och annorstädes tvingas de öppna nya dörrar. Kanske kan det leda till att partiet finner den interna dynamik som man behöver för att någon gång i framtiden få sitta i majoritet igen. Vem vet, kanske kan då även Ilija Batljan lockas tillbaka till landstingshuset?

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Bye bye Batljan – Hello Helene?
Mikael "iMike" Persson: Separationerna står som spön i backen


Läs andra om Ilija Batljan, Socialdemokraterna, Primegate

2011-02-20

Skola stängs – när eleverna får bestämma!

I kväll berättar SVT:s lokalnyheter ABC att Jordbromalmsskolan i Haninge kommer att läggas ner eftersom den inte lockar tillräckligt många elever.

Skolans rektor Paul Heiwe uttalar sig i tv-inslaget och säger med bedrövad min att "Det här är en konsekvens av det fria skolvalet, att segregerade skolor blir mer och mer segregerade".



Paul Heiwe borde se lite gladare ut när han uttalar sig. Att en skola tappar elever och till slut måste läggas ned när den inte uppfyller elevernas förväntningar är ett tecken på att det fria valet fungerar.

Till skillnad från förr (på den gamla dåliga tiden) när elever styrdes till en viss skola – oavsett om den var bra eller dålig – så kan elever nu välja bort skolor som inte duger. I stället kan de söka sig till skolor där eleverna trivs och lär sig mer.

Rektor Heiwe må vara bedrövad över att hans skola ska stängas. Men eleverna i Haninge kan vara nöjda. De förtjänar bättre.

Läs även
Thomas Gür: Hur länge ska barnen vänta?
Lotta Edholm: Tydliga skillnader i Agenda

Se även
Agenda (20/2): Skapar Skolvalet ett nytt klassamhälle?

Läs andra om valfrihet, Jordbromalmsskolan

Tysk valdramatik en lärdom för Alliansen

När Angela Merkel tog över förbundskanslerämbetet efter Gerhard Schröder 2005 var det en förändring inte bara för att en kristdemokrat tog över efter en socialdemokrat. Merkel är den första kvinnliga förbundskanslern och den första som är uppväxt i före detta Östtyskland. Sedan 2009 regerar hon tillsammans med FDP, Folkpartiets motsvarighet i Tyskland. Men Angela Merkel har problem med svajande opinionssiffror nu när några delstater går till val.

Merkel. Märkvärdig men snart mindre mäktig?

SvD berättar om detta i en intressant artikel. Hamburg går till val idag. Enligt mätningarna ligger SPD, socialdemokraterna, på 45 procent och CDU på 23–25 procent. "Väljarna i Hamburg betraktar socialdemokraterna som mer kompetenta och mer pålitliga i avgörande frågor som ekonomi och sysselsättning", skriver SvD. SPD:s toppkandidat Olaf Scholz uppges ha näringslivet bakom sig.

Som lök på laxen för Angela Merkel ser läget risigt till för CDU även i Baden-Württemberg. I denna välmående delstat har de styrande CDU-politikerna ådragit sig allmänhetens ilska genom att vilja riva den omtyckta centralstationen i Stuttgart. "Stuttgart 21"-projektet har lett till en omfattande proteströrelse, drivit ner CDU:s opinionssiffror och lyft De gröna till skyarna.

"Don't tear down these walls!"

För en svensk framstår den tyska politiken som lite uppochnedvända världen. Socialdemokraterna kompetenta och pålitliga? Borgarna får pisk i opinionsmätningarna? Men artikeln beskriver egentligen bara det självklara. Även om man sitter vid makten får man inte glömma att lägga örat mot marken. De visioner som vann förra valet vinner inte säkert nästa. Lyhördhet och förnyelse är livsviktigt inom politiken. I Sverige må Alliansen sitta säkert för ögonblicket. Men det kanske behövs mer än ett nittonde jobbskatteavdrag för att bli väljarnas favoriter 2014. (Se även Det är bara en opinionsmätning som räknas.)
~
Söndagens SvD rapporterar från Tyskland även i Näringslivsdelen. Frågan är om euron varit bra eller dålig för Tyskland. Thomas Lindner, ordförande i företagarföreningen VDMA med 3 000 medlemsföretag, säger att Tyskland är eurosamarbetets verkliga vinnare: "Hela 40 procent av landets export och 60 procent av verkstadsindustrins utförsel går till eurozonen där man i dag inte längre behöver bry sig om växelkurser, transaktionskostnader eller valutasäkring." Lindner konstaterar också att "förr i tiden brukade Italien devalvera med 10-15 procent när deras företag hade problem. Det går inte längre. I dag konkurrerar vi alla på samma villkor."
~
I Kulturdelen riktas strålkastarljuset mot Berlin, där det just nu pågår en Ingmar Bergman-utställning på Deutsche Kinemathek. Berlin har ju under många år bejakat den färgstarke borgmästarens Klaus Wowereits devis "arm, aber sexy" (fattig, men sexig). Att Berlin är en fattig huvudstad torde vara oomtvistat, med en arbetslöshet på runt 17 procent och en "stadsskuld" på drygt 60 miljarder euro.

"Ich bin ein armer Berliner."

Kanske håller staden nu också på att bli lite mindre "sexy". The Economist rapporterar om att Berlin gentrifieras, dvs. att allt fler människor med god ekonomi flyttar in. Detta leder till hyreshöjningar och att kreativa, men fattiga, kulturarbetare får maka på sig. Att Berlin gentrifieras ska man nog inte beklaga – staden är i stort behov av nya skattebetalare. Men den som vill uppleva det fattiga och sexiga Berlin kanske gör klokt i att boka en resa snart. (Bergmanutställningen håller för övrigt på till 29 maj.)

Läs andra om Tyskland, Berlin, Angela Merkel, Olaf Scholz, euro, Klaus Wowereit

2011-02-17

Mindre elände på Tegelbacken

Jag hade äran att få tjänstgöra vid kvällens sammanträde med Trafik- och renhållningsnämnden. Ett av besluten som fattades var att förbättra situationen för cyklister och gående vid Tegelbacken. Trafiksituationen på Tegelbacken har under lång tid varit ganska eländig, särskilt för cyklister och fotgängare. Cykelbanorna är för trånga och övergångsställena ligger inte där det är naturligt för människor att gå över.

Snart lite mer cykel- och gångvänligt.

Nu kommer en del åtgärder att vidtas för att komma till rätta med problemen. Gång- och cykelbanorna ska breddas så att trafikanterna får plats, belysningen under Centralbron ska förbättras och det blir ett nytt övergångsställe så man slipper riskera livhanken för att komma till busshållplatsen.

Jag tycker det är mycket positivt att denna centrala plats i Stockholm, viktig som länk mellan turistmålen Gamla stan och Stadshuset och som trafikapparat, nu får en uppfräschning. Mer information om åtgärderna på Tegelbacken finns här.

(S)agt och gjort i utrikesdebatten

Igår debatterades utrikespolitik i riksdagen. Socialdemokraternas Urban Ahlin gick till attack mot utrikesminister Carl Bildt för att ha "svikit de förtryckta". Bildt borde ha krävt Husni Mubaraks avgång, menade Ahlin.

Kritiken var i linje med vad Ahlin sagt tidigare. I en debattartikel rasade han:
"Carl Bildt ville inte kräva den egyptiske presidenten Mubaraks avgång. Bildt hävdade att hans tystnad var smart. Om Sverige krävt Mubaraks avgång hade han hängt sig kvar vid makten längre eftersom egyptierna är ett så stolt folk. Ja, det var Bildts häpnadsväckande förklaring till sin tystnad."
Besvärande nog för Urban Ahlin så får nu Carl Bildt stöd av Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt. "Ingenting hade emellertid spelat Mubarak och hans anhängare mer i händerna än just sådana 'interventionistiska' krav från utlandet [som Ahlin krävt]", skriver Ove Bring.

Urban och Husni har en klubb ihop. Carl har fingertoppskänsla.

Att spela ut kortet "utländsk inblandning" var snarare Mubaraks sista hopp, menar Bring och konstaterar sedan att "det gäller ibland för aktörer i utrikespolitiken att ha politisk fingertoppskänsla". Tydligare än så kan ett politiskt utfall knappast tillintetgöras.

Intressant nog medgav Urban Ahlin efter debatten att inte heller S-regeringar brukade ägnade sig åt att kräva andra regeringschefers eller presidenters avgång, hur diktatoriska eller förhatliga de än var. Men nu när Carl Bildt är utrikesminister är plötsligt en sådan hantering helt förkastlig.

Kanske borde Ahlin, i stället för att kritisera en förnuftig svensk utrikespolitik, sopa lite framför sin egen dörr. Carl Bildt ställde frågan igår, jag upprepar den gärna: Varför har Socialdemokraterna under så många år sett både tunisiske diktatorn Ben Alis och Husni Mubaraks partier som fränder inom Socialistinternationalen?
~
För övrigt har statsvetarprofessorn Tommy Möller tagit reda på vad Socialdemokraternas riksdagskandidater tycker om skattepolitiken. Möllers slutsatser återges i SvD: 99 procent av socialdemokraterna tycker att fastighetsskatten ska höjas enligt det rödgröna vallöftet. 97 procent är emot RUT-avdraget. 92 procent tycker att förmögenhetsskatten ska återinföras. 93 procent tycker att bensinskatten ska höjas. 89 procent tycker att sänkta skatter på arbete är dåligt, men 100 procent (!) tycker att skatten för höginkomsttagare ska höjas.

Det ska onekligen bli intressant att se vad för slags motståndare Alliansen kommer möta i valet 2014.


Läs även
Martin Ängeby: Urban Ahlin kumpan med (s)kurkarna (även på Politikerbloggen)

Läs andra om Urban Ahlin, Carl Bildt, Ove Bring, Tommy Möller, utrikespolitik, diplomati, skattepolitik

2011-02-15

Reinfeldt orerar, DN fabulerar

I en DN-artikel påstås att statsminister Fredrik Reinfeldt dömer ut hyresrätter i Stockholms city. Om det påståendet var sant hade det naturligtvis funnits fog för att kritisera Reinfeldt.

Nu vet vi ju att det som står i tidningarna ofta bara är vinklad version av sannningen. Regeringskansliet bemöter därför artikeln på ett smart sätt, genom att lägga ut ljudfiler från intervjun på sin hemsida. Och om man lyssnar på vad Reinfeldt säger så framstår det snarare som att DN-artikeln är tendentiös och att reportern förvränger statsministerns påståenden för att driva sin egen agenda. Så här säger Reinfeldt:

"Hyresrätten har absolut funktion på hyresmarknaden ... men då ska de fungera som hyresrätter, och det gör de ju inte ... och då blir det svårt att åtgärda det genom att säga hur många hyresrätterna ska vara."
Han dömer alltså inte ut idén om hyresrätter, han konstaterar bara att hyressystemet inte fungerar särskilt väl. Och det är knappast ett särskilt kontroversiellt påstående.


Husbygge i Kärrtorp.

Mer intressant hade det varit om DN:s reporter, i stället för att driva sin egen politik genom att tillskriva Reinfeldt åsikter han inte har, hade ifrågasatt statsministerns brist på idéer för att komma tillrätta med det här problemet. Det enda substantiella som framkommer i artikeln är ju att Fredrik Reinfeldt konstaterar att hyresmarknaden i Stockholms innerstad inte fungerar som den ska.

Vilket den såklart inte gör, eftersom den inte är en marknad utan ett reglerat system där hyror inte sätts utifrån efterfrågan utan enligt ett artificiellt "bruksvärdessystem". (Hade bostadsrättspriserna bestämts på samma sätt hade vi väl snart inte haft några bostadsrätter kvar heller.) Det finns även skäl att se över beskattningen, så att hyres- och bostadsrätter beskattas mer likvärdigt.

För att nya hyreshus ska byggas måste det vara lönsamt. Om det är mer lönsamt att bygga bostadsrätter så kommer byggbolagen att bygga bostadsrätter i stället. Svårare än så är det inte. Det hade Fredrik Reinfeldt kunnat säga. Så hade DN:s reporter haft något vettigt att skriva i stället för det tramsiga hittepå som nu hamnade i tidningen.

~
För övrigt tycks Reinfeldts grepp, att lägga ut hela intervjun på nätet, vara en del av en ny mediehanteringstrend bland makthavare i Sverige. För inte så länge sedan väckte Katrineholms kommunchef Mattias Jansson uppmärksamhet när han valde att publicera frågor han fått från en journalist på sin blogg. Katrineholms-Kuriren blev mäkta upprörd och kallade metoden "en okonventionell härskarteknik".

Enligt samma mönster blir DN:s chefredaktör Gunilla Herlitz "förvånad" att statsministern "väljer att kritisera en tidning på det här sättet". Själv tycker jag mest det känns unket när tredje statsmakten börjar kritisera makthavare som är för öppna. Kanske är det dags för "gammelmedia" att inse att informationsmonopolet håller på att glida dem ur händerna och att bästa sättet att hantera det inte är att skylla på andra utan i stället att ägna sig åt det man borde – seriös journalistik.

Läs även
DN: Politiker går i klinch med medierna (17/2)
SvD: Hyresrätten behöver en kriskommission (19/2)


Läs andra om Fredrik Reinfeldt, bostadspolitik, hyresrätt, bostadsrätt, Mattias Jansson, Gunilla Herlitz, gammelmedia

2011-02-14

Tack så hjärtligt!

I dag är det alla hjärtans dag. Det kan man fira på lite olika vis. Tanken är väl att dagen ska präglas av romantik. Därför köpte jag en ask geléhjärtan till kvällens årsmöte med Folkpartiet i Skarpnäck.
Romantik?

Årsmötet blev en mycket hjärtlig tillställning. Folkpartiets kultur- och fastighetsborgarråd Madeleine Sjöstedt var årsmötestalare och berättade med sin vanliga entusiasm om hur vi kan göra Stockholm till en ännu bättre stad att leva i.

Även om borgarrådets besök var uppskattat så var det nästan ännu roligare att se några nya ansikten på mötet. Nya medlemmar tillför alltid nya perspektiv och ny energi, det var därför väldigt glädjande att några av dem även ville engagera sig i styrelsearbetet.

Ett arbete som för övrigt kommer att ledas av mig, eftersom medlemmarna på årsmötet valde mig till ordförande för Folkpartiet i Skarpnäck. Jag är väldigt glad och stolt över att ha blivit vald till ordförande och hoppas kunna göra något bra av uppdraget under kommande år. Ett hjärtligt tack vill jag rikta till medlemmarna i Skarpnäck för att ni gett mig ert förtroende!

Det är bara en opinionsmätning som räknas

I början av förra mandatperioden såg det inte ljust ut för Alliansen. I opinionsmätningarna hade vänsteroppositionen ett så stort övertag att statsvetaren Sören Holmberg dristade sig till att fälla (det sedermera legendariska) uttalandet "Alliansen är rökt". Vi var nog många inom Allianspartierna som kände oss lite molokna då. Men sedan hände något. Resultatet känner vi väl till: Alliansen gjorde en remarkabel vändning i opinionen och fick sedan förnyat förtroende i valet 2010. Sören Holmberg fick ångra sitt uttalande bittert.

Kanske är det därför Aftonbladets Lena Mellin är lite mer försiktig i sina ordval, när hon konstaterar att valet 2014 "kan vara kört" för Socialdemokraterna. Stödet för S är rekordlågt, bara 25,6 procent av väljarna skulle rösta på dem om det var val idag. 25,6 procent är förvisso en siffra som sex av riksdagens åtta partier har anledning att vara ordentligt avundsjuka på, men för S är det förstås en katastrof.


Detta är inte den första opinionsmätningen där S går dåligt. Och säkert heller inte den sista. Men, vis av Sören Holmbergs erfarenhet, de enda opinionssiffror som faktiskt räknas är de som samlas ihop på valdagen 2014. Till dess kan mycket hända, och ingen borgerlig politiker eller sympatisör får förledas att tro att slaget redan är vunnet. Vi kan inte slå oss till ro och förlita oss på att sossarnas kapsejsning kommer vinna nästa val åt oss. I stället gäller det nu att vi förvaltar väljarnas förtroende väl och fortsätter driva en bra politik, samtidigt som vi utvecklar nya intressanta idéer för framtiden. Först om vi lyckas med det kan vi våga hoppas på förnyat förtroende i nästa val.
~
För övrigt gläds jag åt att Aftonbladets mätning visar ett ökat stöd för Folkpartiet. 7,2 procent är inget att jubla över, men det är lite bättre än valresultatet och ett steg i rätt riktning.

2011-02-13

Dags att rättssäkra svenska val

Efter kontroverserna kring presidentvalet i Florida år 2000 fick USA utstå en och annan gliring för de märkligt utformade valsedlarna och andra valtekniska märkligheter som gjorde det oklart om det egentligen var George W. Bush eller Al Gore som fick flest röster.

Nu har vi fått uppleva ett valfiasko på betydligt närmre håll, nämligen på hemmaplan. Valprövningsnämnden har beslutat att landstingsvalet i Västra Götaland ska göras om, liksom kommunvalet i Örebro. Skälet är bl.a. att några budröster felaktigt godkänts. I Örebro hade Socialdemokraterna en "valskola" alldeles för nära vallokalen. Socialdemokratiska valarbetare följde dessutom med väljare in i vallokalen för att se till att de röstade rätt, trots att väljare enligt författningen ska slippa valpropaganda i vallokalen.

Socialdemokraterna har en mörk historia när det gäller valfusk. Efter valet 2002 dömdes två valarbetare för valfusk, vilket är mycket ovanligt i Sverige. Även vid valet 2010 var Socialdemokraterna i blåsväder; i Huddinge ansågs t.ex. sossarnas beteende strida mot de etiska reglerna för valarbetare. (Folkpartiets Gulan Avci har skrivit om socialdemokraternas valfusk i en debattartikel.)

Inget enkelt val.
Foto: Melker Dahlstrand.

Det borde vara självklart att valsystemet är utformat för att säkerställa att varje röst räknas på rätt sätt. Även utan rent valfusk à la Socialdemokraterna kan det nämligen bli fel. Jag har själv tjänstgjort som röstmottagare vid två val (2009 och 2010) och kan intyga att den manuella hanteringen kring röstmottagning och -räkning gör att det är lätt hänt att röstsedlar "försvinner". Inte, som sagt, på grund av medvetet fusk utan på grund av att hela processen med papperslappar, valkuvert och manuell räkning skapar mängder av felkällor.

Folkpartiet tar valsäkerheten på allvar och har nu tagit fram en rapport, Demokrati har begärts och ska verkställas. Där tar man bl.a. upp sjabblet i Halmstad och Tranås, där avlämnade förtidsröster inte lämnades in till rösträknarna i tid och därmed inte kom att räknas. Folkpartiet föreslår en lagändring så att huvudregeln är att en röst räknas, även om myndigheterna slarvat med hanteringen. Förbudet mot kampanjaktiviteter i anslutning till röstningslokaler bör skärpas (varför inte kalla det "Lex Socialdemokraterna"?) och röstmottagning ska inte få ske av en enda person av rättsäkerhetsskäl. Totalt är det 15 förslag som läggs fram i Folkpartiets rapport – läs den här.

Jag tycker FP-rapporten innehåller många bra tankar, men tycker samtidigt man skulle kunna gå ännu längre. Varför inte satsa på elektroniskt röstningsförfarande? Med dagens teknik borde det inte vara omöjligt att konstruera ett system som tillgodoser såväl kraven på valhemlighet som på säkerhet. Systemet skulle kunna rullas ut på försök i några valkretsar till nästa allmänna val 2014. Då skulle vi slippa allt krångel med valsedlar som ska stoppas i kuvert och sedan räknas efter att kuverten sprättats manuellt. Då skulle dessutom Valmyndigheten slippa trycka upp 540 miljoner (sic!) valsedlar. Och kanske skulle Sverige slippa göra Florida sällskap i rösträkningens skamvrå.

Läs andra om valfusk, Socialdemokraterna, rösträkning, Folkpartiet, Gulan Avci, demokrati

Läs även
Staffan Werme: "Valkaoset i Örebro avslöjar stora demokratiska brister"

...och så blev det ingen kvar?

För ett par veckor sedan avslöjades att Sverigedemokraternas kommunpolitiker i Knivsta, Leif Vogel, skickat rasistiska mail till svenska tidningar. I mailen kallar han personer med utländsk bakgrund för "den svarta hopen" som tar med sig inte bara "sin analfabetism utan hela sin brist på kultur och kunskap" till Sverige. "Är dom helt körda dom som kommer från det stampade jordgolvet?" frågar sig Leif Vogel och de mer politiskt korrekta Sverigedemokraterna fick genast bråttom att utesluta honom.

Nu har det hänt igen, denna gång i Katrineholm där sverigedemokratiske kommunpolitikern Isak Nygren uttalat att han är emot "rasblandning" och att européer skaffar barn med "negrer, asiater etc". Tidningen Expo uppger att uttalandena gjordes på vit makt-forumet nordisk.nu, portalen "för nordisk identitet, kultur och tradition". Inte heller den här typen av uttalanden passar tydligen in i den officiella bilden av Sverigedemokraterna, varför Nygren nu riskerar att uteslutas.

Tidigare har Landskronapolitikern Per T K Wahlberg blivit föremål för uteslutningsärende sedan han bloggat om "negern" som under tusentals år "kunnat softa i värmen, käka lite bananer, våldta nån förbipasserande kvinna eller unge" och så vidare. Även Gösta Westergren, SD-kollega i Landskrona, har blivit utesluten efter att ha skrikit, svurit och uppträtt burdust på möten. I Tomelilla har SD uteslutit Sven-Erik Eriksson eftersom han var för fri invandring. Landskrona-SD:aren Björn Pålsson fick foten efter att ha kallat republikaner för "stora kräk" (se En hälsning från Sverigedemokraterna).

Sverigedemokraternas tragikomiska uteslutningsparad lär fortsätta. Frågan är hur många som finns kvar i partiet när alla rasister och andra virrpannor rensats ut? Sverigedemokrater gillar ju att prata om "negrer" och själv kommer jag faktiskt också att tänka på det ordet. Men i ett lite annat sammanhang...

Bild från Svägerskorna.


Läs andra om Sverigedemokraterna, Isak Nygren, rasism, Expo

Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Uteslutet att SD slutar utesluta
Kent Persson: Hur många blir kvar?

2011-02-12

Egyptierna har lagt grunden för en ny framtid

Ännu ett historiskt monument har börjat resas i Egypten. Det är inte byggt av stenblock och piskor utan av beslutsamhet och frihetslängtan. Protesterna i Kairo och Alexandria har lagt grunden till vad som kan bli en demokratisk utveckling i ett av arabvärldens viktigaste länder. Husni Mubaraks fall förtjänar onekligen sin plats i listan av nyheter man aldrig glömmer.

Vi har förvisso inte sett slutet på den här berättelsen. I ett första steg mot demokratisering har makten gått från diktatorn till militären. Låt oss nu hoppas att den inte stannar där, utan att löftena om fria val i höst verkligen infrias. SvD:s Claes Arvidsson erinrar om att militären är den maktpelare som burit upp Mubaraks regim. The Economist menar att "[d]emocracy cannot emerge fully formed in a country that has had 30 years of rule under a president like Mr Mubarak. But it will not emerge at all if the strongmen and the generals determine the pace of change."

Egyptierna har något nytt att vara stolta över. Bild från 99ord.se.

Men nu är kanske inte rätt tid att låta olyckskorparna kraxa, utan i stället att glädja sig med alla de egyptier vars mod och beslutsamhet tvingat diktatorn på flykten och fått Tahrirtorget att leva upp till sitt namn.

Kanske kan man också fundera på vad det kommer att innebära för regionen om det demokratiska Israel får sällskap av ett demokratiskt Egypten (och ett demokratiskt Tunisien). Kommer protesterna i Egypten inspirera till regimkritik i andra länder? Framtiden får utvisa. Om vi som befinner oss på åskådarplats visar stöd och solidaritet så kan vi också njuta av draget från historiens vingslag.

Läs andra om Egypten, Husni Mubarak, Mubarak, Tahrir

Läs även
Gunnar Hökmark: Det är en diktatur som fallit – inte demokratin som fötts
Rasmus Jonlund: Egyptisk vårvinter, arabisk vår?
Martin Ängeby: Var hoppfull om demokrati i Nordafrika

2011-02-10

Flerbarnsfamiljer inget samhällshot

Ska barnbidraget dras in för föräldrar som skaffar många barn? Det förslaget lanserades av FP-politikern Thomas Bäcklin på Newsmill i måndags ("Begränsa barnbidraget till fyra barn"). Bäcklins argument handlar bl.a. om att det är omoraliskt att ge bidrag till föräldrar som föder barn i en allt mer överbefolkad värld samt att det är kontraproduktivt mot arbetslinjen att ge incitament till stora barnfamiljer.

Artikeln innehåller tankegångar som måste bemötas, främst utifrån ett ideologiskt perspektiv. Därför skrev jag, tillsammans med FP-kollegorna Anne-Lie Elfvén, Daniel Forslund och Hanna Gerdes, en replik med rubriken "Dålig idé att skuldbelägga flerbarnsfamiljer".

Jag vill börja med att klarlägga att vi inte har något emot en debatt om barnbidraget i sig. Ska det finnas? Hur stort ska det vara? Ska det inkomstbeprövas? Ersättas med ett "barnskatteavdrag"? Men det var inte dessa frågor Thomas Bäcklin tog sikte på, utan på att dra en gräns mellan vad som är ett "rimligt" antal barn och vad som inte är det.

En sådan gränsdragning ska inte politiker ägna sig åt. Tankarna om att strypa barnbidraget efter ett visst antal barn framstår snarare som ett försök att skuldbelägga flerbarnsfamiljer, och peka ut dem som ovälkomna i samhället. Det är, enligt vår mening, inte liberal politik. En annan aspekt som gör att Bäcklins idé känns än mer obehaglig är att många av de familjer som har många barn är resurssvaga. Ett avskaffande av barnbidraget för flerbarnsfamiljer riskerar därför att slå hårt mot dem som faktiskt behöver det mest.

Jag tycker också det i sammanhanget kan vara värt att påpeka att Sverige inte står inför en överhängande överbefolkningsrisk. Födseltalen ligger på en nivå som väl understiger de 2,1 barn per kvinna som anses vara en gräns för att bibehålla befolkningsnivån. De barn som föds i Sverige behövs – oavsett om de råkar ha fler syskon än vad som är "rimligt".

Läs andra om barnbidrag, familjepolitik

2011-02-05

Dags för Moderaterna att vakna i värnskattefrågan

Hur förbättrar vi den svenska arbetsmarknaden? Det har varit huvudfrågan för den statliga Långtidsutredningen, vars rapport presenterades häromdagen.

Utredningen tar upp en rad viktiga frågor och glädjande nog ställer sig utredningen bakom en av de frågor som Folkpartiet länge drivit, nämligen att avskaffa värnskatten.

Värnskatten är den femprocentiga extraskatt som betalas av dem som tjänar mer än cirka 46 000 kr i månaden. Värnskatten infördes 1995 på grund av den ekonomiska krisen. Den var då tänkt att vara tillfällig, men har blivit kvar.

Värnskatten drabbar dem som utbildar sig, jobbar hårt och får bra betalt för det. Det är helt fel signaler att man då blir straffbeskattad. Men det finns också rent samhällsekonomiska skäl till varför värnskatten är dålig.

Så här skriver förklarar Långtidsutredningen sin slutsats: Om man vill öka antalet arbetade timmar bör fokus ligga på marginalskatterna. Under de senaste fem åren har marginaleffekten minskat för alla grupper utom dem med högst inkomst. Hur skadliga marginaleffekterna är beror på hur den taxerade inkomsten förändras när skattesatsen förändras (den s.k. skatteelasticiteten). Dessa effekter är sannolikt större för personer med högre inkomster än medelinkomsttagare. Med detta i beaktande kommer en avskaffad värnskatt inte att kosta något för statskassan det skulle i stället leda till att människor jobbar mer och därmed ändå levererar in mer skatt till staten.

Långtidsutredningen avslutar med en svidande kritik mot värnskatten:
"Det innebär att den högsta marginalskatten i Sverige svårligen kan motiveras – skatter som har så snedvridande effekter att de inte genererar några intäkter alls innebär en samhällsekonomisk förlust enligt alla rimliga värderingar av fördelningspolitiska aspekter. Därmed finns det mycket starka skäl för att den högsta marginalskatten i Sverige bör sänkas. Lämpligen genom att värnskatten avskaffas."


Värnskatten kostar alltså mer än den smakar. Den leder till att mindre jobb blir utfört i Sverige. I praktiken är den, som P J Anders Linder skriver i dagens SvD, inget annat än en Jantelag. Sådana lagar kan vi klara oss utan. Moderaterna och Anders Borg borde lyssna på Folkpartiet och Långtidsutredningen och gå med på att värnskatten avskaffas så snart som möjligt.

Läs även
Pia Närman: Janteskatt