2009-01-13

Inifrån Skatteverket, del CLI

Den gångna helgen ägnades åt flyttstök på Skatteverket i Stockholm. När vi kom till jobbet i måndags var allt förändrat och plötsligt befann jag mig mitt i ett kontorslandskap.

Att sitta i landskap är inte helt okontroversiellt på verket. Det finns de som nästan kissar på sig av skräck vid tanken på att sitta i landskap. Andra saknar väggar att hänga sina hårdrocksplanscher på eller möjligheten till ostörda, och ostörande, samtal. Alla mynt har två sidor och själv hör jag till dem som trivs med den rumsliga och sociala öppenhet som råder i ett landskap.

Av rent ekonomiska skäl kan man tycka att landskap vore att föredra. Det landskap jag sitter i ger relativt generöst utrymme till var och en, men man kan ändå klämma in dubbelt så mycket folk på samma yta. Å andra sidan lär den sunkiga 70-talskåk vi sitter i inte kosta så mycket i hyra, så det kanske är strunt samma.


Jag sitter till vänster, precis bakom den gröna systemkassen.

Nu kommer dock rapporter om att kontorslandskap gör folk sjuka. Höga nivåer av stress och konflikter, förhöjt blodtryck och snabb personalomsättning är sånt som drabbar arbetsplatser med kontorslandskap. Anställda plågas också av osäkerhet eftersom de hela tiden är medvetna om att kollegor ser och hör allt de gör (detta torde förutsätta att kollegorna inte har några egna arbetsuppgifter eftersom de har tid att sitta och registrera allt som alla andra kollegor gör hela tiden).

Förlust av privatliv, tappad identitet, lägre arbetsproduktivitet, överstimulering och låg arbetstillfredsställelse är annat som drabbar oss stackars satar som tvingas sitta i landskap.

Ursäkta, "förlust av privatliv"? Sköts privatlivet ändå inte lämpligast utanför arbetstid? (Möjligen kan den som vant sig vid snabbisar på rummet finna kontorslandskapets öppenhet en smula generande.)

"Tappad identitet"? Vi får se. Om jag om tre månader skulle märka att jag inte längre känner igen mina kollegor så lovar jag att återkomma i ärendet. Tills vidare säger jag som Ulf Lundell: "Jag trivs bäst..." - ja, ni vet.

2 kommentarer:

vr sa...

Jag tror snarare att "tappad identitet" kommer att innebära att dina kollegor inte kommer att känna igen dig. Inga mer vassa kommentarer. Hemska tanke!

Men det är klart. I den byggnad du arbetar kan det nog vara ganska skönt att få komma ut ur de små trånga hålorna som ni har varit inlåsta i. På andra ställen i landet är vi vana med lite mer utrymme (två till tre gånger större än era rum) och då är det klart att man känner en viss oro över att gå ner kraftigt i standard.

Sen är det väl klart att många kommer att sakna möjligheten att kunna stänga dörren, slänga upp fötterna på skrivbordet, och ta sig en välförtjänt middagslur...

Anonym sa...

Men den "välförtjänta" middagsluren kan vi ju ta ändå. Det är tydligen obligatoriskt med vilrum på varje våningsplan här i Nöten i Solna och dom brukar ju vara fullbelgda emellanåt. Väldigt skönt att få ta igen sig på det viset. Jesper - du får ta dig till HK för ett "tjänsteärende" så du får vila ut lite?