2007-05-26

Inifrån Skatteverket, del XX

I torsdags hade det blivit dags för Skatteverkets medarbetare att kollektivt utsöndra svett och få sittfläsket i gungning. Evenemanget kallas för Skattjakten (oerhört fyndigt) och är en årligt återkommande stafettävling där man springer/lunkar/flanerar 4 x 2,3 km.

Mitt lag, Fantastiska 4:an (oerhört fyndigt), var naturligtvis grymt taggat och segervisst. Inte underligt, med en sån laguppställning: på förstasträckan Johan, lätt förkyld och konvalescent från en knäskada; på andrasträckan Jenny, som deltog under vilda protester och senast på förmiddagen hotade att hoppa av; på tredjesträckan Nico, som faktiskt älgar på rätt bra och på sistasträckan jag, som i hemlighet hade som mål att ta mig runt utan att behöva bli hämtad av ambulans.
En klippa på sistastäckan.

Först var det uppvärmning à la Friskis & Svettis (vilken jag höll mig borta från för koordinationsrörelser är inte min grej). Sen plockade regionskattechefen Christina Gellerbrant Hagberg fram startpickadollen och brände av en startsalva som nog fick en och annan att sätta kaksmulorna i halsen. Och så bar det iväg i hejdundrande galopp.

I en stafettävling har man två saker att tänka på. 1. Ta emot pinnen. 2. Spring utav bara helvete. Redan på punkt 1. gick det åt skogen. Jag hade helt missat att Nico bytt tröja och stod således och spanade förgäves efter en snubbe i grönt. Tills jag hörde ett förtvivlat "Jesper!" mellan flämtningarna. Där stod Nico vid växlingslinjen och såg uppgiven ut.

Där missade vi några sekunder. Men sen satte jag fart efter bästa förmåga. När jag väl kom i mål var jag, enligt egen bedömning, 22 sekunder från hjärtsnörp (vilket nog syns på bilderna nedan).

Emellertid (och inte utan viss förvåning) visade det sig när resultattavlorna kom på plats att Fantastiska 4:an var precis så fantastiska som vi inte trodde att vi var - vi kom fanimej åtta, av 66 lag! Segerrusiga beslutade vi oss på stående fot (i mitt fall på sittande arsle för jag kunde fortfarande knappt andas) för att satsa på att inte nöja oss med mindre än en sjundeplats nästa år. Så beware, revisorer och utlandssnubbar. 2008 kommer vi flåsa er i nacken.

Tre fjärdedelar av Fantastiska 4:an är villrådiga;
nån som har en defibrillator?

Puh. Med lite vatten gick det
att skrämma liv i liket.

2 kommentarer:

Petter Envall sa...

Hahaha.....ja du undkom någ en ambulansfärd med nöd och näppe av bilderna att döma!:) Törs man fråga vad din tid var? En lagomtjock svensk man som dig själv borde väl klara av 2.3 km på runt 9 minuter?;)

Jesper Svensson sa...

9:16 tog sig denna lagomtjocka svensk runt sträckan på. Nästa år tänkte jag försöka komma under 9-strecket. Men då bör ambulansen vara framkörd.